Ett drygt år av Covid-19-pandemin. Och plötsligt har gemene folk börjat använda ord som snabbtest och PCR-prov, börjat diskutera immunitet och huruvida man testat om man har antikroppar eller T-celler. ”Man måste testa sig vid minsta symtom!” Och helt plötsligt har Biomedicinska analytikers arbete fått en annan möjlighet att bli begripligt för en större grupp. Plötsligt pratar man om testning, och det är nu så lätt att förstå att NÅGON måste ju ta hand om och analysera alla dessa tester. Helt plötsligt har vi fått chansen att vara synliga.

Var ser man då oss numera välkända Biomedicinska analytiker? Har du sett oss på tidningsomslagen? Nämner politiker oss när de diskuterar sjukvården? Intervjuas vi i morgonsofforna? Görs några tv-serier om oss? (Det är kanske iofs inget att eftersträva med tanke på sjukhusseriers verklighetsavsaknad…?) Har du sett hur yrket blivit erkänt nu? Nu när det borde blivit det?

Visst, det klart det funnits en del reportage om ”labbpersonalen” och vi har givetvis synts mer nu än många andra år… men fortfarande….syns vi?

Jag minns så otroligt tydligt en lärare under min utbildning. Hon predikade med bastant röst på ett så bestämt sätt så jag aldrig kommer glömma. ”NI HETER BIOMEDICNSKA ANALYTIKER, NI FÅR ALDRIG KALLA ER SJÄLVA BMA!!!!!!!!!” Hon förklarade att vi aldrig får sluta säga hela vår yrkestitel, för en förkortning som ”BMA” kan ju vara vad tusan som helst. Bromma flygplats (BMA) till exempel. 

Sen kommer man ut från utbildningen till sitt första jobb. Först kanske man orkar säga hela det låååånga namnet, men snart säger man BMA som alla andra. Sedan kanske man även upptäcker att inte ens andra inom vården vet vilka Biomedicinska analytiker är. Man säger inte hela det lååååååånga namnet, utan man kanske börjar säga ”jag jobbar på labb”? När det är dags för medarbetarundersökning och ens yrke med det lååååånga namnet finns inte med…. Ja man kanske får köpa att vi hamnar under ”övrig sjukvårdspersonal”…

För några år sedan lyfte min fackliga kollega att vi inte bara kan acceptera att vi inte ens finns med som yrke att välja när vi gör mederbetarundersökningen. Idag kan vi klicka i att vi är Biomedicinska Analytiker.

Nu är det dags att vi Biomedicinska Analytiker får vår egen yrkesskylt, precis som exempelvis alla läkare har. Frågan är lyft uppåt och nu väntar vi och ser om vår Region hörsammar detta och visar att det är viktigt att Biomedicinska analytiker får en chans att synas.

Jag hoppas att det inte dröjer länge innan alla mina Biomedicinska analytiker-kollegor bär upp en skylt med vår yrkestitel. Inte längre ”vi som analyserar prover”, inte ”jag jobbar på labb”, inte längre ”övrig sjukvårdpersonal”. Utan en skylt som syns, så när någon frågar kan vi visa skylten och säga:   

Jag är Biomedicinsk Analytiker och mitt jobb är att se till att du får rätt diagnos och behandling.

Beatrice Zeppenfelt, legitimerad Biomedicinsk Analytiker
Fackligt förtroendevald, Huvudskyddsombud, Styrelseledamot
Vårdförbundet avdelning Västmanland

Att få kollegers medgivande till att vara förtroendevald, är ett förtroende att förvalta. I uppdraget alltid se till medlemmars bästa i arbetsmiljö och att se till att arbetsgivaren följer våra kollektivavtal och lagar som styr en hel del av. Vi ska inte glömma att som anställd har vi också skyldigheter, när vi har skrivit på våra anställningsavtal.

För mig har förtroendeuppdraget alltid varit och är än idag något som har givit mig mycket genom åren. Att kunna vara stöd till medlemmar i villkors frågor och annat som rör deras vardag i arbetslivet, har gett mig kunskap och livserfarenhet i fackliga frågor.

Ibland har det varit obekvämt, men för det mesta har det känts bra i möten med arbetsgivaren. Min filosofi har alltid varit att genom min fackliga organisation kan jag påverka stort som smått. Det som har kommit att bli till min fördel är att jag har lärt mig genom kommunikation och dialog, kan man komma ganska långt i förändringar hos arbetsgivaren.

Jag önskar att fler skulle ta chansen att engagera sig och påverka våra villkor i arbetslivet. Engagemang kan ge förändringar i t.ex. lön och arbetsmiljö. Första steget brukar jag förmedla är att bli förtroendevald och ge sitt engagemang till förändringar.

Många medlemmar säger till mig, när jag frågar varför har ni inte någon förtroendevald på den här arbetsplatsen ”Jag har inte tid att vara förtroendevald”. Svaret de får av mig är ofta då att de kan vara flera förtroendevalda på samma arbetsplats och dela på uppdraget.

Rom byggdes inte på en dag, fackligt arbete är ofta en långsiktig förändring. Tro mig det går att förändra, ibland tar det bara lite längre tid, ibland kan det gå fortare.

Min största önskan inför framtiden är att alla arbetsplatser, där våra professioner finns ska ha minst en förtroendevald. Jag tror att om vi ska kunna bevara och förbättra vår vardag i
arbetslivet, så behövs det flera förtroendevalda inom Vårdförbundet.

Tack för ordet

Harriet Lindqvist
Facklig Samordnare på facklig tid
Styrelseledamot
Före detta Kongress ombud.

Den internationella kvinnodagen instiftades 1910 och det är 100 år sedan kvinnor fick rösta i riksdagen för första gången men hörs allas röster idag? 

Varför behöver vi uppmärksamma internationella kvinnodagen den 8/3, har denna speciella dag inte längre någon betydelse utan spelat ut sin rätt? Många tankar för att inte tala om diskussioner hamnar man i när jag uttrycker att jag kommer fira internationella kvinnodagen den 8 mars.

Kanske skulle man ha emigrerat till något av de här länderna som tagit steget och gjort dagen som helgdag vilka är Angola, Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Burkina, Faso, Cypern, Eritrea, Georgien, Guinea-Bissau, Kazakstan, Kambodja, Kirgizistan, Laos, Madagaskar, Moldavien, Mongoliet, Nepal, Nordmakedonien, Ryssland, Serbien, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uganda, Ukraina, Uzbekistan, Vietnam och Zambia. I Kina får alla kvinnor en ledig eftermiddag från arbetet.

Men vad hjälper egentligen detta när det i grunden rör sig om strukturella fel i samhället?? Troligen inte alls… Kvinnodagen behövs och kommer fortsättningsvis att behövas i vårt arbete med ett jämställt samhälle där könet inte ska ha någon betydelse i ex vilka arbetsvillkor, lön och livslön jag lyckas få ihop beroende på vilken sektor jag valt att arbeta i.

På den svenska arbetsmarknaden jobbar mer än var fjärde kvinna deltid, jämfört med 11 procent av männen. De vanligaste orsakerna till kvinnors deltidsarbete är att lämpligt heltidsarbete saknas eller vård av barn.

Kvinnor gör fler avbrott i karriären för att ta hand om barn, föräldrar eller sjuka anhöriga. Kvinnodominerade branscher har mer ofrivilligt deltidsarbete, delade turer som slår sönder arbetsdagen, sämre löneutveckling och mer osäkra anställningar i form av timanställning, vikariat och visstidsanställningar. Varje dag utför kvinnor en timme mer obetalt arbete i hemmet. Kvinnors sjukfrånvaro ökar dessutom mer än mäns. I yrken där arbetsbördan är som tyngst, inom vård, skola och omsorg, är risken störst att bli sjukskriven.

Varje år tar svensk kvinnolobby fram statistik (medlingsinstitutets statistik) på hur vi närmar oss att få lön hela dagen (8-17) och siffran för i år 2021 stannade på 16.12, vilket medför att vi kvinnor arbetar gratis 48 minuter varje dag året runt. Känns inte som vi kan luta oss tillbaka, nej trots att vi är inne på 2020-talet har vi en lång väg kvar.

– Lika lön för lika och likvärdigt arbete.  

Vilka faktorer påverkar just vår livslön?

1. Jämställd föräldraförsäkring
2. Samma möjlighet till heltidsarbete och trygga anställningsformer
3. Skärpt tillsyn av diskriminering och lönekartläggningar.
4. Att även strukturella löneskillnader synliggörs och åtgärdas.

Hur ser det ut i Västmanland om vi tittar på våra medlemsgrupper och lön, fick en klok reflektion av vår ordförande: Det är som en klustersmitta … ingen vill sticka ut.  att ligga i framkant med löner finns inte på agendan för någon arbetsgivares i vår Region.

utan alla tittar och vilket jag förstår diskuterar med varandra om vad som kan vara rimligt i denna sektor gällande lön. Detta sätt att resonera innebär att vi aldrig uppnår jämställda löner för våra medlemsgrupper. Nej som det ser ut idag skall vi vara tacksam för lite applåder och då kan vi ju bara hoppas på att dessa applåder betalar hyran, maten, grund för att kunna få ta banklån etc. För att dra lite på smilbanden får vi väl ställa frågan i kommande lönesamtal hur många applåder arbetsgivaren tänker sig i löneutveckling men även hur många applåder de satt in på pensionskontot.

Ingrid Edman, barnmorska, Vice Ordförande Vårdförbundet avdelning Västmanland

Nu har pandemin haft sitt grepp över hela världen i över ett år. Pandemin har kastat ljus på våra medlemsgrupper och vi har stått i fokus på flera sätt under det gångna året.

Applåderna rungade initialt från allmänheten och artiklar skrevs i tidningar om oss – Hjältar i skyddsutrustning som står i frontlinjen mot detta virus. Hårt belastad sjukvård. Snabba omställningar och förflyttningar till verksamheter där vi behövdes som mest. Ombyggnationer och upprustningar för att kunna ta emot de patienter som drabbades hårt av denna pandemi. Hantering av ny teknologi, snabba beslut och nya riktlinjer att förhålla sig till hela tiden.

Alla hyllade och hyllar vårdpersonalen som gjort ett fantastiskt arbete med att ställa upp och ställa om.

Men till vilket pris? Vad har denna pandemi kostat oss som stått i stormens öga?

Inställda semestrar, övertidsberg, pressad och stressad arbetsmiljö och liten tid för återhämtning. Utbrändhet, sjukskrivningar, smittad på jobbet. Stress över att inte räcka till, stress över att inte finnas till, stress över att människor får lida och i värsta fall dö i ensamhet för att vi inte hinner. Vi har pressat oss lite till för att hinna, orka…bara lite till.

Vad kommer priset att bli för denna pandemi i slutändan för vårdpersonalen?

Det har kostat oss tid.

Tid att vara med sin familj. Tid att vila och återhämta sig. Tid att reflektera över det som man har varit med om hittills. Tid att bara vara utan att behöva oroa sig för att man kommer att bli uppringd och beordrad åter till sitt arbete. Att få vara bara ledig utan att behöva tänka på sitt arbete.

Vi lever också med vetskapen om att efter pandemin lugnat ner sig så finns det en enorm vårdskuld. Att börja beta av med alla inställda undersökningar, operationer och behandlingar – Alla människor som väntar på vård ska ha den vård som de behövt sedan länge.

Så kommer det då att finnas tid till återhämtning och vila? Kommer semestrar att beviljas? Kommer tyngden av arbetsmiljön att lätta? Kommer vårdpersonal att få den vila och återhämtning som vi behöver för att kunna ta tag i vårdskulden? Kommer löneutvecklingen att matcha den arbetsinsats som gjorts och görs under pågående pandemi?

Eller ska det som vanligt bara betas av med hjälp av övertid, beordra in personal och inställda ledigheter? Att vi ska fortsätta att ställa upp och uthärda de krav som arbetsgivaren ställer på oss utan att protestera. Ska vi fortsätta att ha en löneutveckling som hos många arbetsgivare är under industrimärket och som inte står i proportion till det arbete som vi utför och fortsätter att utföra? Dag ut och dag in, 24 timmar/dygn.

Vi gjorde det innan pandemin, under pandemin och vi kommer att göra det efter pandemin.

Pengar kan ju inte göra allt men det vore på sin plats nu att tacka oss med lön utifrån den belastning som vi haft under pandemin. För applåder kan vi inte betala räkningarna med.

Utöver en hållbar löneutveckling vill vi även ha återhämtning och vila. Det är dags för en prioritering av våra medlemsgrupper. Om arbetsgivaren vill att vårdpersonal ska kvarstanna i vården så behövs det en rejäl satsning på våra medlemsgrupper.

För utan oss stannar vården.

Elisabeth Berglind, specialistsjuksköterska, psykiatri

Efter noggrann analys och utvärdering av det centrala kollektivavtalet HÖK 19 ser vi ett tydligt trendbrott på ett övergripande plan. Vi ser att prioritering av särskilt yrkesskickliga har skett och att lönespridningen har ökat. Arbetsgivarna i olika regioner och kommuner har bedömt omkring 20-25 procent av medlemmarna som särskilt yrkesskickliga och dessa personer har fått mer i lönepåslag än tidigare.  

Det här innebär förstås inte att det ser likadant ut i hela landet. På vissa håll har arbetsgivare gjort ett riktigt bra jobb och levererat påslag på upp till 8 000 kronor till särskilt yrkesskickliga. På andra håll har det funnits en ovilja hos arbetsgivare att både prata om och prioritera särskilt yrkesskickliga. Så får det naturligtvis inte gå till.   

Vi har därför kommit överens med våra motparter i avtalet, SKR, om förtydliganden kring tillämpningen av avtalet. Där står bland annat att arbetsgivaren och förtroendevald tillsammans ska följa upp hur arbetet för ökad lönespridning går och att prioritering av särskilt yrkesskickliga sker, så som det var tänkt i avtalet. För att underlätta det här arbetet kommer det att finnas stöd för att följa upp lönestatistik och ha en löpande dialog kring särskilt yrkesskickliga. Det ska inte gå att komma undan. Alla medlemmar ska ha möjlighet att göra lönekarriär i yrket över tid.  

Vi förlänger samarbetet kring möjlighet till utbildningsanställningar och ska dessutom undersöka möjligheten till specialistutbildning för barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor. Tillsammans med att kompetens- och karriärmodeller ska vara på plats i alla regioner senast december 2022 blir detta en viktig pusselbit för möjligheten att göra karriär i yrket och ha en löneutveckling som speglar det.  

Denna förlängning är även till för att ge avtalet en möjlighet att utvecklas och att arbetsgivaren på ett tydligt sätt kan prioritera arbetet i den lokala lönebildningen. Det är nu lokalt som mycket av det fortsatta arbetet måste göras. Vårdförbundet centralt och SKR kan ge ramar och verktyg, men det är arbetsgivaren lokalt som bär ett stort ansvar för att ge rätt förutsättningar. 

Eftersom kollektivavtalet HÖK 19 är ett centralt avtal måste det också utvärderas på central och övergripande nivå. När vi nu har gjort en sammanvägd bedömning ser vi att fördelarna med att arbeta vidare med HÖK 19 överväger nackdelarna. Med nya och tydligare skrivningar sätter vi större press på de arbetsgivare som inte har levt upp till avtalet. Nu är det upp till arbetsgivare att använda avtalets förutsättningar och politiker att ge ekonomiska medel för nödvändiga prioriteringar!  

Det lokala arbetet i Västmanland fortsätter med att påverka arbetsgivarna, 10 kommuner samt regionen, att satsa på löneutveckling för alla samt tydlig lönespridning och ökad möjlighet till lönekarriär. Styrelsen har valt att fortsätta med traditionell förhandling inom vissa verksamheter inom regionen samt vissa kommuner där vi ser att det behövs en extra samordning kring löneavtalet.

Under januari månad kommer vi att kontakta lokalt förtroendevalda om vilka som kommer att omfattas av traditionell förhandling.

Innan lönesamtalen med arbetsgivaren startar så läs igenom avtalet och samsynsdokumentet,  finns på Vårdförbunds webben, det beskriver hur avtalet är tänkt att fungera eller kontakta lokalt förtroendevald för stöd och hjälp.

Jani´ Stjernström ordförande Vårdförbundet avd Västmanland

Det osynliga del 2

Ibland undrar jag. Hur mycket av det vi gör syns? Eller snarare hur mycket syns INTE? Hur mycket sliter vi utan att ens kunna ha något tydligt bevis med vad? Hur kan något så simpelt som att rädda människors liv kräva så mycket?? Hur många gånger till orkar vi bemötas med alla attityder 

”Vi står inför stora utmaningar och vi ska göra allt vi kan”

”Det kommer krävas mycket och vi ALLA måste samlas nu”

”Vi vet att ni kommer ställa upp i dessa svåra tider”

”Vi kan inte göra mer än vårt bästa”

”Men det är ju såhär verkligheten ser ut, vi måste alla hjälpas åt” 

”Jo jo jo men framförallt är vi ju här för patienterna”

”Det där är inte riktigt ditt ansvar”

”Ja men du har lite för mycket engagemang, det är inte riktigt bra för dig”

”Vad är det egentligen som är problemet”

Problemet är att jobba ihjäl sig för att rädda andra – utan att ens bli betrodd eller litad på. När orden man yttrar fördöms, när tankar man förmedlar förkastas, när känslor man känner ignoreras, när allt det vi ser så tydligt är osynligt för andra.

Idag är det Lucia. Jag vill vara Lucia. Den vita skruden, ingivelsen av lugn, inbringa hopp i svåra stunder, det vackra ljuset i mörkret, ett löfte om ljusare tider…. Precis som att jobba i vården! Fast det var inte hela sanningen. Lucia brändes på bål. Lågorna bet inte på henne. Därför torterades hon istället, för att sedan slutligen dödats av ett svärd. Det vill inte jag. Det var inte alls min dröm. Jag vill rädda människor. Hjälpa utan att behöva dö själv. Jag vill inte vara Lucia. Jag kommer inte bli Lucia, nej, jag kommer aldrig bli någon martyr. 

Jag vill att vi blir hörda

Jag vill att vi blir betrodda

Jag vill att vi blir förstådda

Jag vill att vi blir värderade

Jag vill att vi blir prisade 

Och det vi gör som inte syns får inte förbli osynligt

Det som inte syns, men känns

När man jobbar inom vården gör man mycket som inte syns, men som känns. Under de åren jag jobbat kliniskt har jag plågats av det ibland dagligen. Har funnit tröst hos kollegor som också upplever det. Har som tur är mött patienter som förstår det; vissa av dem har på ett smärtsamt sätt verkligen fått uppleva det på riktigt. 

Allt det vi gör för patienterna, allt det vi gör som INTE SYNS. Allt det vi gör utanför vad som kan mätas, allt vi gör som KÄNNS. För den enskilda patienten som väntar på operationen för att operera bort sin tredje hjärntumör är det mer tydligt vad vi gör som inte syns – för hon upplever hur vården känns, mer än vad hon mäter den.

Det mötet som jag hade med den unga kvinna som hade sin tredje hjärntumör. När jag skulle undersöka hennes skelett, för att se om tumören spridit sig. Då upplevde jag något jag aldrig någonsin kommer glömma. Något som förändrade mig in i skelettet. Av någon anledning blev undersökningen försenad, minns inte ens varför – att bli sen är sådan vardagsmat så tyvärr mer en regel än ett undantag. Tittade på klockan när jag skulle ge injektionen som är den första delen av en skelettskintigrafi. Redan tjugo minuter sen. Personalens måndagsmöte hade börjat, det enda tillfället vi biomedicinska analytiker har för att kunna möta varandra och förbereda oss inför veckan. Veckan som redan brutalt börjat för mig. Lite sen, lite stressad, lite tagen av att drygt en timme in efter en härlig ledig helg stå inför ett så fruktansvärt livsöde som detta. Och dessutom en timme in på veckan var jag redan sen!! Men inte det minsta snabbare jobbade jag; utan jag tog min tid kanske mer än vanligt. Så professionellt och samtidigt så personligt jag bara kunde förmå mig.

När vi var klara med injektionen väntade den tre timmar långa pausen. Hon skulle åka tillbaka till onkologavdelningen för att vänta på sin gammakameraundersökning. Vi log mot varandra. Vi var jämngamla; hon hade bara levt ett par år mer än mig. Men vi båda visste att hon kanske inte skulle få leva så många fler år alls. Jag körde ut henne till väntrummet. I hennes rullstol. Några år äldre än mig. Och i rullstol. Låste stolen samtidigt som jag sa ”jag ska verkligen försöka få hit en transportör så fort jag bara kan!” Hon vänder sig om och ler ”kära du, jag har inte bråttom någonstans”. Jag hann vända mig om och ta fem steg mot vår expedition för att boka transport. Stannade. Och kände. Insåg. Och vände. Gick raskt tillbaka och låste upp stolen. ”Aldrig att jag låter dig sitta ensam i ett väntrum och vänta. Nu går vi. Då får visa vilket rum du bor i.”

Jag minns inte ens om jag gick på det måndagsmötet. Jag minns bara att jag grät på toaletten. Jag minns känslan som att det var igår. Jag minns KÄNSLAN. Det jobb man gör när det verkligen KÄNNS – det går inte att mäta. Känslan av att möta någon och göra allt man förmår för att möta denna människa i hennes känsla. Det kommer aldrig kunna mätas.

Oförståelsen över allt vi verkligen gör, som aldrig syns. Ni som vet hur det är ni vet, ni vet utan att mäta. Ni KÄNNER