Ni lyssnar inte på oss..Men kan ni åtminstone lyssna på siffrorna?

overflowing

När vi säger att det inte längre är okej, att den vård som vi ger utifrån de organisatoriska förutsättningar som finns gör att vi inte kan tillgodose en god och säker vård. Då lyssnar ni inte. Ni kommer inte med några konkreta förbättringar som har akut eller långsiktig effekt. Ni tydliggör hur viktigt vårt uppdrag är för patienterna, men ni fortsätter att behandla oss hur som helst – vi ska bara leverera vård på löpande band. Hur ska det någonsin kunna bli bättre?

Under den pågående vårdkonflikten har arbetsgivaren äntligen haft chansen att signalera uppåt i ledet att det här funkar inte längre. Att använda konflikten som ett medel i de situationer där man tidigare känt att man inte kan påverka men är väl medvetna om problematiken. För det tänker vi att ni är? Vi står ju i den tillsammans, varje dag!

Det finns ett systemfel i svensk sjukvård och man bygger verksamheter på att personal ska jobba övertid. Att ett flertal avdelningar och akutmottagningar saknar adekvat bemanning. Man väljer nu en retorik som utpekar fackligt ansluten personal som bråkstakar och väljer ett ledarskap som splittrar istället för att ena. Det är så oerhört sorgligt.

Självklart har vi våra patienter i tanken under pågående konflikt, vi ser att Vårdförbundet går arbetsgivaren till mötes i flertalet situationer som är helt absurda. Varsel dras tillbaka i verksamheter som visar sig ha så låg grundbemanning i sommar att det inte finns någon alls att täcka upp för den enda sjuksköterska som saknas för att kunna bedriva vård. Det kommer rapport efter rapport – 5,5 miljarder kostar det samhället, alla de 13000 sjuksköterskor som lämnat yrket och nu gör något annat. Redan 1999 tillsatte den svenska regeringen en kommission som fick i uppdrag att utreda vilka framtida behov av rekrytering som fanns. Kommissionen framhöll att antalet platser på sjuksköterskeutbildning behövdes öka med 1000 stycken senast 2002. Bland de 180 undersökta yrkena i rapporten Framtidens arbetsmarknad 2001 var det sjuksköterskeprofessionen som visade störst brist. Statistiska centralbyrån redogjorde 2017 att sjuksköterskeutbildningen är en av de största utbildningarna i Sverige sett till antalet studentplatser. Platserna på sjuksköterskeutbildarna har alltså ökat men det har ändå inte räckt till för att minska sjuksköterskebristen. Det har gått 25 år. Vi kan inte längre tro att vi behöver utbilda fler, vi har sett att det inte är lösningen. Vi behöver investera oss ur krisen. Vi har inte råd med annat.

Stressrelaterade sjukskrivningar femdubblades 2010-2023, de som framförallt drabbas är kvinnor i offentlig sektor. Det kostade samhället 51,4 miljarder under bara 2023, den högsta kostnaden sen 2013, med undantag för pandemiåren som också var enormt belastande ur ett flertal perspektiv. Vi vet utifrån tidigare erfarenhet att ni inte lyssnar på våra tankar och känslor, men kan ni åtminstone lyssna på siffrorna? Vi ska arbeta tillsammans efter allt det här. Ser ni inte hur ni framstår som allt annat än en god och attraktiv arbetsgivare? Vem vill jobba för en arbetsgivare som kör med maktspel och härskartekniker? Det lyser igenom. Vi är vana vid ett nära ledarskap på vår egen enhet som ser varje medarbetare. Den ledarskapsstilen behöver genomsyra organisationen, på alla nivåer. Vi jobbar i ett litet team där man tar hand om varandra och där det under de flesta arbetspass finns en balans mellan de krav som ställs och de resurser som finns – men vi är väl medvetna om att den upplevelsen är sällsynt för sjuksköterskor, regionalt såväl som nationellt.

Vi alla känner minst en sjuksköterska som blivit sjukskriven på grund av för hög arbetsbelastning. Under och efter pandemin har vi förlorat fantastiska medarbetare, med hög kompetens. Vi behöver lägga oerhört mycket tid på att lära upp nya kollegor, de får en kunskap som sen försvinner till andra verksamheter. Och arbetsgivaren rycker till synes på axlarna. När den här konflikten är över, hur många av våra arbetskollegor kommer finnas kvar i den regionala verksamheten? Det är inte vi som är samhällsfarliga. Vi tar ansvar, både i den här konflikten, men framför allt för varje patient vi har framför oss i vårt dagliga arbete. Tills vi inte längre orkar.

Vänligen, Sara Alvrud, Tobias Cronvall, Jenny Erisman, Jessica Hedin, Helena Hoffsten, Anna Krantz Kristiansson, Tina Lorentzen Olsson, Carina Lundberg, Emma Lundkvist, Pernilla Lyberg, Jonna Mononen, Malin Månsson, Lina Mårdklint, Yvonne Nilsson, Zarita Nilsson, Lena Nobling, Caroline Nolhed, Carina Olsén, Rebecca Persson, Ulrika Richter, Nina Rindfalk, Anna Robertsson, Birgitta Roslund, Maria Winberg

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!