Idag är jag en dålig mamma. Jag har inget tålamod med mina tre barn som fortfarande har sommarlov från förskola och skola. Och jag börjar verkligen tvivla på om det är värt det.
Jag har jobbat i två veckor efter semestern och är redan helt slut faktiskt. Det skrivs ofta inlägg om hur stressade vi är inom sjukvården och om samvetsstressen vi har för att vi inte hinner det vi borde. Och att vi inte lever upp till det som förväntas av oss. Men hur ska vi kunna göra det utifrån de urusla förhållanden som råder inom svensk sjukvård idag?
Som sjuksköterska och sektionsledare varvar jag administrativt arbete med sjuksköterskepass på både hjärtintensiven och akuten. Under sommaren jobbar jag dock enbart som ssk eftersom schemat omöjligt kan gå ihop annars. Samma sak för den andra sektionsledaren och de två enhetscheferna på avdelningen.
Efter semestern såg mitt schema ut såhär;
Mån 16/7, 07.00-15.30
Tis 07.00-15.30
Ons. 13.30-21.30
Tor Ledig
Fre. 07.00-15.30
Lör. 13.30-21.30
Sön. 13.30-21.30
Mån. 13.30-21.30
Tis. Ledig
Ons. 13.30-21.30
Tor. 07.00-15.30
Fre. 13.30-21.30
Lör. 07.00-21.30 (dubbelpass)
Sön. 07.00-15.30
En kollega har jobbat sju nätter veckan som var, en annan skulle ha jobbat 14 dagar i sträck om inte en sjuksköterska hade hoppat in och tagit ett pass åt henne.
Inför sommaren fattades det sjuksköterskor och undersköterskor till ca 300 pass. Vi har täckt alla dessa pass med sommarvikarier, mottagningspersonal, men framförallt genom att utnyttja våra medarbetares fantastiska lojalitet gentemot sin arbetsplats och mot sina kollegor och patienter. De har ställt upp och jobbat extrapass och dubbelpass till förbannelse för att lösa situationen. Cafeterian på sjukhuset har stängt pga personalbrist, vi har inte riktigt den möjligheten att stänga när personalen inte räcker till.
Vi har ett litet sjukhus med tre medicinvårdsavdelningar, en hjärtintensivvårdsavdelning och en medicinakut. Under sommaren stänger en av de tre vårdavdelningarna eftersom det helt enkelt inte finns folk att driva runt alla tre avdelningarna på sommaren. Personalen på den stängda avdelningen får istället jobba på någon av de andra avdelningarna. Ändå räcker personalen inte till.
Jag vet att ALLA på detta sjukhus gör extraordinära arbetsinsatser för att sjukhuset skall kunna ta hand om de patienter som fortsätter att strömma in till oss, vårdkris eller inte. Sjuksköterskor som undersköterskor, klinikchef, biträdande klinikchef, enhetschefer, överläkare, underläkare , mottagningspersonal , medicinska sekreterare som laboratoriepersonal, osv osv. Vi är som ett jäkla hamsterhjul där ny personal hoppar in på ena sidan, och nästan ny personal ramlar ut på andra sidan av utmattning. Chockade av den arbetsmiljö de förväntas jobba i fram till pension. Inte så konstigt att utbildad personal väljer att sluta inom sjukvården.
Finns det någon politiker som har det så här? Kan de tänka sig in den här arbetssituationen? Och den stora frågan är; när har de tänkt att hjälpa oss?!
För något år sedan gick en politiker med oss EN dag på en avdelning för att ”gå i våra skor”.
När jag frågade hur dagen hade varit konstaterade hon att vi hade alldeles för hårda golv att gå på. Vilket skämt! Det är dags att lyfta blicken nu politiker! När era anhöriga kommer in i ilfart med ambulans på grund av akut hjärtinfarkt, stroke eller andningsbesvär, vill ni då verkligen att de tas om hand av utmattad personal, på gränsen till sammanbrott?
Vi är otroligt kompetenta, men vi är också otroligt trötta. Trötta på att inte bli hörda, på att bli förminskade och framförallt på att inte kunna ge god vård för att vi helt enkelt inte orkar springa snabbare.
Och det sista vi vill i slutet av den här sommaren är att få ett klapp på axeln och orden ”men ni klarade det ju, bra jobbat”.
För vi har faktiskt inget val. Vi kan inte välja att inte gå till jobbet eller att gå ut i strejk. För då utsätter vi patienterna för fara. Men VEM är det EGENTLIGEN som utsätter patienterna och sjukvårdspersonalen för fara, jag bara undrar?
Vi frågar oss ofta när det här ska ta slut, när det vänder. Tyvärr så har jag börjat inse att inom svensk sjukvård kan det uppenbarligen bli sämre i all evighet.
Tillägg:
Mitt svar på frågan jag har fått några gånger nu, vad som skulle vara en önskvärd lösning;
En önskvärd lösning tänker jag innebär bl.a. en budget där det finns utrymme för en högre grundbemanning, så att avdelningarna inte går på knäna så fort en personal är sjuk eller måste vara ledig.
Den långa vintern med många som blev sjuka i influensa och vinterkräksjuka innebar att vi redan var helt slut inför sommaren, pga extrapass och dubbelpass för att täcka upp för varandra. Sedan kom den ovanligt varma sommaren som fortfarande innebär ett enormt högt tryck på sjukvården.
Många har sagt upp sig under vintern och våren eftersom de inte orkar fortsätta som vi gör. Vi har hamnat i en ond cirkel där personalbristen skapar en dålig arbetsmiljö som i sin tur leder till svårigheter att rekrytera nya medarbetare. Introduktionen och upplärningstiden måste få ta tid, men det finns inget utrymme för det eftersom schemaraderna gapar tomma. Ny personal måste vara självgående direkt. Nyutexaminerad personal blir upplärd av de som precis har blivit klara med sin egen upplärning (som, om man har tur, innebär några veckor bredvid en ofta oerfaren kollega).
Rimliga ingångslöner och en stadig löneutveckling skulle få fler att söka sig till vårdyrken, men framförallt att stanna kvar. En högre grundbemanning skulle innebära en arbetsmiljö där nya medarbetare kan känna sig trygga och där befintlig personalen har en rimlig arbetsbelastning. Det skulle förmodligen också innebära att det fanns fler som ville jobba extra så att man slapp använda befintlig personal för att täcka upp. Jag har ingen Quick fix, eftersom problemet är komplext, men jag tror att man måste börja med ovan nämnda problem, för att ha en chans att komma på rätt köl igen.
