Sagan om Stina - del 3 - telefonen ringer

I förra delen försökte Stina få ihop livet och jobbet. Nu räcker det med ett telefonsamtal för att allt ska förändras. 

Sjuknärvaron? 

Idag vaknar hon med feber. Stannar hon hemma?

Hon tänker:

Är jag verkligen tillräckligt sjuk?
Hur ser det ut idag?
Vem får ta mitt pass? 

Hon tar en Alvedon.
Och går ändå. 

Samtalet 

Det är mitt i dagpasset, på den sena lunchen, när telefonen ringer. Hon känner igen numret direkt. Hemtjänsten. Den där lilla knuten i magen knyter sig hårdare. 

– Hej Stina… det gäller din mamma.

Rösten är vänlig, men trött. Som alla röster är nu för tiden. 

– Hon är inte riktigt sig själv idag. Lite slö. Vill inte äta eller dricka. Vi tycker hon verkar… sämre.

Stina sluter ögonen en sekund. Värmen. Såklart. 

– Kan ni stanna hos henne tills jag kommer?

Det blir tyst i andra änden. Inte en lång tystnad. Men tillräckligt. 

– Vi har tyvärr inte möjlighet att stanna… vi har fler som larmar. 

Klart de har. Det finns alltid fler. 

Ansvar 

Stina tittar på klockan. På jobbet. På schemat. På allt det där som egentligen inte får rasa. Men det gör det ändå. 

– Jag åker direkt,” säger hon. För det är klart hon gör. Vem annars?  

Tar en Alvedon till.  Plockar ihop sina saker medan tankarna går fort. Hur dålig är mamma? Varför ringde de just nu? Har hon druckit något alls idag? Varför åkte jag inte dit igår? Och så den där tanken som smyger sig på, nästan skamset: 

Hur ska det här gå med jobbet? 

Stina låser skåpet, slänger en blick mot avdelningen. Mot kollegorna som redan springer. Hon vet exakt vad hennes frånvaro betyder. 

Mer att göra.
Mindre tid.
Fler beslut på för lite underlag. 

Hon andas in. Och går. 

När hon sätter sig i bilen skakar händerna lite när hon vrider om nyckeln. Inte som sjuksköterska. Inte som den som vet vad som ska göras. Utan som dotter. Vägen till mamman känns längre än vanligt. Solen ligger tung över asfalten. Telefonen ligger bredvid henne. Tyst. Än så länge. 

Men hon vet att det bara är början… 

När ambulansen till slut kommer har solen redan börjat luta mot sen eftermiddag. Stina hinner se det direkt i deras blickar. Den där tröttheten som inte går att vila bort. Men också något annat. Ett slags stilla effektivitet.  De gör det som måste göras. Inte mer. Inte mindre.

De tittar på hennes mamma, pratar lugnt, mäter, lyfter.

– Vi tar med henne. 

Orden är enkla. För Stina betyder de allt. Och nästan ingenting. För hon vet att det här bara är början. 

På väg in 

Ambulansen är varm. Ljudet av hjulen mot vägen monotont. 

Mamman ligger stilla, svarar långsamt. Stina håller hennes hand. Som dotter nu.
Inte som sjuksköterska. Eller… båda. 

När de rullar in på akuten möts de av det som nästan blivit normalt.  Fullt. Inte lite fullt. Inte “mycket att göra”. Fullt på riktigt. 

Men det som börjar med ett samtal slutar inte där. 

I nästa del: På akuten – när Stina ser systemet från andra sidan. 

Fortsättning följer …