Som en napp i munnen på en utsvulten bebis

I ett av världens mest jämlika och jämställda länder, ja för det är vi faktiskt, så är det ingen självklarhet att du som arbetar i en kvinnodominerad profession hinner ta ut din lunchrast. Det är ingen självklarhet att du får fyra veckors sammanhängande sommarsemester, du vet då när alla andra i familjen och vänner är lediga. Det är inte ens säkert att du får ledigt en vanlig lördag i mars. Och det är sannerligen inte självklart att din kunskap och kompetens värderas som en manligt dominerad yrkeskår som jobbar med datorer, siffor och teknik gör.

Inte heller är det en självklarhet att du som gravid kan känna dig lugn och trygg inför den kommande förlossningen. Larmrapporter sprids i ett konstant flöde i media om sönderstressade barnmorskor som inte hinner bistå den födande, överfulla avdelningar där födande skyfflas runt från sjukhus till sjukhus eller har orimligt långt till närmaste förlossningsavdelning och gripande reportage om nyblivna föräldrar som drabbats av svåra förlossningsskador och som inte fått rätt hjälp eller blivit lyssnade på.

Är det konstigt att barnmorskor inte mäktar med att arbeta heltid, drabbas av etisk stress, blir sjukskrivna eller lessnar helt och byter jobb? 

Vi vill inte att vården ska se ut så här. Vi är en starkt kvinnodominerad profession som vill att svensk kvinnovård ska vara tillgänglig, välfinansierad, trygg och personcentrerad. Och vi måste ha schyssta villkor för att kunna åstadkomma en sådan vård. Men när de styrande vägrar lyssna, trots våra numera hesa rop på hjälp, så måste vi till slut lämna den arbetsplats som vi kanske drömt om att få arbeta på en stor del av våra liv. Kanske lämnar vi hela yrket, det vi lagt ner 4,5 år genom blod, svett och tårar för att få bli?

Med jämna mellanrum vaknar några politiker till och slänger in några satsningar hit och några satsningar dit. Vissa kanske har lett till att något bra hänt. Men oftast ser vi inte röken av de där satsningarna. De framstår snarare oftast som ett dåligt sätt av politiker för att vinna nästa val. Eller halvhjärtade initiativ till att tysta ner den skrikande massan av klagande barnmorskor och förtvivlade gravida och födande.

Men det är ju ungefär lika effektivt som att stoppa in en napp i munnen på en utsvulten bebis

Det leder bara till större ilska och frustration! Ingen blir mätt av en napp!

Vi vill ha verklig förändring. Och en verklig förändring kräver mod att våga, kraft att orka och medel för att ro runt allt. Det räcker inte att vara ett av världens mest jämlika och jämställda länder. För vi är inte jämlika och jämställda!

Sveriges kvinnovård förtjänar mycket mer. Kvinnodominerade professioner förtjänar mycket mer. Den internationella Kvinnodagen kan vara startskottet till en verklig förändring, utan missriktade satsningar som rinner ut i sanden. Vi har ju lösningarna! 

Nu är det dags för en verklig feministisk kvinnovård i Sverige! Det är först då vi kan säga ”Grattis” till alla kvinnor på Internationella Kvinnodagen.