Bland sårförband, antibiotika, droppaggregat, odlingsplattor och strålning hugger macheten mig fram i en till synes ogenomtränglig djungel. Larmsignalerna skriker ut sina nödrop och jag duckar när ronden rusar fram som en elefanthjord i 190. Högskolepoängen haglar över mig men ändå stirrar den icke existerande löneutvecklingen provocerande på mig. Jag letar förtvivlat efter ett ljus mellan provresultat och röntgensvar.
Hur ska jag lyckas ta mig ur den stagnerade lönens grepp?
Ja det kan man verkligen undra. Visst har det hänt lite med de så kallade ”ingångslönerna”, eller ”lägstalönerna”. Men vad är det som händer sen? Ingenting!
Är det konstigt att det är svårt att rekrytera till specialistutbildningar? Är det någon som är förvånad över att det är brist på biomedicinska analytiker, sjuksköterskor, barnmorskor och röntgensjuksköterskor? Om vare sig utbildning eller erfarenhet lönar sig så kan man ju undra varför man ska bli något av dessa yrken överhuvudtaget…
Jo. Det är väldigt stimulerande arbetsuppgifter.
Nej. Det väger inte upp bristen på löneutveckling.
Jag är vilse i djungeln och har fastnat i ett träsk. Ett geggigt bottenlöst träsk som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Men jakten fortsätter; jakten på den försvunna löneutvecklingen. När ska vi egentligen få ersättning som återspeglar, utbildning, erfarenhet, framåtanda och kunskap? Vårdens professioner fortsätter att utveckla vården. Dags att utveckla professionens löner i takt!
/Underbetald profession