Mitt livs bästa val - vägen till sjuksköterskeprogrammet 

Hej på er allesammans!

Jag heter Isabell, och jag är nyvald vice ordförande för Vårdförbundet Student under mandatperioden 2026/2027. Jag har länge velat engagera mig och äntligen är det min tur att få göra det! Det ska bli så oerhört roligt och lärorikt och jag ser fram emot den tid som ligger framför mig.

Jag vill gärna dela med mig av min historia och anledningen till att jag i dag studerar till sjuksköterska. För mig personligen var sjuksköterskeyrket inget som jag visste sedan barnsben att jag ville bli när jag blev stor. Det var alltså ingenting som föreföll sig naturligt att det var just den vägen just jag skulle vandra. I tonåren drömde jag om att bli SO-lärare på högstadiet, det var mitt stora mål genom både högstadie- och gymnasietiden. Men efter att jag började arbeta inom äldreomsorgen som 21-åring började små, nya frön sakta men säkert planteras inom mig och med tiden blev jag alltmer säker på att det var inom vården jag hörde hemma. Det var tufft emellanåt – och detta var innan de nya reglerna om dygnsvilan trädde i kraft -, med långa pass, kliva av ett kvällspass så sent som klockan 22.00 för att sedan kliva på ett dagpass morgonen därpå och för att komma i tid var jag tvungen att ställa väckarklockan på 04.30. Chefer och schemaläggare som klistrade och lappade lite här och där för att få ihop det. Underbemanning som påverkade hur väl vi kunde utföra vårt arbete och hur mycket tid vi hade utöver att bara finnas där för de boende. För oss som arbetade på golvet var detta ständigt påtagligt. Men det var världens bästa och roligaste arbete och det gav mig så oerhört mycket på ett medmänskligt och själsligt plan. Att få lyssna till andras livsberättelser, att få dela glädje och sorg tillsammans med andra, att andra människor kan känna att de kan lita på mig i deras mest sköra och sårbara stunder – det är det finaste jag vet. Människomötet. 

Ännu är jag inte helt säker på vad som ändå fick mig att bli så fäst vid just omvårdnad och vad som fick mig att bestämma mig för att bli sjuksköterska trots allt och med det överge min barndomsdröm om läraryrket, speciellt när jag redan så tidigt fick bevittna vårdens baksidor. Och för mig det allra svåraste att acceptera – att jag av olika skäl inte alltid förmår att hjälpa alla i den mån jag så gärna skulle vilja, att det inte är möjligt. Att man ibland som enskild individ inte räcker till helt enkelt. Men likväl bestämde jag mig för att det var sjuksköterska jag skulle bli och när jag väl hade bestämt mig och sagt det högt fanns det ingenting i hela världen som kunde hindra mig eller få mig att ändra mig… Och kanske, bara kanske, var det just detta som fick mig att välja sjuksköterskeyrket  – människomötet. Att man faktiskt kan göra skillnad för en annan människa även om man själv inte alltid sitter på alla svar eller kan trolla bort alla de besvär och lidande som patienter kan uppleva.

Som ni säkert har förstått vid det här laget sökte jag alltså in till sjuksköterskeprogrammet och redan tidigt in i utbildningen insåg jag att detta skulle bli mitt livs bästa val – men också rejält utmanande och tufft periodvis. Och oj vilken resa det har varit hittills! Jag har fått lära mig så mycket under utbildningens gång. Alltifrån palliativ omvårdnad inom äldreomsorg, hjärn- och ryggmärgsskador, till primärvårdens olika situationer och nu senast prehospital vård på ambulansen i Umeå. Sakta men successivt växer jag in i min nya roll som blivande sjuksköterska och blir mer trygg för varje dag som går. Jag är så tacksam för allt jag fått lära mig hittills och är ödmjuk inför allt jag har kvar att lära mig, vilket är oändligt mycket eftersom man aldrig blir fullärd som sjuksköterska.

Mitt val av utbildning är mitt livs bästa val.