”Har du PMS? Eller är du i klimakteriet?”

Vi är nog många som har fått frågan, eller snarare påståendet. Så fort någon tycker att man inte låter urgullig eller sväljer argument och påståenden som en hungrig fågelunge så har, i alla fall jag, fått frågan ett oräkneligt antal gånger:

Har du PMS, eller?

Livet är som en enda hormonell berg-och dalbana. I puberteten kallas man för tjurig och bångstyrig tonåring pga den hormonella omställningen som åldern medför naturligt. Sedan kommer den fertila perioden att fortlöpa som en kurvig landväg i Norge med ägglossning, mensvärk och diverse hormonella svängningar. Det är då man får den inte så välkomna frågan om man har PMS.

Varje gång har jag velat svara; skit i det du så lever du längre.

Och att få frågan i tonåren var som att beträda ett minfält för mindre vetande familjemedlemmar.

Sedan kommer den där åldern då man går från den fertila perioden till den där tiden i livet då många kvinnor helt plötsligt blir osynliga. De är inte önskvärda längre. Inte attraktiva, vare sig på arbetsmarknaden elle på film, TV eller i modevärlden.

Helt plötsligt har man ett nytt ”smeknamn”.

Klimakteriekärringen.

När Ragnhild på ekonomiavdelningen, som ju var så ”piffig” tidigare, har fått några extra rynkor i pannan, mungiporna är inte lika naturligt uppåtgående längre pga den infernaliska tyngdkraften. Kanske skrattar hon inte längre åt alla skämt som ”grabbarna på IT” drar i fikarummet.

”Är du i klimakteriet, eller?”

Nej, det är nog inte en lika vanlig förnedringsfråga som den om PMS. Men nu ska tydligen chefen ställa frågan. Faktum är att hela kollegiet ska få utbildning om Ragnhilds naturligt sinande östrogennivåer.

Precis som när en tonåring gråter och är arg vid middagsbordet eller den 29-åriga kompisen snäser av mig när jag frågar hur hon mår. När kvinnor i 50-årsåldern ”helt plötsligt” förändras och kanske uppvisar trötthet, förändrat humör eller bristande intresse för agendan på APT eller afterworken på fredagarna är det tydligen svängande hormonnivåer som är orsaken.

För det kan såklart inte härledas till eventuell mobbing i skolan, ojämställda relationer i hemmet där kvinnor drar det tyngsta lasset eller våld i nära relationer. Eller det faktum att kvinnor ofta arbetar i yrken som frestar på både den psykiska och fysiska hälsan och när man nått den gyllene medelåldern så tar den orimliga stressen ut sin rätt. Att det kan ha med arbetsmiljön att göra ligger inte lika nära till hands som de där hormonsvängningarna…Kanske det sviktande minnet, ledvärken och nedstämdheten är något helt annat än sjunkande östrogennivåer.

Jag bara undrar när vi ska få utbildning om våra kollegors ADHD, diabetes, reumatism eller bipolaritet? Eller Arnes problem med potensen som ju faktiskt påverkar både livskvalité och humör. Men det kanske bara är kvinnors hormoner som behöver ”specialbehandlas”?

Jag tycker det är toppen med mer kunskap till folket. Men högsta prioritet är väl ändå en tillgänglig klimakterievård med barnmorskeledda mottagningar där man kan få information, stöd och hjälp?

Behöver vi verkligen stigmatisera kvinnliga hormoner mer?

Varför reduceras kvinnors känslor, uttryck och symtom så ofta till hormoner, oavsett vilken ålder vi är i?