När orken sinar
Ibland får vi berättelser till oss via mail, brev eller i möten ansikte mot ansikte. Det är berättelser om människor, historier från ett yrkesliv. Här kommer en av dem.
Vill med några rader berätta om mitt yrke, min arbetsplats, min story. Jag har arbetat i mer än 20 år som specialistutbildad sjuksköterska inom högspecialiserad vård. Innan det arbetade jag som undersköterska i bortåt 10 år. Under mina yrkesverksamma år så har arbetsmiljön försämrats alltmer. Vi är till exempel samma antal i bemanningen som för många år sedan, trots att patientgruppen blivit allt svårare sjuka och dessutom ökat i antal. Tekniken har gått stadigt framåt som vi kontinuerligt måste uppdatera våra kunskaper kring, arbetet är i konstant förändring. Dessutom tycks antalet mötestillfällen bara bli fler och fler, möten om effektiviseringar, flexibilitet och LEAN.
Vem orkar jobba så år ut och år in?
Allt det vi ser och upplever läggs på våra axlar; att hela tiden känna sig otillräcklig, trött och sliten efter alla år med obekväma arbetstider som inte kompenseras varken med tid eller ersättning. Det sliter hårt.
Det s.k. lönesamtalet skapar bara irritation över chefens sätt att hantera situationen och skulle i princip helt kunna uteslutas enligt mig.
Trots att det är just den högspecialiserade vården jag tycker allra mest om, så har jag nu bestämt mig för att sluta, säga upp mig helt enkelt. Har vid ett flertal tillfällen pratat med min chef om att kanske få möjligheten att göra något annat en dag i veckan, för att orka fortsätta arbeta heltid; men då får man ”söka annat arbete” tycker hen.
Varför finns det inte ”train ut” när det finns ”train in”? Det här är nånting alla måste få veta , hur illa ställt det är med förståelse och vilja att ha kvar duktiga medarbetare med stor kunskap och kompetens. Ovärderlig kunskap och kompetens! Det är också oerhört frustrerande att se en ny sjuksköterska med nåt enstaka års erfarenhet innan sin specialistutbildning få över 30.000/mån. Själv har jag har just passerat 35.000/mån efter snart 25 år som specialistutbildad!!!
Som det nu ser ut kommer jag att arbeta deltid med dagpass under ett tag, jag tänker åka till Norge och se till att tjäna in det jag förlorar. Dessutom förlorar jag ju också en hel del pensionsmässigt på denna lösning. Meningen med livet måste ju ändå vara att kunna försörja sig själv?! Trots allt måste man ju ta eget ansvar för sitt liv och sin hälsa, men arbetsmiljön är en oerhört viktig faktor för att man skall trivas och må bra.
Som jag ser det har vår chef alldeles för många anställda och på grund av det inte tid för det viktigaste av allt, nämligen att skapa en dräglig arbetsmiljö.
//Erfaren specialistutbildad sjuksköterska