Jag; en kvinna. Jag; en människa.

Ska jag fira att jag är kvinna idag? Fira alla fantastiska kvinnor i världen; moder Theresa, min farmor som överlevt nazismens helvetiska tortyr, Jeanne d`Arc, Susan B Anthony, suffragetter…?

Eller ska jag sörja? Sörja de kvinnors liv som förtryckts av män genom alla tider, gråta för de kvinnor som våldtagits, torterats och bränts på bål för att de är just kvinnor?

Kanske ska jag ägna dagen åt att vara arg, uppgiven och förbannad, fräsa och spotta, bränna massor med energi på den inneboende ilskan jag känner över snedvridningen i samhället som präglat vår historia genom århundraden och som, år 2014, fortfarande gör det?

Nej. Jag ska inte fira. Inte heller ska jag känna sorg eller knyta min näve av frustration och det fasansfulla kvinnoförtryck som existerar, helt utan berättigande.

Jag ska kämpa. Fortsätta kämpa för att uppmärksamma och förändra det faktum att hälften av jordens befolkning inte anses ha samma rättigheter som den andra hälften. Jag ska kämpa för att kvinnor i världen ska kunna förkovra sig i utbildningar och böcker, bestämma om när och med vem de vill knyta hymnens band med, ge dem trygg vård och säkra graviditeter och förlossningar, jobba för att kvinnor ska värderas lika som män. Så länge jag lever.

”Så länge vi behöver fira kvinnodagen, betyder det att vi inte har lika rättigheter ”(Viviane Reding).

Åsa Holm