Sagan om Stina - avslut- törs man hoppas?

Till slut kommer den – pausen ? 

Vardagen igen 

Dag blir till dag. Stina jobbar. Som vanligt. Eller lite mer än vanligt.  En kollega är sjuk. “Kan du ta ett extra pass?” Hon svarar ja –  Såklart. De ställde upp för henne när hon behövde gå. Det är så det fungerar. Eller… så det måste fungera. Vakanta pass löses inte med extra resurser. De löses med de som redan är där. Ett pass blir två. En dag blir längre. Dag för dag. 

Mellanrummen 

Hon ringer sin mamma. På raster. På toaletten. På vägen ut med hunden. 

– Känns det bättre idag?
– Har du ätit något?
– Har de varit hos dig?

Svar som inte riktigt svarar. – Jo då… det går bra. Hon hör det. Det där lilla mellanrummet. 

– Det går bra nu! säger hon. Stina vill tro henne. – Du måste också ta hand om dig, fortsätter mamman. Det är nästan ironiskt. Men också sant. 

Ansvar 

Det finns något märkligt i att vara både den som jobbar i systemet och den som faller mellan det. För nu är det Stina som håller ihop det. Ringer. Samordnar. Påminner. Samtidigt som hon ska vara på jobbet. Samtidigt som livet hemma ska fungera och semestern planeras.  

Något vid horisonten 

Stina åker hem från arbetet, som alltid lite sent men inte ett helt extra pass denna gång. Tänker något hon inte vågat tänka på riktigt. Semestern. Den ligger där framme. Inte som en lyx. Utan som en paus hon behöver för att fortsätta. Och för första gången på länge känns den inte bara som något i kalendern, som kanske blir av utan som en äkta möjlighet. Att kanske få andas. 

Ledighet som inte riktigt är ledig  

Semestern är här! Barnen är hemma. Lediga. Fulla av planer som inte riktigt planerar sig själva. 

Sambon tittar på den där väggen. Projektet som funnits länge. “Nu kanske vi hinner?” 

Hunden står där. Som vanligt. Med kopplet. Och de där ögonen. Stina ler lite. Hon har lovat så många gånger: “Vi ska gå längre när jag har semester.” 

Mamman är hemma. Inte helt som förr. Inte riktigt stark. Men inte sjuk. Larmet sitter där. Det finns ett system runt henne nu. Inte perfekt. Men något.  Stina ringer oftare än vanligt. Åker dit lite mer. Tar med fika. Sitter lite längre. Det dåliga samvetet finns kvar. Det där som viskar: 

Det är lite för tyst här.
Lite för ensamt.
Lite för grått. 

En vecka vid havet 

Stugan på kusten väntar. Det som skulle bli Pausen. Men så kommer tanken smygande igen: 

Mamma då? De löser det. Som man alltid gör. En granne tittar till henne lite extra.  

– Ring om det är något! – det går ju alltid att nå Stina. Hon kan alltid åka hem. Avbryt om något händer. Om någon ringer. Och just där, mitt i tanken, kommer nästa: Om jobbet ringer… 

”Kan du komma in?”
”Det är kris…” 
”Vi behöver dig…” 

Vänta nu!  Stina stannar upp. På riktigt… alla sagor förtjänar ett lyckligt slut eller i alla fall ett val. 

Hon ser på sin familj. På barnen. På sambon. På hunden som fortfarande väntar. Och någonstans där, mitt i allt det hon bär för alla andra kommer en tanke som är ny – eller kanske bara glömd.  Jag är också viktig! 

Ett litet beslut

Det är inget stort. Inget dramatiskt. Men det förändrar allt. Stina stänger av sin mobiltelefon. Helt. Inte på ljudlös. Inte på vibration. Av. 

Hon lämnar sambons nummer till dem som behöver nå henne privat. Och arbetet?  Får vänta. För första gången på väldigt länge är Stina inte tillgänglig. 

Att börja återhämta sig 

Det känns ovant. Nästan fel. Men också… lite lättare för varje timme. 

Hon går med hunden. Länge. 

Hon sitter vid havet. Tyst. 

Hon lyssnar på sina barn. På riktigt. 

Och för första gången på länge försöker hon inte lösa något samtidigt. 

En paus

Veckan är inte perfekt. Tankarna finns kvar. Men de styr inte allt längre. Och någonstans där börjar något annat. 

Återhämtning. 

Inte som en lyx utan som en förutsättning. 

Ett sista ord 

Stina vet att hon kommer tillbaka. Till jobbet. Till verkligheten. Till systemet. Men kanske inte riktigt på samma sätt. 

För hon har insett något mitt i allt: Hon är inte bara sjuksköterskan. Inte bara den som löser. Inte bara den som ställer upp. Hon är också människa! 

Snipp snapp snut så var …  Nej, det här är inte en saga eller ens en ovanlig historia. Det är verklighet. För många. Och därför behövs förändring 

För att: 

• ingen ska behöva välja mellan att vara sjuk eller lojal 

• ingen ska bära dubbelpass som norm 

• ingen ska vara rädd för att telefonen ringer 

• ingen ska behöva gå hem – men ändå aldrig lämna jobbet 

Och för att: De som stannar kvar… ska orka fortsätta. 

Snipp snapp snut – men det här är inget slut. Det är en verklighet som behöver förändras. 

Så gör som Stina! 

Värna om dig själv. Ta ut din semester. Se till att få återhämtning. 

Och när du kommer tillbaka till din vardag: Se till att ni har en förtroendevald på din arbetsplats. Så att vi – tillsammans – kan orka förändra det som idag inte håller. 

Med vänliga hälsningar

Styrelsen