ICN gav mig hopp som sjuksköterskestudent

Jag sitter på flyget hem från Helsingfors med huvudet fullt av intryck. ICN-kongressen har samlat sjuksköterskor från hela världen och där fick jag representera Sveriges sjuksköterskestudenter. Det känns både stort och tungt.

Varje föreläsning och samtal gjorde mig mer stolt över min valda profession. Oavsett om man är från Nairobi, New York eller Linköping så delar vi samma verklighet. Vi är många som kämpar för en bättre framtid.

Det har varit givande att se hur studenter och de nyexaminerade ställer krav. Jag har skrivit anteckningar, gråtit under panelsamtal om sjuksköterskor från krigszoner, skrattat med studenter från Australien och Danmark.

ICN gav mig hopp, jag insåg att jag inte är ensam. Det finns något kraftfullt med att veta att vi inte är ensamma. Förstå att det vi gör är en del av något större. Även om vi har olika etnicitet, ålder, kön, tro, sexuell läggning och funktionsvariation vill vi egentligen samma saker: en hållbar vård där sjuksköterskans kompetens tas till vara, där studenter får en trygg övergång till yrkeslivet, där vård inte ses som en kostnad utan som en investering.

Det jag tar med mig hem är att inte vara rädd för utveckling, studenters röst behövs i alla rum där beslut fattas, förändring börjar redan i utbildningen.