Jul, jul strålande jul
Snön virvlar över gator och torg. Julhelgen närmar sig och folk far runt i halkan som yra höns med famnarna fulla av paket, granar och matkassar. En barnkör står utanför stadens största varuhus och sjunger fridfullt om stjärnorna som blinkar och rävar som raskar runt på isbelagda vattendrag.
En trasig pappstjärna skymtar bakom en halvt nerdragen persienn. En liten flicka skyndar sig ut i hallen och trycker ner fötterna i de slitna vinterkängorna. De är för små och klämmer hårt om flickans tår. Det är sista dagen innan jullovet börjar. Den lilla flickan ropar ”hej då” till sin mamma men får inget svar. Hon rusar ut i trapphuset och nedför trappan med skosnörena hängandes löst runt de små fötterna. Det doftar glögg och pepparkakor i trapphuset. Familjen på våningen under spelar julmusik på hög volym; ”… glans över vita skogar…”, nynnar flickan med i det ekande trapphuset. ”Å vad jag önskar att jag inte behövde gå på jullov”, tänker den lilla flickan.
Hemma hos flickan hörs ingen julmusik och det stinker av rök och alkohol.
I det lilla röda torpet en bit utanför den upplysta staden knatar en gammal farbror över gårdsplanen. Hans ben är krumma, ryggen är böjd och famnen full av vedklabbar. I den gamla farbrorns fotspår stryker en katt som redan börjat spinna högt, medveten om att en stunds kel framför brasan väntar inom kort. Väl inne i det lilla röda torpet får den gamle snart igång en brasa. Farbrorn sjunker ner i en till åren kommen skinnfåtölj och katten tar ett mjukt skutt upp i hans knä. Från den gamla grammofonspelaren hörs en knastrig skiva med en kör som sjunger julsånger: ”..glimmande bågar i alla Guds hus..” En lång julhelg ligger framför den gamle mannen.
I total ofrivillig ensamhet.
Michel vänder och vrider sig i den smala, hårda sängen. Väntan är olidlig. Ska han skickas tillbaka till sitt hemland? Michel drar en djup suck och känner en huggande smärta i magen av oro och ångest. Mödosamt masar han sig ur sängen och slår på Tv:n på väg in i badrummet. ”…eviga längtan till ljus och frid…” sjunger en rödklädd sångerska med smäktande vibrato . Michel drar handen över den snaggade skallen. Det känns skönt med den nya frisyren. I spegelbilden skymtar en magerlagd ung man med stora, mörka, lite sorgsna ögon. Att bli utvisad innebär döden för Michel. Eller att återgå till att leva i en lögn, instängd i en kvinnokropp. Men Michel känner sig inte som en kvinna. Väntan är olidlig.
”…över stridernas blod och larm,
över all suckan ur människobarm…”
På akutmottagningen är det full ruljangs. Ambulansen åker skytteltrafik mellan överförfriskade medborgare, medelålders män med bröstsmärtor och oroliga åldringar som halkat på någon av stadens ishala gator. Ett sammansvetsat team med vitklädda professioner koordinerar avancerad teknik med professionell omvårdnad och betryggande empati.
En liten nedkyld flicka med oknutna skor ligger på en av britsarna. Hon kom in med två poliser för en liten stund sedan efter att ha blivit utelåst av sin mamma som har grava alkoholproblem, vilka förvärras under helger, i synnerhet jul och nyår. Flickan är lätt nedkyld och en undersökning av eventuella köldskador behövs. Socialjouren är kontaktad.
En mycket ledsen liten flicka gråter oupphörligen.
I rummet bredvid den lilla flickan ligger en gammal farbror som halkat på sin ogrusade gårdsplan. Han har ett djupt sår i pannan som ska sys och han behöver röntga sin vänstra arm och sitt högra ben. Den gamla farbrorn upprepar en enda mening i täta intervaller:
”Vem tar hand om min katt?”
Blåljusen blinkar hysteriskt och sirenerna är öronbedövande. Flinka fingrar jobbar med att stabilisera den unge mannen som försökt att avsluta sitt liv. Väl inne på akutrummet finns en tydlig struktur och ett samarbete i teamet som grundar sig i engagemang, kompetens och erfarenhet. Den unge mannen har förlorat medvetandet. Eller är det en kvinna förresten?
Kommer hen att överleva?
Ett tjockt snötäcke har klätt in sjukhusområdet i en vacker vinterskrud. En sjuksköterska lämnar sitt arbetspass på akutmottagningen och går med snabba, men försiktiga steg för att inte halka, över parkeringen och sätter sig i en bil. Radion drar i gång när motorn startar: ”…över de släkten som gå till ro,
över de ungas dagande bo…” Hon nynnar med i den vackra julsången medan hon navigerar hem genom stadens mörka gator. Hemma väntar familjen på att mamma ska komma hem så att granen kan kläs och rimstugan påbörjas. Glöggen är varm och det finns nybakade lussebullar i köket. I sjuksköterskans huvud blandas känslor av social misär med ensamhet och desperation. Bilresan hem blir ventilen. Snart dags att vrida av jobbkänslorna. Om det går.
Kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar
Kommentarer
Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.
Jättefin, men tragisk och sann bild av en vanlig vardag i juletider! Jättebra och stark beskrivning av många olika och mycket viktiga aspekter med dagens samhälle, vårdens utmaningar & närmandet av en stor världslig högtid där värme, familj och närhet pratas mycket om.
Man glömmer ibland vad svårt och jobbigt vissa har det under denna period!
Tack för detta bidrag!
Vänliga hälsningar från en kollega