Varför blev jag sjuksköterska?

I dag 12 Maj är det internationella sjuksköterskedagen. Tänkte bjuda er på en tripp längs minnernas alle och berätta för er hur det kom sig att jag utbildade mig till sjuksköterska.

Redan som liten hade jag bestämt mig för att jag ville jobba med människor. Valen stod mellan lärare, polis och sjuksköterska. Tre yrken som så härmed facit i hand har ganska mycket gemensamt.

Min avgörande punkt blev när jag vid 14 års ålder akut fick operera blindtarmen. Liten och rädd (man blir helt plötsligt väldigt liten när man blir patient) i en främmande miljö.

Kirurgen gjorde sin del och avlägsnade min inflammerade/brustna blindtarm. Men det jag kommer ihåg var alla dessa underbara människor på avdelningen som gjorde allt i sin makt för att jag inte skulle vara rädd och ha det så bra som möjligt. Personalen tittade ofta in, inga längre stunder men bara ett leende i dörren som kollade av att allt var ok. De fixade mat jag tyckte om och smusslade med nån extra efterrätt på min matbricka. Har även nåt svagt minne av att de sjöng en lite trudelutt när de väckte mig morgonen efter operationen (inser nu hur länge sen det var, då man till och med vart inlagd över natten för mindre kirurgiskt ingrepp). Jag tyckte till slut att det var helt ok att vara inlagd och insåg när jag skrevs ut, att jag vill bli en av dem.

Sagt och gjort. Sökte omvårdnadsprogrammet och kom in. Provade på massa roliga praktikplatser. Efter studenten hoppade jag på ett vikariat på geriatriken på sjukhuset. Hade som mål att jobba lite mellan gymnasium och högskola. Sökte in till lite olika sjuksköterskeprogram och kom in på Mälardardalens högskola i Eskilstuna. Nu vart det en helt annan nivå på inlärning, både i skolan och på praktikplatserna. Sög åt mig som en svamp av all kunskap, tips och trix.

Sommaren 2005 tog jag min efterlängtade sjuksköterskeexamen, en solig dag i juni. Broschen vi fick vägde tungt. Det kan ha vart det vackraste jag någonsin sett.

Jag har full förståelse om min text känns lite pretentiös och högtravande, men det jag vill åt är att jag har aldrig tvekat på vad jag vill, jag är stolt över att vara sjuksköterska, har aldrig ångrat mitt yrkesval och det är min fulla övertygelse att vi sjuksköterskor förändrar faktiskt världen. Vi gör den till en lite bättre plats än i går, varje ny dag vi vaknar. Tänk er året 2020 utan sjuksköterskor, just saying…..

Aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta, Hippokratiska eden ca 2500 år sedan, fortfarande lika aktuell.

Så med detta vill jag gratulera alla Sjuksköterskor på vår dag. Dela gärna med er i kommentarerna om varför just Du blev sjuksköterska

Cecilia Asp-Paulrud leg. sjuksköterska, ledamot avdelningsstyrelsen Stockholm