Amningshets och skuldkänslor
Det finns inget som kan starta så mycket argumentationer, diskussioner och känslor som amning. Att ens yppa att det faktiskt finns fördelar med amning orsakar ofta ramaskri från de som önskar en mer nyanserad bild av hur vi ska mata våra barn; att flaskmatning borde få lika mycket utrymme i all muntlig och skriftlig information som ges från BB, förlossning, barnmorskemottagningar och BVC.
Jag förstår dilemmat. Om man inte vill eller kan amma så känns det såklart surt att få en bok från sin barnmorska med 90 % amningsinformation och nada om hur flaskmatning går till. Så ska det såklart inte vara. Informationen ska individanpassas
Enlig de vedertagna riktlinjerna som finns för mödrahälsovården, BB och BVC så är uppdraget att informera om amningens fördelar. Ingen i personalstyrkan bestämmer själv vad basprogrammen ska innehålla, utan styrs av ”högre instanser” Dessutom vore det direkt opassande ur miljösynpunkt om flaskmatning skulle vara ”förstahandvalet” ur en samhällelig aspekt då flaskmatning bidrar till en negativ miljöpåverkan. Precis som blöjberget.
Däremot så brister det i HUR man tänkt sig informera människan som befinner sig framför en, tilltufsad av en förlossningsupplevelse, onda såriga bröst och en skrikande liten krabat som man ännu inte lärt känna. Vad vill personen ha för information? Vad passar just hen?
Informationen som ges från vården är FRIVILLIG. Precis som kostråden du får i din hand av din barnmorska när du varit på inskrivning efter att ha gjort det där positiva gravtestet. Man ska ERBJUDAS information och som patient så VÄLJER du vilka delar av den just du vill följa. Ingen har sagt att kostråden du håller i handen kommer att vara just samma om 20 år. Kanske har man kommit fram till att något helt annat är det mest hälsosamma för din graviditet och ditt växande foster. Och ingen borde heller ifrågasätta om du VÄLJER att inte följa de kostråden. Varför ska det då behöva vara så annorlunda med amning?
Läser en artikel med en känd författare ; hennes upplevelse är att BB personalen är maniska med att tvinga mammor att amma. Min uppfattning från vårt läns sjukhus är inte detsamma och jag vill inte tro att en legitimerad barnmorska beter sig på ett sådant sätt som beskrivs i artikeln. Det vore fruktansvärt oprofessionellt. Men om det faktiskt finns kvinnor, och jag har förstått att det är en hel del, som upplever det på det viset, så är det pinsamt för yrket barnmorska, barnskötare, barnsjuksköterska, eller vilken yrkesgrupp det nu än må vara som beter sig på det viset.
Varför är det så laddat med amning?
Uppdraget är att erbjuda information om amning. Själv brukar jag fråga patienten om de funderat på hur de tänkt mata sitt barn. Jag erbjuder information om amning, som jag är ålagd att göra. Om personen inte vill ha information så erbjuder jag det som personen önskar, tex om flaskmatning. Jag är tydlig med att dokumentera i journalen om kvinnan inte planerar att amma och således inte vill få information om det under kommande vistelse på förlossning och BB utan istället vill få hjälp med flaskmatning.
Vårt uppdrag som legitimerade barnmorskor innefattar i allra högsta grad att få föräldrar att må bra. Och då handlar det inte om att kriga för amning.
Det är ingens ”fel” om ett barn inte ammas. Önskar bara att det gick att förmedla budskapet om amningens fördelar utan att någon för den skull känner sig skuldbelagd. Hur kan man det? Egentligen?
Det ställs ofta orimliga krav för hur livet ska se ut när man har blivit förälder. ”Det perfekta barnet jollrar lugnt i sin vagga, det nyblivna föräldraparet är utvilade och har aldrig varit mer förälskade, midjan är självklart tillbaka i sitt ursprungsläge, bullarna står i ugnen och hemmet är skinande rent. Amningen funkar perfekt. ”
Normen för hur den nyblivna mamman ska vara, dvs perfekt, skapar en allmän skuldkänsla som vi måste få bukt med! Innebär det att vi ska sluta prata om amning?
Åsa Mörner
Leg barnmorska
