En starkt lysande stjärna syns över den lilla vårdcentralen.

Regnet öser ner när Anna parkerar cykeln utanför vårdcentralen. Mörkret ligger som ett lock över staden och hela den senaste veckan har känts som en evig natt. Efter en sömnlös natt pga den envisa ledvärken som den reumatiska sjukdomen orsakar, känner hon sig om möjligt ännu tröttare än vad hon brukar göra en mörk morgon i december.

Anna hälsar på kollegan Olle som glider in genom dörren tillsammans när hon drar sitt passerkort. Inne i omklädningsrummet kastar hon en blick i spegeln och konstaterar att hon ser ut som en dränkt katt som inte sovit på en månad.

Ombytt och klar kilar hon förbi fikarummet för en snabb koffeinkick. Det doftar nybakat saffransbröd.

Väl på plats och inloggad på datorn och alla olika system och själva tidboken, konstaterar Anna att dagen är fullsmockad. Som vanligt.

En ovanligt snabb rapport med kollegorna på BVC och sedan ut i väntrummet för att ta in den första patienten.

I väntrummets mörkgröna soffa sitter en ung tjej. Hon ser blek ut och fibblar nervöst med mobilen. Hon ska få en spiral insatt. Efter att ha provat flera olika preventivmedel så återstår spiral. Besöket drar ut på tiden eftersom Tyra, som tjejen heter, spänner sig, är rädd och orolig.

Det blev ingen spiral för Tyra idag.  Tiden fick bokas om och, något som verkligen inte var lätt eftersom tidboken är smockfull. Just i år är det många röda dagar så det finns inte mycket utrymme att boka tider på.

Ett snabbt besök för nytt recept av p-piller, en extra koll av ett SF-mått som var i underkant men som nu låg inom ramen för det normala, och en gravid som väntar sitt tredje barn när som helst. Anna sveper ett par värktabletter och gnider de ömma lederna i händerna.

Dags för nästa besök. Graviditetskontroll. Asylsökande kvinna som inte har varit på någon barnmorskekontroll på mottagningen tidigare. Anna går ut i väntrummet och finner en höggravid kvinna med långt mörkt hår, fotsid mörkblå klänning och en mild blick.

”Maryam?”

Den mörka kvinnan reser sig mödosamt upp och går fram till Anna. Man brukar ju prata om att vissa gravida får ett sorts glow under graviditeten. Maryam tycks nästan stråla hela hon och rummet känns plötsligt varmt och fridfullt.

Väl inne i rummet undersöker Anna den gravida och konstaterar att barnet har kilat fast sig med huvudet nedåt och gjort sig redo för att möta världen. Livmoderns känns spänd och hon frågar Maryam om hon känner sammandragingarna.  Av någon märklig anledning känns smärtan i händerna bättre när hon sätter sig vid datorn för att dokumentera. Nästan helt borta. Telefontolken har översatt att Maryam upplever att hon är vid god hälsa och mår bra, men att hon saknar sin make. Sammandragningarna känner hon, som en molande värk, men de  besvärar henne inte.

Maryam sitter kvar på britsen en stund och snyftar till. Tolken översätter Annas frågor, samtidigt som hon sätter sig bredvid den gravida och lägger sin hand på hennes axel. Maryam berättar att hon är orolig för att hennes käresta är kvar i hemlandet. Han är fängslad pga att han är politisk aktivist för mänskliga rättigheter och demokrati i landet långt borta; landet som är allt annat än en demokrati.

Hon ger Maryam en kram och känner, återigen, en aldrig tidigare upplevd värme. En värme som tränger in i kroppen och in i varje cell.

Helt plötsligt tar sig Maryam för magen och utbrister ett dovt stön. Klart fostervatten rinner ner på golvet. Anna skyndar sig fram till telefonen och ska precis ringa till förlossningen.

”Kommer nu”, kvider Maryam på engelska samtidigt som hon lutar sig framåt över bristen och krystar.

Nu går det undan. Anna hinner inte ens få på sig handskar innan hon känner huvudet i slidmynningen. Ett fint gossebarn föds fram. Både fäller glädjetårar samtidigt som tolken undrar om hon ska vara kvar i luren.

Efter en hel del kringarbete, transport till sjukhuset och ombokning av de sista patienterna för dagen, så kan hon rulla hemåt på cykeln. Märkligt nog känner hon sig pigg och har inte tillstymmelse till värk i kroppen.  Många tankar snurrar runt: om Maryam och hennes fängslade make, om att det föddes en bebis på mottagningen, något hon aldrig upplevt tidigare, om tårarna som var både av sorg och glädje. Allra mest tänker hon på den där obeskrivliga värmen och ljuset som Maryam tycktes utstråla.

Det är becksvart ute, såklart.

Men en starkt lysande stjärna syns rakt över den lilla vårdcentralen.