För 20 år sedan hände något ofattbart

För 20 år sedan hände något ofattbart.

En jordbävning inträffade 07:59 lokal tid (1:59 svensk tid) den 26 december 2004 tre mil under havsbottnen utanför den indonesiska ön Sumatra. Det var det tredje största skalvet som uppmätts och låg på mellan 9,1 och 9,3 på Richterskalan. Jordbävningen orsakade att flera miljarder ton havsvatten pressades upp och bildade en tsunami.

I över 800 km i timmen for vågen fram. När den nådde Sumatra var den över 30 meter hög när den svepte in över land. Kraften i vågen var enorm och på vissa ställen nådde vattnet flera kilometer in på land.

Förödelsen var massiv. 280 000 människor miste sina liv. Exakta siffror vet vi inte, många av offren identifierades aldrig. Av dessa offer var 543 svenskar. De flesta av dem befann sig i Thailand. 1500 svenskar skadades.

Tsunamivågen svepte med sig allt i sin väg och lämnade människor över hela världen  krossade av sorg och smärtor. Idag är det en våg av minnen som sköljer över oss som kastar oss tillbaka till den där decemberdagen för två decennier sedan.  Det känns som igår, men ändå som om det var så länge sedan.

Jag minns vad jag gjorde den dagen. Gör du?

Jag befann mig på en Akutmottagning och det blev fullt pådrag i flera veckor framåt. Kommer det skadade hit? Hur många? Hur skadade? Vårt lands resurser sattes på prov.

Vi ser en värld omkring oss med krig, hat och ondska. Men vid katastrofer har vi också en unik förmåga att enas och ta vara på de styrkor vi bär på.

Humanism och medmänsklighet kan tyckas vara bortglömd emellanåt. Men den finns där, inom oss, något som synliggörs vid tragiska händelser.

Ljusen som brinner i våra hus idag är inte bara i julens namn, utan för att minnas de som inte finns med oss längre och för de som bär på traumatiska minnen. 

Vi kommer aldrig glömma.