Julaftonsnatten

Den gamla kvinnan tog sig mödosamt fram till den sjukes säng.  Filten som ligger över mannen är stel av smuts och det finns ingen kudde. Utan några egentliga kunskaper om vare sig sjukdomen han drabbats av, eller om vad som krävs för att hålla honom vid liv, baddar hon hans panna och försöker få i den febrige några slevar av gröten. Stearinljusets låga flämtar till i draget från fönstret. Utanför viner den hårda snöstormen genom julaftonsnatten och gatorna är igensnöade. På asvtånd hörs kyrkokören sjunga om Hosianna. Den gamla kvinnan slår sig ned på en pall bredvid den sjuke och ber en stilla bön om att han snart ska tillfriskna.

Larmsignalen från den avancerade tekniska utrustningen ljuder. Med flinka fingrar och en bred kunskapsbas hastar den legitimerade sjuksköterskan fram och hanterar både den livsuppehållande apparaturen och bemöter den svårt sjukes jämrande smärta med effektiv omvårdnad.  I korridoren vankar en anhörig med tårar rinnande längs kinderna. En annan sjuksköterska lägger sin arm om den oroade och ber henne sätta sig ned en stund. Med lugnande ord håller sjuksköterskan hennes hand. Inne i patientrummet kämpar den andra sjuksköterskans team med att stabilisera mannen. Ett effektivt och väl sammansvetsat team som baserar sina kunskaper på forskning och beprövad erfarenhet. Ute i fikarummet väntar nybakade lussebullar och varm glögg. Granen är pyntad och på det ena bordet finns julhälsningar från tacksamma patienter och deras anhöriga. I kylskåpet finns skinka och julmust till de hårt arbetande på avdelningen. Men det är tveksamt om en rast kommer hinnas med denna julaftonsnatt.

Genom mer än ett århundrade av kamp för utbildning, yrkestitel och legitimation. En strid av blod, svett och tårar. Den legitimerade sjuksköterskan som en gång startade som en outbildad vakterska som baddade pannor och höll den sjuke mätt. Ofta en försupen kvinna från samhällets botten till en nu akademiskt bildad profession med en betydelsefull forskning. I hård motvind har kampen bedrivits. Det största motståndet har maktens män stått för. Pionjärerna Florence Nightingale och Emmy Rappe fick slåss med näbbar och klor för att starta utbildningar för sjuksköterskor. Patriarkatet ville inte se utbildade kvinnor och såg inte omvårdnad som något väsentligt.

Det var då. Och så är det än idag.

Inte ens idag, när vi har treåriga grundutbildningar på kandidatnivå, specialistutbildningar på avancerad nivå, forskning i omvårdnad med professorer som går i spetsen för en trygg och säker vård, kan vi känna oss trygga i att utvecklingen ska gå framåt.

Inte ens idag trots att det finns forskning som visar på vikten av sjuksköterskor med hög akademisk utbildning för att minska risken för vårdskador och hög dödlighet.

Ännu idag blåser kalla virvelvindar bakåt. Kvinnodominerade professioner som arbetar med människors liv och hälsa både undervärderas gravt. Man vill sänka utbildningskraven och återgå till en tid då vården som bedrevs inte ens krävde hälften av den kunskapsnivå som sjuksköterskor idag har.

Vad är det egentligen som krävs för att ni ska förstå? 

Men vi ger inte upp så lätt. Vi har kämpat i decennier, både för rätten till utbildning och rätten till schyssta villkor. Vi tänker inte backa!

Julaftonsnatten går mot sitt slut. Dags att flexa ut. Den kalla vinterluften slår mot mitt ansikte, och medan jag pulsar fram genom snön bearbetar min hjärna, min själ och mitt hjärta det jag upplevt under nattens arbetspass. Jag är stolt över min kunskap och kompetens. Min kunskap gör skillnad.

Jag konstruerar inga dataprogram, producerar inte avancerade vapensystem eller bollar med siffror på en bank. Jag säljer inga varor.

Jag räddar liv. Ett ovärdeligt arbete som ingen kan omsätta till kronor och ören.