Sagan om Stina – ett kall, ett schema och något som alltid krockar

Vi vill berätta den moderna och tunga sagan om ”Stina”. 

”Stina” är en fiktiv person men i en verklig värld. Hon är sammansatt av vittnesmål, avvikelser och upplevelser från dagens Värmland.   

Stina brukar säga att hon inte valde yrket.
Yrket valde henne.

Eller så var det bara så det kändes när hon var 23 och världen gick att rädda, en patient i taget. 

Nu är hon 45. 

Femton år i vården. De senaste fem på samma vårdavdelning. Hon är den som vet var saker finns.
Den som vet vem man ringer. Den som vet hur man löser det som inte går att lösa. 

Kort sagt: hon är den mest erfarna på passet.
Förutom de timanställda pensionerade sjuksköterskorna som kallas in när det verkligen krisar.  Vilket är… ofta. 

Hon hänger av sig jackan i personalrummet där doften av gammalt kaffe sitter i väggarna. Samma skåp. Samma krok.
Det är nästan det enda som inte förändras.  Kollegorna gör det.  De kommer, försöker, sliter.
Sen går de.  Inte för att de inte bryr sig. Utan för att de bryr sig för mycket – och inte orkar bära det längre. 

Stina förstår dem.  Hon gör verkligen det.  Men hon stannar ändå. 

Arbetsplatsen – där allt och alla ska rymmas 

Avdelningen är inte bara ett arbete.
Den är ett system som hålls uppe av människor. 

Och av något annat: Lojalitet. 

Stina arbetar i en fantastisk grupp.
Kollegor som skrattar tillsammans, stöttar varandra, täcker upp när livet händer.

När hon behövt lämna pass akut för sin mamma var det inget snack.
“Gå. Vi löser det.” Men det finns alltid ett pris. De löser det – genom att själva få mer att göra. Och det vet Stina. Det är därför det dåliga samvetet alltid är med. 

I del 2: Men det är inte bara jobbet som kräver allt av Stina. 

I nästa del börjar vardagen på riktigt skava – när livet och arbetet inte längre går att hålla isär. 

Fortsättning följer …