Sagan om Stina - del 4 - att själv bli anhörig

Nu är Stina inte längre personal – hon är anhörig.

Men hon ser allt. 

När hon kommer till akuten är hon inte bara dotter. Hon är också sjuksköterska. Och det gör allt svårare. 

Hon tänker: 

Kommer de känna igen mig?
Förväntar de sig att jag ska ta mer ansvar?
Törs jag trycka på –  vi möts ju i personalmatsalen sen? 

Hon balanserar: Att vara anhörig. Att vara profession. Att inte vara “för mycket”. Att inte vara för tyst.

Ambulansen stannar. De väntar. Inte på en vårdplats – utan på att få hinna lämna över.

När det till slut blir deras tur står en sjuksköterska redo. Eller… redo och redo. Hen har precis tagit emot tre rapporter på rad. Är matt i blicken och lutar sig mot väggen medan pennan går varm.

Orden yttras snabbt. Fakta. Värden. Symptom. Stina hör hur rutinen sitter i väggarna. Men det finns inget utrymme för mer.

Ingen hinner säga hej till hennes mamma. Ingen hinner möta hennes blick. Namnet skrivs in på akutliggaren.

Sen… nästa. 

Väntan börjar 

Mamman får en plats. Inte ett rum. En plats. Kanske en säng i korridoren, bättre än en brits!
Eller på övervakningstorget där patienter ligger sida vid sida. 

Larm piper. Fötter rör sig snabbt. Röster ropar över sorlet. Ett organiserat kaos. Även för den som varit verksam inom vården i femton år. 

Stina vet vad som kommer hända nu. Steg för steg. Inte för att någon berättar det. Utan för att hon har levt det. 

Systemet tar över 

Någon kommer att ta blodprover. När någon hinner. 

Mamman är intorkad. Skör. Svårstucken. Det kommer ta tid. De kanske behöver värma armarna. Hitta någon som är riktigt duktig på att sticka. Eller någon som kan använda ultraljud. Ett blodprov som borde ta fem minuter kan bli… något helt annat. 

Ett EKG ska tas. Hon kan kopplas upp på övervakning. Kurvor. Värden. Pip. Bevis på liv – eller brist på styrka. 

Om någon hinner följa henne till toaletten kanske ett urinprov tas. Annars ett bäcken. Om någon hinner. Blodproverna då? En timme. Minst. Sen ska någon titta på dem. 

Tiden som dras ut 

Stina tittar på klockan. Och slutar titta. Det hjälper inte ändå. 

Sjuksköterskan som tog rapporten har nu 12… kanske 15 patienter. Alla med behov. Alla med risker. Alla med anhöriga. Stina vet exakt vad det betyder. Det betyder att man inte hinner. Inte allt. Aldrig allt. 

Hon ser hur sjuksköterskan passerar. Stannar till vid en annan patient. Vänder om. Blir uppropad igen. Mamman får en snabb blick. En notering. “Jag kommer strax.” Stina vet att “strax” kan betyda en timme. Eller mer. 

Människor runt omkring 

Det är inte bara hennes mamma. Det är överallt. 

En äldre man som försöker resa sig.
En kvinna som gråter lågt.
En anhörig som höjer rösten: 

– Hur länge ska vi vänta egentligen?!

Stina känner igen det. Frustrationen. Rädslan som blir ilska. 

Och personalen. Svettig. Snabb. Med den där matta glansen i ögonen. Nybakade läkare som letar blickar att hålla fast vid. “Kan du titta på det här?” “Vad tycker du?” Alla drar i den som ser ut att veta. 

Beslut som tar tid 

Till slut: En läkare. Bedömning. Frågor.  Svar som är svåra att ge. 

Beslut: Röntgen. CT.  Stina nickar. Självklart. Men hon vet. Det här är inte nästa steg. Det här är nästa väntan.  Fyra till sex timmar. På akuten.  När undersökningen väl är gjord ska svaret granskas. Tolkas. Beslutas kring.  

Och sen: Inläggning. 

Men det finns inga platser 

Eller jo. På pappret. Någonstans. Koordinatorn kontaktas.  Läkaren ringer. Och ringer igen. Och igen. För att få lämna rapport till en avdelning. 

Till slut: en plats. Kanske. 

Men avdelningen måste vara redo. Och det är de sällan. Kanske ligger det fortfarande en patient på rummet som väntar på transport hem. Kanske saknas personal. Kanske väntar de också på något annat som dröjer.  Två till tre timmar. Minst. När rummet väl blir ledigt ska det städas. Jourstäd. En timme till. Sen ska avdelningen ringa tillbaka: “Nu är vi redo.” 

Under tiden 

Mamman ligger kvar.  I korridoren. Utan mat. Utan ordentlig dryck. Utan omvårdnad. Inte för att ingen bryr sig. Utan för att alla bryr sig om för många samtidigt.

Sjuksköterskan passerar igen. Stannar en sekund. Justerar något. – Hur går det här? Men hinner inte lyssna klart. Dras vidare. 

Stina känner det. Det där välbekanta trycket i bröstet. Hon vet exakt hur det är att stå där själv med för många patienter. Att veta allt man borde göra. Och inte hinna. Och en tanke smyger sig på: Vem tar hand om henne… på riktigt? 

Transporten 

Till slut händer det. Inte snabbt. Inte smidigt. Men det händer. 

– Nu finns det plats. Orden hon har väntat på. Och ändå inte. En transportpersonal dyker upp. Lyfter. Rullar. Försvinner nästan lika fort. Stina går bredvid en bit. Ser på sin mamma. Lite blekare. Lite tröttare. Men ändå på väg. Trygghet. För att hon ska få en vårdplats. Otrygghet. För att Stina vet exakt hur det ser ut där också. 

Hon släpper taget när sängen rullas iväg genom korridoren. Står kvar. Tom i händerna. Full i huvudet. Och för första gången på hela dagen kommer den där förbjudna tanken fullt ut:  Hur ska jag orka vara både dotter… och den som vet hur allt egentligen fungerar? 

I nästa del: När vården fortsätter – men inte riktigt på rätt plats. 

Fortsättning följer …