Västmannabloggen

  • Om bloggen
  • Om Vårdförbundet
  • Vårdförbundetbloggen
Västmannabloggen

Västmannabloggen

Därför valde Vårdförbundet att fortsätta med löneavtalet HÖK 19 för medlemmar i kommun och region

28 december, 2020 by Jani´ Stjernström Leave a Comment

Efter noggrann analys och utvärdering av det centrala kollektivavtalet HÖK 19 ser vi ett tydligt trendbrott på ett övergripande plan. Vi ser att prioritering av särskilt yrkesskickliga har skett och att lönespridningen har ökat. Arbetsgivarna i olika regioner och kommuner har bedömt omkring 20-25 procent av medlemmarna som särskilt yrkesskickliga och dessa personer har fått mer i lönepåslag än tidigare.  

“HÖKen” flyger vidare

Det här innebär förstås inte att det ser likadant ut i hela landet. På vissa håll har arbetsgivare gjort ett riktigt bra jobb och levererat påslag på upp till 8 000 kronor till särskilt yrkesskickliga. På andra håll har det funnits en ovilja hos arbetsgivare att både prata om och prioritera särskilt yrkesskickliga. Så får det naturligtvis inte gå till.   

Vi har därför kommit överens med våra motparter i avtalet, SKR, om förtydliganden kring tillämpningen av avtalet. Där står bland annat att arbetsgivaren och förtroendevald tillsammans ska följa upp hur arbetet för ökad lönespridning går och att prioritering av särskilt yrkesskickliga sker, så som det var tänkt i avtalet. För att underlätta det här arbetet kommer det att finnas stöd för att följa upp lönestatistik och ha en löpande dialog kring särskilt yrkesskickliga. Det ska inte gå att komma undan. Alla medlemmar ska ha möjlighet att göra lönekarriär i yrket över tid.  

Vi förlänger samarbetet kring möjlighet till utbildningsanställningar och ska dessutom undersöka möjligheten till specialistutbildning för barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor. Tillsammans med att kompetens- och karriärmodeller ska vara på plats i alla regioner senast december 2022 blir detta en viktig pusselbit för möjligheten att göra karriär i yrket och ha en löneutveckling som speglar det.  

Denna förlängning är även till för att ge avtalet en möjlighet att utvecklas och att arbetsgivaren på ett tydligt sätt kan prioritera arbetet i den lokala lönebildningen. Det är nu lokalt som mycket av det fortsatta arbetet måste göras. Vårdförbundet centralt och SKR kan ge ramar och verktyg, men det är arbetsgivaren lokalt som bär ett stort ansvar för att ge rätt förutsättningar. 

Eftersom kollektivavtalet HÖK 19 är ett centralt avtal måste det också utvärderas på central och övergripande nivå. När vi nu har gjort en sammanvägd bedömning ser vi att fördelarna med att arbeta vidare med HÖK 19 överväger nackdelarna. Med nya och tydligare skrivningar sätter vi större press på de arbetsgivare som inte har levt upp till avtalet. Nu är det upp till arbetsgivare att använda avtalets förutsättningar och politiker att ge ekonomiska medel för nödvändiga prioriteringar!  

Det lokala arbetet i Västmanland fortsätter med att påverka arbetsgivarna, 10 kommuner samt regionen, att satsa på löneutveckling för alla samt tydlig lönespridning och ökad möjlighet till lönekarriär. Styrelsen har valt att fortsätta med traditionell förhandling inom vissa verksamheter inom regionen samt vissa kommuner där vi ser att det behövs en extra samordning kring löneavtalet.

Under januari månad kommer vi att kontakta lokalt förtroendevalda om vilka som kommer att omfattas av traditionell förhandling.

Innan lönesamtalen med arbetsgivaren startar så läs igenom avtalet och samsynsdokumentet,  finns på Vårdförbunds webben, det beskriver hur avtalet är tänkt att fungera eller kontakta lokalt förtroendevald för stöd och hjälp.

Jani´ Stjernström ordförande Vårdförbundet avd Västmanland

Filed Under: Okategoriserade

Är vi osynliga?

13 december, 2020 by Beatrice Zeppenfelt Leave a Comment

Det osynliga del 2

Ibland undrar jag. Hur mycket av det vi gör syns? Eller snarare hur mycket syns INTE? Hur mycket sliter vi utan att ens kunna ha något tydligt bevis med vad? Hur kan något så simpelt som att rädda människors liv kräva så mycket?? Hur många gånger till orkar vi bemötas med alla attityder 

”Vi står inför stora utmaningar och vi ska göra allt vi kan”

”Det kommer krävas mycket och vi ALLA måste samlas nu”

”Vi vet att ni kommer ställa upp i dessa svåra tider”

”Vi kan inte göra mer än vårt bästa”

”Men det är ju såhär verkligheten ser ut, vi måste alla hjälpas åt” 

”Jo jo jo men framförallt är vi ju här för patienterna”

”Det där är inte riktigt ditt ansvar”

”Ja men du har lite för mycket engagemang, det är inte riktigt bra för dig”

”Vad är det egentligen som är problemet”

Problemet är att jobba ihjäl sig för att rädda andra – utan att ens bli betrodd eller litad på. När orden man yttrar fördöms, när tankar man förmedlar förkastas, när känslor man känner ignoreras, när allt det vi ser så tydligt är osynligt för andra.

Idag är det Lucia. Jag vill vara Lucia. Den vita skruden, ingivelsen av lugn, inbringa hopp i svåra stunder, det vackra ljuset i mörkret, ett löfte om ljusare tider…. Precis som att jobba i vården! Fast det var inte hela sanningen. Lucia brändes på bål. Lågorna bet inte på henne. Därför torterades hon istället, för att sedan slutligen dödats av ett svärd. Det vill inte jag. Det var inte alls min dröm. Jag vill rädda människor. Hjälpa utan att behöva dö själv. Jag vill inte vara Lucia. Jag kommer inte bli Lucia, nej, jag kommer aldrig bli någon martyr. 

Jag vill att vi blir hörda

Jag vill att vi blir betrodda

Jag vill att vi blir förstådda

Jag vill att vi blir värderade

Jag vill att vi blir prisade 

Och det vi gör som inte syns får inte förbli osynligt

Filed Under: Okategoriserade

Det osynliga del 1

11 december, 2020 by Beatrice Zeppenfelt Leave a Comment

Det som inte syns, men känns

När man jobbar inom vården gör man mycket som inte syns, men som känns. Under de åren jag jobbat kliniskt har jag plågats av det ibland dagligen. Har funnit tröst hos kollegor som också upplever det. Har som tur är mött patienter som förstår det; vissa av dem har på ett smärtsamt sätt verkligen fått uppleva det på riktigt. 

Allt det vi gör för patienterna, allt det vi gör som INTE SYNS. Allt det vi gör utanför vad som kan mätas, allt vi gör som KÄNNS. För den enskilda patienten som väntar på operationen för att operera bort sin tredje hjärntumör är det mer tydligt vad vi gör som inte syns – för hon upplever hur vården känns, mer än vad hon mäter den.

Det mötet som jag hade med den unga kvinna som hade sin tredje hjärntumör. När jag skulle undersöka hennes skelett, för att se om tumören spridit sig. Då upplevde jag något jag aldrig någonsin kommer glömma. Något som förändrade mig in i skelettet. Av någon anledning blev undersökningen försenad, minns inte ens varför – att bli sen är sådan vardagsmat så tyvärr mer en regel än ett undantag. Tittade på klockan när jag skulle ge injektionen som är den första delen av en skelettskintigrafi. Redan tjugo minuter sen. Personalens måndagsmöte hade börjat, det enda tillfället vi biomedicinska analytiker har för att kunna möta varandra och förbereda oss inför veckan. Veckan som redan brutalt börjat för mig. Lite sen, lite stressad, lite tagen av att drygt en timme in efter en härlig ledig helg stå inför ett så fruktansvärt livsöde som detta. Och dessutom en timme in på veckan var jag redan sen!! Men inte det minsta snabbare jobbade jag; utan jag tog min tid kanske mer än vanligt. Så professionellt och samtidigt så personligt jag bara kunde förmå mig.

När vi var klara med injektionen väntade den tre timmar långa pausen. Hon skulle åka tillbaka till onkologavdelningen för att vänta på sin gammakameraundersökning. Vi log mot varandra. Vi var jämngamla; hon hade bara levt ett par år mer än mig. Men vi båda visste att hon kanske inte skulle få leva så många fler år alls. Jag körde ut henne till väntrummet. I hennes rullstol. Några år äldre än mig. Och i rullstol. Låste stolen samtidigt som jag sa ”jag ska verkligen försöka få hit en transportör så fort jag bara kan!” Hon vänder sig om och ler ”kära du, jag har inte bråttom någonstans”. Jag hann vända mig om och ta fem steg mot vår expedition för att boka transport. Stannade. Och kände. Insåg. Och vände. Gick raskt tillbaka och låste upp stolen. ”Aldrig att jag låter dig sitta ensam i ett väntrum och vänta. Nu går vi. Då får visa vilket rum du bor i.”

Jag minns inte ens om jag gick på det måndagsmötet. Jag minns bara att jag grät på toaletten. Jag minns känslan som att det var igår. Jag minns KÄNSLAN. Det jobb man gör när det verkligen KÄNNS – det går inte att mäta. Känslan av att möta någon och göra allt man förmår för att möta denna människa i hennes känsla. Det kommer aldrig kunna mätas.

Oförståelsen över allt vi verkligen gör, som aldrig syns. Ni som vet hur det är ni vet, ni vet utan att mäta. Ni KÄNNER

Filed Under: Okategoriserade

Region Västmanland värnar om sin personal i pandemin spår, eller?

6 maj, 2020 by Elisabeth Berglind

I pandemins frontlinje står Vårdförbundets medlemsgrupper som tydligt inte betyder någonting för Region Västmanland och ansvariga politiker. Vi är en otydlig massa som ska jobba och vara tacksamma över att vi har jobb.

Hur länge ska våra medlemsgrupper orka arbeta tider som visserligen uppfyller arbetstidslagen men påverkar privatlivet. Man har mindre tid med familj då 6 av 6 helger innehåller jobb i någon form, mindre tid för återhämtning och reflektion över vad som händer på jobbet, i sin familj och i sin omvärld.

Men vad händer när arbetsgivaren inte tar sitt ansvar och inser att detta inte kommer att försvinna inom en rimlig period utan att vi kommer att få leva med detta länge. När personal lämnar vården för att kunna ha en rimlig vardag. När personal söker sig till andra arbetsplatser där man uppskattas och får lön, återhämtning och om man utnyttjas så kompenseras man. När personal sjukskrivs pga. den stress och dåliga arbetsmiljö som man utsätts för dagligen. När arbetsbördan efter pandemin kommer att öka pga. de inställda vårdinsatser som i nuläget ställts in behöver genomföras.

Senaste i raden av ovilja från arbetsgivaren att värna om vår arbetsmiljö och att vi orkar hålla ut i detta maraton som pågår är att inte gå Vårdförbundet tillmötes under förhandlingar gällande semester. Man ändrar scheman så att de ska lösa personalfördelningen under pandemin, personal flyttas till andra nya områden inom sjukhuset, semester ska förläggas under juni, juli, augusti och september (v. 23–36).
”Det vi har krävt är huvudsemester med 4 veckor i juni, juli och augusti, schemat ska from 1/6 ändras så att man jobbar CCAA ledig två CCAA ledig två osv. detta gör en förlängd ledighet mellan 4 dagars passen vilket möjliggör mer ledig tid med familj under ljusa dagar o kvällar.
Erbjuda de medlemmar som vill byta bort semester till särskild ersättning ska få bra betalt för det.
Ett ledarskap som bedömer och löser medlems behov individuellt och inte kör över med argumentet att HR har beslutat.” ¨
(Jani Stjernström, avdelningsordförande Vårdförbundet avdelning Västmanland 20-05-05). Notering C= kvällstur, A= dagtur

Idag så är våra medlemsgruppers fysiska och psykosociala arbetsmiljö ansträngd på många håll. Personal vittnar om kollegor som bryter ihop pga. det tuffa läget som är psykiskt och fysiskt. De vittnar om att orken börjar ta slut, man vet inte hur länge till man kan köra i detta tempo och att privatlivet blir lidande.

Att arbeta med skyddsutrustning under ett arbetspass är fysiskt ansträngande, att arbeta med en patientgrupp som skiljer sig mot de patienter man vanligtvis arbetar med är psykiskt pressande, att arbeta med nya kollegor som är kompetenta men som man inte är van att arbeta med kräver att man snabbt ställer om och samarbetar, samvetsstress och etisk stress som påverkar personal negativt, familjeliv som blir lidande, anhöriga som tvingas ställa upp och ta hand om barn tvärtemot Folkhälsomyndighetens rekommendationer och så vidare.

Att då som arbetsgivare meddela att den intention som de haft fram tills för några dagar sedan utåt mot personalen inte håller. Intentionen var att alla ska få semester under sommarmånaderna som är lagstadgad (Semesterlag §12) nu inte kan genomföras utan semesterperiod förlängs till september är en uppvisning i högmod från ansvariga och regionpolitikerna där vår hälsa och mående inte betyder någonting utan vi är marionettdockor som ska dansa då arbetsgivaren rycker i trådarna.

När ska ansvariga politiker och arbetsgivaren inse att även vår fritid, återhämtning och arbetsmiljö är värd någonting.

Vi förväntar oss nu att ansvariga politiker och arbetsgivaren även de förlägger sin semester i september för att visa solidaritet med de medlemmar som står i frontlinjen för pandemin eftersom vi har ”Världens viktigaste arbete” enligt Region Västmanland.

#tackamedlön #vårdförbundet #vårdförbundetavdelningvästmanland #semester2020

Elisabeth Berglind, styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Västmanland, Specialistsjuksköterska Psykiatri, Skyddsombud/Förtroendevald

Filed Under: #barnmorskansår2020, #sjuksköterskansår2020, #stoltabarnmorskor, #stoltabiomedicinskaanalytiker, #stoltaröntgensjuksköterskor, #stoltasjuksköterskor, #utanossstannarvården, Barnmorska, Biomedicinsk analytiker, En annan vård är möjlig, Förtroendevald, Hälsosam vårdmiljö, Hälsosamma arbetstider, Okategoriserade, Patientsäkerhet, Påverka, Politiker, Röntgensjuksköterska, Sjuksköterska, Skyddsombud, Villkor

Internationella barnmorskedagen

5 maj, 2020 by Jani´ Stjernström

Vi hyllar våra barnmorskor på internationella yrkesdagen den 5 maj. Barnmorskan arbetar med kvinnors hälsa under hela livet, även under coronapandemin. Idag har Janina Gårdensjö på Avd 85 och Frida Bängs på Förlossningen blivit utsedda till “en fantastisk kollega” av sina kollegor.

Den 5 maj är det internationella barnmorskedagen. Det är en dag då vi i Vårdförbundet särskilt vill lyfta fram det viktiga arbete för barns och kvinnors hälsa som barnmorskor utför.

Världshälsoorganisationen WHO har också utlyst 2020 till sjuksköterskans och barnmorskans år och slår fast att bristen på dessa viktiga professioner är ett hot mot den globala hälsan. Under den här coronapandemi är det viktigare än någonsin att lyfta betydelsen av det viktiga hälsofrämjande arbete som barnmorskor gör för landets alla kvinnor.

I region Västmanland bor ungefär 134 600 kvinnor och de har sannolikt någon gång under livet träffat en barnmorska som hjälpt dem med preventivmedel, kanske på en ungdomsmottagning, som genomfört gynekologisk cellprovtagning, abort, eller stöttat dem under en graviditet, förlossning och eftervård. När klimakteriet inträffar fortsätter barnmorskan att ge stöd och hjälp. Det föddes ca 3000 barn förra året som tryggt kommit till världen under överinseende av en barnmorska. Barnmorskor är den naturliga kontakten för kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa under hela livet och har genom historien varit en stark röst för kvinnans rätt till sin kropp .

Globalt bedömer WHO att det behövs ungefär 9 miljoner fler sjuksköterskor och barnmorskor för att nå Agenda 2030-målet om god hälsa för alla. Vårdförbundet instämmer att även i Sverige behövs fler barnmorskor för att nå målet ”en barnmorska – en förlossning”. WHO pekar ut fem områden där investeringar krävs för att förbättra sjukvården för alla;

1. Investera i fler barnmorskeledda och sjuksköterskeledda kliniker och möjliggör för dem att arbeta med sin fulla potential.

2. Anställ fler barnmorskor och specialistsjuksköterskor.

3. Gör barnmorskor och sjuksköterskor till centrala funktioner i primärvården.

4. Stöd barnmorskor och sjuksköterskor i deras hälsofrämjande och förebyggande arbete.

5. Investera i barnmorskors och sjuksköterskors ledarskap.

Vårdförbundet driver dessa frågor och kommer att fortsätta göra det, men vi kräver också bättre villkor där lön och hälsosam arbetsmiljö är väsentliga delar. Det måste löna sig bättre än idag att utbilda sig inom akademiska yrken, medlemmar investera 4,5 år på universitet till ett livsviktigt legitimationsyrke.

Vårdförbundet ser med oro på att vissa regioner ställer in screeningsverksamheten gällande gynekologiska cellprovsundersökningar, eller där tillgängligheten på ungdomsmottagningar försämras, vilket är särskilt illa när även gymnasieskolor håller stängt. Barnmorskor flyttas från förebyggande och hälsofrämjande verksamheter för att täcka upp brister i andra delar av vården. Det är viktigt att inte dessa radikala omprioritering av personalresurser får större negativa konsekvenser på sikt, särskilt som både historien och internationella erfarenheter lärt oss att kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa är allt för lätt att prioritera bort. Vårdförbundet vill därför idag särskilt lyfta fram alla barnmorskor som gör avgörande insatser för att främja hälsa för Sveriges kvinnor under hela livet.

Ingrid Edman vice ordförande samt Barnmorska

Cecilia Stoor styrelseledamot samt Barnmorska

Jani` Stjernström ordförande i Vårdförbundet avdelning Västmanland

Filed Under: #barnmorskansår2020, #stoltabarnmorskor, En annan vård är möjlig, Förändring, Hälsosamma arbetstider, Internationella barnmorskedagen, Jämställdhet, Mänskliga rättigheter, Okategoriserade

Covid 19 arbetsmiljöarbetet, Krisavtal

27 mars, 2020 by Sandra Gustavsson

Vad gäller?

Gör riskbedömningar lokalt på era arbetsplatser! Bra stöd hittar du på Suntarbetsliv, följ länken nedan. Suntarbetsliv är ett samarbete mellan SKR (Sveriges kommuner och regioner) och de fackliga organisationerna.

Covid-19 – stöd för att hantera det på jobbet
https://www.suntarbetsliv.se/artiklar/sam/covid-19-stod-for-att-hantera-det-pa-jobbet/

Arbeta säkert och använd skyddsutrustning! Ha säkerhetstänk med dig 24/7! Skriv avvikelser om inte godkänd skyddsutrustning finns, om det uppstår brist på nödvändiga skyddsutrustning eller förbrukningsmaterial, om fastställda säkerhets- och övriga rutiner nonchaleras, om det sker brott mot lagar och förordningar gällande sjukvård och övriga brister i arbetsmiljön. Ta kontakt med avdelningen vid behov.

Krisavtalet är nu påtecknat. Vad räknas som kris? Vad betyder det?
“Kris” gällande avtalet syftar på tex. en naturkatastrof såsom bränder och översvämningar, utbrott av epidemier eller pandemier, terrordåd eller hot. Däremot räknas INTE personalbrist inom vården som kris!

Regioner eller kommuner måste i första hand utlysa ett krisläge. Sedan kan en begäran om att aktivera krislägesavtalet lämnas in till SKR och Sobona. SKR och Sobona sedan fattar beslut utifrån att alla fyra kriterier nedan är vara uppfyllda. Om en händelse eller händelseförlopp:

  1. avviker från det normala,
  2. som innebär allvarliga samhällsstörningar,
  3. kräver omedelbara insatser av en kommun eller region,
  4. och som medför omfattande eller avgörande påverkan på personalförsörjningen i den kommunala verksamheten.

“Krislägesavtalet ska tillämpas restriktivt. Det innebär att det inte är säkert att avtalet aktiveras ens under pågående pandemi.“

Ett eget krisavtal kan INTE tecknas lokalt inom kommuner eller regioner.

Sandra Gustavsson, leg. biomedicinska analytiker, styrelseledamot avd. Västmanland

.

Filed Under: Okategoriserade

En liten fågel viskade i mitt öra…

10 mars, 2020 by Cecilia Stoor

En medlem hörde av sig till mig som styrelseledamot och hade frågor om möjlighet att kombinera jobb och familjeliv. Hen jobbade enbart dagtid och inga röda dagar. Efter lite frågor fram och tillbaka kom det fram att arbetsgivaren ville ändra medlemmens arbetstider till att hen skulle arbeta även kväll, helg och storhelg.

Jag informerade om att arbetsgivaren inte ensidigt får göra ändringar i anställningsavtalet utan då måste man vara överens om ändringarna, alltså medlemmen måste godkänna ändringarna. Vill medlemmen inte gå med på föreslagna ändringar måste arbetsgivaren, om denne vill driva igenom aktuella förändringar, säga upp avtalet, alltså säga upp medlemmen. För att kunna säga upp en medlem måste det dock finnas saklig grund för uppsägning. Jag och medlemmen kom fram till att någon sådan grund inte fanns och medlemmen gick tillbaka till arbetsgivaren och förklarade att hen inte var intresserad av att göra föreslagna ändringar.

Arbetsgivaren fick dra tillbaka ändringarna i anställningsavtalet och medlemmen fortsätter att arbeta dagtid i enlighet med vad hen och arbetsgivaren kommit överens om när hen anställdes.

Det man kommit överens om är det som gäller.

Tack vare att medlemmen fick en känsla av att det var nått som var fel och hörde av sig till mig kunde vi tillsammans hjälpas åt att stoppa en försämring för medlemmen. Vilket känns fantastiskt!

Stort tack till alla medlemmar som hör av sig till Vårdförbundet för stöd och hjälp, det är först då vi kan hjälpa till! 🙂

Har du en fråga eller kanske vill bolla nått som känns tokigt? Ta gärna kontakt med en av Vårdförbundets förtroendevalda eller Vårdförbundet Direkt 0771-420420.

Filed Under: Förändring, Förtroendevald, Hälsosam vårdmiljö, Hälsosamma arbetstider, Kollektivavtal, Okategoriserade, Påverka, Villkor

Häng med mig!

9 januari, 2020 by Mimmi Högblom

Birgitta Kerstis heter jag. Jag har arbetat som sjuksköterska i 35 år! Mitt yrke har tagit mig runt jorden. Men framför allt har mitt yrke gett mig fantastiska möten med patienter och deras familjer samt alla underbara kollegor. Jag har gråtit, skrattat och häpnat. Alla som arbetat natt vet hur lättskrattat det är runt 04.30. Ingen nämnd och ingen glömd, men Maria Svensson är nog den som bjudit på flest galna upptåg nattpassen på barnkliniken för lääänge sedan. Jag har fått vänner för livet. Gun Halén, Helena Maass och jag arbetade natt på avdelning 69 i början av nittiotalet. De är fortfarande mina kära vänner.

Nåväl, startade gjorde jag i Uppsala efter min examen. Mitt sikte var att bli distriktssköterska och åka runt i gårdarna. Nu ser det ju inte riktigt ut så som ni vet. Tillsammans med en god kollega från akuten, Birgitta Kättström som tyvärr inte lever längre, for jag till Island och arbetade på en kirurgavdelning 1989. Anledningen var ett krossat hjärta som behövde helas, vilket kurerades med vackra vyer och fantastiska människor. Isländskan är inte enkel men med hjälp av ordböcker, gester och god vilja gick det galant.

Åter i Sverige började jag på barnkliniken, där jag fortfarande arbetar ibland på barnakuten. Jag gick min barnspecialistutbildning 1990 och älskar fortfarande att utmanas av barnen. Under dessa år läste jag olika fristående kurser samt till distriktssköterska. Jag arbetade några år på Resursenheten där jag bland annat blev stammis på Onkologens dagvård. En grym arbetsplats med patienter och kollegor som kan mötas helt avskalat. Jag skrev under mina sista år på Region Västmanland min avhandling. Vilken förmån att få utbilda sig 50 % i flera år. Jag är evigt tacksam för min doktorandkollega Margareta Widarsson och Centrum för Kliniks Forskning för allt stöd under doktorandtiden. Förutom på Onkologens dagvård var jag denna tid på Barndagvården där jag också fått vänner för livet. Amie Hydara, den skickligaste sjuksköterskan jag mött, och många andra kollegor på Barnkliniken är mig mycket kära.

Utmaningar har alltid lockat, så sedan 2010 är jag volontär för Operation Smile. Jag har varit på tio uppdrag och arbetat då på pre- och postop. Länder som jag varit på uppdragen i är: Etiopien, Sydafrika, Marocko, Indien, Filippinerna, Malawi, Jordanien x 2, Honduras och Förenade Arabemiraten. Detta har gett mig insikter om livets orättvisor och möten med människor från hela världen. Jag längtar till mitt nästa uppdrag.

Sedan 2015 arbetar jag som Universitetslektor på Mälardalens Högskola. Här blir det häftiga möten med studenter och kollegor. Jag har världens bästa chef och ett arbete som är fritt men inte alltid lätt. HVV, Mälardalens Högskola har också gett mig möjligheter att se världen. Jag har varit på två lärarutbyten i USA och Indien. Nu är det dags igen. Jag har fått stipendium via STINT, Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning och far den 24/1 till Christchurch, Nya Zeeland för en två månaders vistelse på ARA University. Det blir verkligen spännande och kul.

Jag hör av mig om några veckor för fortsättning.

På återseende!

/Birgitta Kerstis

Några bilder från mina tidigare utlandsuppdrag för Operation Smile:

  
Amman, Jordanien, 2015          Madada, Jordanien, 2019            Madada, Jordanien, 2019

Filed Under: Okategoriserade

När det faktiskt finns rök utan eld

14 november, 2019 by Cecilia Stoor

Det är början på mars 2015 och kallt ute. Klockan närmar sig lunchdags och dagen är mulen och grå. Jag är på väg hem från min arbetsplats; det är tre minuters gångväg mellan hem och jobb, om jag tar genvägen över Stockholmsvägens fyra filer. Idag har jag dock fastnat vid vägen och stått still; som fastfrusen vid vägen i 45 minuter.

Jag står som katatonisk vid vägen, en bit från sjukhuset och andas häftigt. Mitt hjärta slår så fort och hårt att det känns som att det vill bryta sig ut. Jag stirrar framför mig i chock medan bilarna far förbi i rusningstrafiken och jag kan inte röra mig. Min kropp lyder inte, jag har helt tappat fotfästet i tillvaron och den totala avsaknaden av något konkret och säkert att klamra mig fast vid och förutsägbarhet, fullkomligt tjuter i mina öron. Jag minns inte ens hur jag hamnade här, har ingen aning om hur länge jag stått där ens; jag är livrädd. Jag har aldrig känt skräck som denna tidigare; någonsin och det är helt förlamande.

Jag vet bara att jag nyss lämnat min arbetsplats sedan ca tre år efter ett möte som jag bett om med den nya chef som nyss börjat på avdelningen. Jag ville prata med henne om hur vi, under ledning av förra chefen, trots att jag har en funktionsnedsättning har fått jobbet att fungera bra med några mindre anpassningar och ett par hjälpmedel.

Istället har jag fått en 45 minuters utskällning för att ”Jag inte klarar mitt jobb, aldrig har gjort det” hur ”alla hatar mig, alla är trötta på att få göra det jag bara lämnar och trötta på att städa upp efter mig” och hur ”jag är en fara för patientsäkerheten”. Dessutom kommer det att vara slut på alla anpassningar och chefen kommer i framtiden att ”ställa exakt samma krav på mig som på alla andra”.

I början av mötet försökte jag påpeka att arbetsgivare har skyldighet att anpassa efter mina behov enligt både Arbetsmiljölagen och Diskrimineringslagen men det bara gjorde att chefen blev mer aggressiv i sina påhopp och spände samtidigt blicken i mig på ett sätt som nästan gjorde fysiskt ont.

Någonstans här går något i mig sönder. Hela min självbild och världsuppfattning kraschar totalt och min hjärna uppfattar detta som ett så stort hot att den slutar fungera nästan helt. Den enda del som går att nå är min ”reptilhjärna” och den har bara tre alternativ: slåss, fly eller spela död dvs jag hamnar i ”Fight-flight-freeze-läge”.

I slutet av mötet har jag sådan panik att min hjärna skriker: ”FLY!” till varje pris var tvungen att ta mig därifrån, snarast möjligt. Medan chefen pratade så planerade jag min flykt; hur jag enklast och mest diskret skulle fly utan att bli sedd av någon. Ingen fick se att jag gråtit, min mascara måste ha runnit, kanske kunde jag via brandtrappan snabbt ta mig ner i kulverten?

Nu står jag då efter flykten vid vägen och har bara en enda tanke i mitt huvud: ”Jag vill inte leva mer, om det är som hon säger; alla hatar mig, då kan jag inte fortsätta leva! Det går inte; det finns ingen chans!”

Efter 45 min börjar min hjärna skicka signaler till andra delar och två andra ord dyker upp: ”Ring facket!” och jag ringer Vårdförbundet och på andra sidan svarar Cecilia som jag har haft kontakt med tidigare. När jag i efterhand har sagt till henne att hon där och då räddade mitt liv så tror jag inte att hon kan ana hur sant det är, hur stor hennes insats faktiskt var för mig.

Cecilia sa direkt till mig: ”Men Anna: det där stämmer ju inte!”, något som före detta inte ens hade slagit mig men nu räckte det för att väcka mig ur den där ”koman” och fick mig att återvända till logiskt tänkande som också fick mig att börja ifrågasätta. Var det verkligen rimligt att de låtit en legitimerad sjuksköterska jobba i tre år trots att de ansett mig vara patientfarlig, bara för att ”ingen ville göra mig ledsen”? Varför fick jag inte veta vilka det var som hade kommit med klagomål så gott som dagligen? Hade chefen faktiskt gått runt och frågat alla vad de tyckte om mig? I så fall; var det ens rätt? Fanns det inte en risk för att man på så sätt kunde uppmuntra till rent skitsnack?

Detta blev början på resan som skulle bli ett mångårigt helvete som jag aldrig kunnat föreställa mig och som jag än idag inte hämtat mig från. Under resans gång kan jag dock säga att jag fick all hjälp jag kunde få från Vårdförbundet; de fanns vid min sida till 200% i otaliga möten. Från det där första samtalet, vid varje möte efter det, i möten med chefen och HR-representant som påstod att de hade bevis för att jag inte kunde mitt jobb och i samma möten där Vårdförbundet begärde att få veta vad gjort fel men som chefen aldrig kunde visa. De förhandlade åt mig när arbetsgivaren ville säga upp mig och var obevekliga mot arbetsgivaren då det inte fanns saklig grund för uppsägning. De fanns där när jag fick svaret på IVO’s utredning och var för rädd för att öppna kuvertet, då stannade Jani kvar på kontoret med mig och gick igenom innehållet med mig trots att hennes dotter ringde! Jag har fått hjälp som jag aldrig skulle vilja vara utan.

Jag blir aldrig samma person som jag var innan, får aldrig tillbaka tilliten till människor eller rättssäkerheten i vårt samhälle. Jag vill dock tro att jag någon dag kommer vidare som en klokare och bättre person. En sak jag bestämde mig för direkt, det blev mitt mantra; den regel jag aldrig fick bryta mot och som jag inte heller gjort och det var: ”Jag kommer aldrig att sjunka till deras låga nivå och jag kommer aldrig att vara tyst om detta!”.

Anna, stolt legitimerad sjuksköterska med funktionsvariation, nu även föreläsare och kunskapsspridare

Annas hemsida

  

 

Filed Under: Förändring, Förtroendevald, Jämställdhet, Kollektivavtal, Mänskliga rättigheter, Okategoriserade, Patientsäkerhet, Rehabilitering, Sjuksköterska

Uppsagda avtal – uppdatera dina medlemsuppgifter

13 december, 2018 by Sandra Gustavsson

Uppsagda avtal inom den privata sektorn löper ut den 31 december 2018. Vi behöver ha aktuella uppgifter om din arbetsplats, privat mobilnummer och privat e-postadress inför en eventuell konflikt.

 

Aktuella uppgifter är ALLTID viktig och därför uppmanar vi att ALLA VÅRA MEDLEMMAR oavsett arbetsgivare uppdaterar sina uppgifter.

 

https://www.vardforbundet.se/medlemskap/dina-medlemsuppgifter/andra-uppgifter/

Kontakta Vårdförbundet Direkt på telefon 0771-420 420 om du har frågor eller behöver hjälp att ändra dina uppgifter.

Du kan följa förhandlingarna i Avtalsbloggen. https://vardforbundetbloggen.se/avtalsbloggen/

Sandra Gustavsson, Leg. biomedicinska analytiker, styrelseledamot avd. Västmanland

Filed Under: Okategoriserade

  • 1
  • 2
  • 3
  • Next Page »
Det är vi som bloggar i Västmannabloggen!

Senaste inläggen

  • Därför valde Vårdförbundet att fortsätta med löneavtalet HÖK 19 för medlemmar i kommun och region
  • Är vi osynliga?
  • Det osynliga del 1
  • Den nya verkligheten
  • Internationella röntgensjuksköterska dagen 8 november

Kategorier

Arkiv

  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016

Facebook

RSS Aktuellt från avd Västmanland

  • Debatt: Vårdförbundets medlemmar är livsviktiga men arbetsgivarnas erkännande är lågt
  • Vill arbetsgivaren förflytta dig till annan arbetsplats?
  • Var med och stötta Musikhjälpen!
  • Kauser är en fantastisk kollega
  • Inställt! - Medlemslunch i Sala
  • Tack för ett bra årsmöte!

För redaktörer

Logga in
Footer logo

Vårdförbundet består av runt 114 000 barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Tillsammans utvecklar vi vården och gör den säker. Tillsammans arbetar vi för ett hållbart yrkesliv och bra villkor.

Den här bloggen använder cookies för bästa användarupplevelse. Vi registrerar också vissa personuppgifter om du kommenterar på inlägg. Godkänn Läs mer
Privacy & Cookies Policy

Privacy Overview

This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Nödvändigt
Alltid aktiverad

Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.

Ej nödvändigt

Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.