Sagan om Stina - del 6 - hemma och ledig?

Nu flyttas ansvaret hem – och Stina blir den som försöker hålla ihop allt. 

Extra pass då kollega är sjuk, klart man ställer upp. De ställde ju upp när Stina behövda gå akut.  Tre veckor kvar till semester för Stina, ”bara att bita ihop” men hur ska vardagen gå ihop nu?  

Att gå hem – men inte släppa jobbet

Det finns en regel: Man ska inte ta med patienterna hem och det gör Stina sällan. Men kollegorna… de följer med.

Tankarna: 

Hur ser det ut ikväll?
Hur många är de?
Kommer de hinna? 

Stress och ansvar stannar kvar långt efter att passet är slut. 

Hemma – i väntan på något som dröjer 

Det blir tyst igen. Inte den där tomma tystnaden från första kvällen – utan en som är fylld av saker som ska göras. De sitter vid köksbordet. Stina. Mamman. Familjen runt omkring. Frågan hänger i luften. Hur gör vi nu? 

– Någon kan ju bo hemma hos dig en vecka… Eller så kan du vara här hos oss…

Förslagen är trevande. Ingen säger det rakt ut, men alla tänker det: 

Det här kommer bli… trångt. 

När mamman skakar på huvudet är det nästan som att luften går ur rummet. 

– Jag vill hem. Och där är den. Den där lilla, pinsamma känslan: Lättnad. 

Tillbaka till början 

Hemma hos mamman ser allt ut som vanligt. Det är nästan det värsta. 

Diskbänken.  Stolen vid köksbordet.  Matlådorna i kylen. Inget har förändrats. Förutom att hon har blivit sämre av det.  Stina vet det. Men vad gör man med det? 

Lite som på arbetet, Stina skriver avvikelser. För att visa vad som inte fungerar. För att försöka förändra. Men ofta känns det som…att det inte gör någon skillnad. 

Det som händer igen

Det går ett tag. Inte länge. Sen händer det igen. 

Ett fall, kanske en halkning. Inget brutet. Tur. Men tillräckligt för att allt ska starta om. 

Ambulans- igen.   Akuten – igen.  Väntan -igen. 

Stina sitter där. På samma plaststol. I samma korridor. Ser samma blickar. Personal som känner igen. Inte på ett personligt sätt. Men på ett mönster. 

– Vi sågs ju sist…

Ett kort leende. Trötta ögon.  Stina nickar. Hon känner igen. Det här är patienterna som kommer tillbaka. Inte för att någon gjort fel. Utan för att inget egentligen blivit helt rätt. 

Ett varv till

Röntgen.
Observation.
En vårdplats.
Ett dygn. 

Sen: Vårdplanering. Igen.  Samma ord. Lite andra formuleringar. Lite fler insatser. Lite mer hopp. 

Tyngden – när kroppen och systemet inte räcker till 

Den här gången känns det tyngre. Inte akut. Inte dramatiskt. Bara… utdraget. 

Och mitt i allt: 

Samtal som ska ringas.
Blanketter som ska förstås.
Tider som ska passas. Och arbetet. Alltid arbetet. 

Stina märker att hon börjar tänka som hon gör på sina arbetspass: Vem prioriterar jag nu? 

Det som saknas är inte vilja. Inte kompetens. Det är: Tid. Resurser.  

Mamma kämpar. Familjen kämpar. Stina kämpar. Den lokala förtroendevalda kämpar. Chefen kämpar. Alla försöker. Men systemet rör sig inte. 

Men så går tiden, oavsett hur vi mår går den och insatserna kommer igång.  Stina känner en viss tillförsikt, mamma försäkrar med bleka kinder, rollator och trygghetslarm att det går bra nu. Att Stina måste ta hand om sig själv också och nu hägrar den … semestern … 

I sista delen: När Stina får en chans att andas – och gör ett val. 

Fortsättning följer …