Cecilia Stoor

En liten fågel viskade i mitt öra…

10 mars, 2020 by Cecilia Stoor

En medlem hörde av sig till mig som styrelseledamot och hade frågor om möjlighet att kombinera jobb och familjeliv. Hen jobbade enbart dagtid och inga röda dagar. Efter lite frågor fram och tillbaka kom det fram att arbetsgivaren ville ändra medlemmens arbetstider till att hen skulle arbeta även kväll, helg och storhelg.

Jag informerade om att arbetsgivaren inte ensidigt får göra ändringar i anställningsavtalet utan då måste man vara överens om ändringarna, alltså medlemmen måste godkänna ändringarna. Vill medlemmen inte gå med på föreslagna ändringar måste arbetsgivaren, om denne vill driva igenom aktuella förändringar, säga upp avtalet, alltså säga upp medlemmen. För att kunna säga upp en medlem måste det dock finnas saklig grund för uppsägning. Jag och medlemmen kom fram till att någon sådan grund inte fanns och medlemmen gick tillbaka till arbetsgivaren och förklarade att hen inte var intresserad av att göra föreslagna ändringar.

Arbetsgivaren fick dra tillbaka ändringarna i anställningsavtalet och medlemmen fortsätter att arbeta dagtid i enlighet med vad hen och arbetsgivaren kommit överens om när hen anställdes.

Det man kommit överens om är det som gäller.

Tack vare att medlemmen fick en känsla av att det var nått som var fel och hörde av sig till mig kunde vi tillsammans hjälpas åt att stoppa en försämring för medlemmen. Vilket känns fantastiskt!

Stort tack till alla medlemmar som hör av sig till Vårdförbundet för stöd och hjälp, det är först då vi kan hjälpa till! 🙂

Har du en fråga eller kanske vill bolla nått som känns tokigt? Ta gärna kontakt med en av Vårdförbundets förtroendevalda eller Vårdförbundet Direkt 0771-420420.

När det faktiskt finns rök utan eld

14 november, 2019 by Cecilia Stoor

Det är början på mars 2015 och kallt ute. Klockan närmar sig lunchdags och dagen är mulen och grå. Jag är på väg hem från min arbetsplats; det är tre minuters gångväg mellan hem och jobb, om jag tar genvägen över Stockholmsvägens fyra filer. Idag har jag dock fastnat vid vägen och stått still; som fastfrusen vid vägen i 45 minuter.

Jag står som katatonisk vid vägen, en bit från sjukhuset och andas häftigt. Mitt hjärta slår så fort och hårt att det känns som att det vill bryta sig ut. Jag stirrar framför mig i chock medan bilarna far förbi i rusningstrafiken och jag kan inte röra mig. Min kropp lyder inte, jag har helt tappat fotfästet i tillvaron och den totala avsaknaden av något konkret och säkert att klamra mig fast vid och förutsägbarhet, fullkomligt tjuter i mina öron. Jag minns inte ens hur jag hamnade här, har ingen aning om hur länge jag stått där ens; jag är livrädd. Jag har aldrig känt skräck som denna tidigare; någonsin och det är helt förlamande.

Jag vet bara att jag nyss lämnat min arbetsplats sedan ca tre år efter ett möte som jag bett om med den nya chef som nyss börjat på avdelningen. Jag ville prata med henne om hur vi, under ledning av förra chefen, trots att jag har en funktionsnedsättning har fått jobbet att fungera bra med några mindre anpassningar och ett par hjälpmedel.

Istället har jag fått en 45 minuters utskällning för att ”Jag inte klarar mitt jobb, aldrig har gjort det” hur ”alla hatar mig, alla är trötta på att få göra det jag bara lämnar och trötta på att städa upp efter mig” och hur ”jag är en fara för patientsäkerheten”. Dessutom kommer det att vara slut på alla anpassningar och chefen kommer i framtiden att ”ställa exakt samma krav på mig som på alla andra”.

I början av mötet försökte jag påpeka att arbetsgivare har skyldighet att anpassa efter mina behov enligt både Arbetsmiljölagen och Diskrimineringslagen men det bara gjorde att chefen blev mer aggressiv i sina påhopp och spände samtidigt blicken i mig på ett sätt som nästan gjorde fysiskt ont.

Någonstans här går något i mig sönder. Hela min självbild och världsuppfattning kraschar totalt och min hjärna uppfattar detta som ett så stort hot att den slutar fungera nästan helt. Den enda del som går att nå är min ”reptilhjärna” och den har bara tre alternativ: slåss, fly eller spela död dvs jag hamnar i ”Fight-flight-freeze-läge”.

I slutet av mötet har jag sådan panik att min hjärna skriker: ”FLY!” till varje pris var tvungen att ta mig därifrån, snarast möjligt. Medan chefen pratade så planerade jag min flykt; hur jag enklast och mest diskret skulle fly utan att bli sedd av någon. Ingen fick se att jag gråtit, min mascara måste ha runnit, kanske kunde jag via brandtrappan snabbt ta mig ner i kulverten?

Nu står jag då efter flykten vid vägen och har bara en enda tanke i mitt huvud: ”Jag vill inte leva mer, om det är som hon säger; alla hatar mig, då kan jag inte fortsätta leva! Det går inte; det finns ingen chans!”

Efter 45 min börjar min hjärna skicka signaler till andra delar och två andra ord dyker upp: ”Ring facket!” och jag ringer Vårdförbundet och på andra sidan svarar Cecilia som jag har haft kontakt med tidigare. När jag i efterhand har sagt till henne att hon där och då räddade mitt liv så tror jag inte att hon kan ana hur sant det är, hur stor hennes insats faktiskt var för mig.

Cecilia sa direkt till mig: ”Men Anna: det där stämmer ju inte!”, något som före detta inte ens hade slagit mig men nu räckte det för att väcka mig ur den där ”koman” och fick mig att återvända till logiskt tänkande som också fick mig att börja ifrågasätta. Var det verkligen rimligt att de låtit en legitimerad sjuksköterska jobba i tre år trots att de ansett mig vara patientfarlig, bara för att ”ingen ville göra mig ledsen”? Varför fick jag inte veta vilka det var som hade kommit med klagomål så gott som dagligen? Hade chefen faktiskt gått runt och frågat alla vad de tyckte om mig? I så fall; var det ens rätt? Fanns det inte en risk för att man på så sätt kunde uppmuntra till rent skitsnack?

Detta blev början på resan som skulle bli ett mångårigt helvete som jag aldrig kunnat föreställa mig och som jag än idag inte hämtat mig från. Under resans gång kan jag dock säga att jag fick all hjälp jag kunde få från Vårdförbundet; de fanns vid min sida till 200% i otaliga möten. Från det där första samtalet, vid varje möte efter det, i möten med chefen och HR-representant som påstod att de hade bevis för att jag inte kunde mitt jobb och i samma möten där Vårdförbundet begärde att få veta vad gjort fel men som chefen aldrig kunde visa. De förhandlade åt mig när arbetsgivaren ville säga upp mig och var obevekliga mot arbetsgivaren då det inte fanns saklig grund för uppsägning. De fanns där när jag fick svaret på IVO’s utredning och var för rädd för att öppna kuvertet, då stannade Jani kvar på kontoret med mig och gick igenom innehållet med mig trots att hennes dotter ringde! Jag har fått hjälp som jag aldrig skulle vilja vara utan.

Jag blir aldrig samma person som jag var innan, får aldrig tillbaka tilliten till människor eller rättssäkerheten i vårt samhälle. Jag vill dock tro att jag någon dag kommer vidare som en klokare och bättre person. En sak jag bestämde mig för direkt, det blev mitt mantra; den regel jag aldrig fick bryta mot och som jag inte heller gjort och det var: ”Jag kommer aldrig att sjunka till deras låga nivå och jag kommer aldrig att vara tyst om detta!”.

Anna, stolt legitimerad sjuksköterska med funktionsvariation, nu även föreläsare och kunskapsspridare

Annas hemsida

Ibland måste man fira!

28 oktober, 2016 by Cecilia Stoor

Många delar i ett förtroendeuppdrag är intensiva och tålamodsprövande. Men ibland måste man tillåta sig att fira. Det har vi faktiskt gjort TVÅ gånger denna vecka. 🙂

Vi började med att fira av vår fantastiska administratör Agneta. Hon har hjälpt oss förtroendevalda och alla medlemmar på ett enastående bra sätt genom alla år. Hon har varit vår stöttepelare och bollplank, vår allt i allo och vår expert. Vi pratade om saker vi minns under åren vi haft förmånen att verka tillsammans med Agneta och vi skrattade hjärtligt åt många av våra minnen. Något som har etsats sig fast hos oss alla var strejken där lilla Västmanland var en av de avdelningar med flest medlemmar uttagna i strejk. Vilket engagemang, vilket driv och vilket arbete med att administrera alla strejkkort så att alla medlemmar fick sin strejkersättning. Det är något att minnas!

Tack Agneta för alla år du givit till medlemmarna och Vårdförbundet! Du är underbart fantastisk!

Sen firade vi skyddsombudens dag med att överlämna utmärkelsen “Ett fantastiskt skyddsombud” till Kristina Karlsson, leg. sjuksköterska med specialistutbildning inom operationssjukvård. Vi fick möjlighet att träffa Kristina på hennes arbetsplats och överlämna pris och diplom. Som del i vinsten ingår att arbetsplatsen bjuds på tårta.

Kristina har visat stort eget engagemang på arbetsplatsen och även fått medlemmarna att visa sitt engagemang i en tuff arbetsmiljö. Kristina har deltagit i arbetsmiljöarbetet på ett förtjänstfullt sätt och verkat för att förhindra olyckor och ohälsa. Hon har också fortgående genomgått utbildningar på arbetsmiljöområdet. Stort grattis till Kristina!

Till sist avslutar vi EU:s arbetsmiljövecka med att gratulera alla vår fantastiska skyddsombud! Ni gör ett enastående arbete för alla anställda där ute! Ni är alla värda en stor tårta!

Att bli rörd på jobbet

14 oktober, 2016 by Cecilia Stoor

Ibland får man samtal som man behöver ta sig tid för. Extra tid för. Behovet av att bli lyssnad på måste tas om hand. Att kunna få ge den tiden till en medlem är viktigt. Att få ge den tiden känns bra.

Att lyssna till en medlems berättelse och frågor kring sin sjukdom och hur det ska gå med arbetet. Frågor kring om hur man bäst avslutar sin anställning, vad man bör tänka på i samband med en uppsägning, eftersom sjukdomen är så tung, att man inte orkar lägga energi på att tänka på att komma tillbaka till arbetet. Att lyssna på hur en medlem blivit tillfrågad om att säga upp sig, att sluta medan tid är. Det är för en kort stund tungt att höra.

Foto: Mimmi Högblom

När man under samtalet kan skapa en ljusning hos medlemmen. Att arbetslivet inte måste ta slut här och nu. Att det inte enbart finns en väg att gå, utan att det finns möjligheter till att komma tillbaka. Att arbetsgivaren har skyldighet att rehabilitera. Att en människa ska ha möjlighet att få må bättre och ta sig tillbaka in i arbete, trots kronisk eller tillfällig sjukdom. När en medlem berättar att det känns lättare efter att ha pratat med mig, känns det bra, i hjärtat.

Att få ett samtal på nytt när medlemmen kommit till nästa steg, dit där man själv vill ta sig tillbaka. Få veta att nya kontakter för att må bättre tagits. Nya kontakter för att få veta mer och få klarhet. Att få höra att en medlem känner sig stärkt efter att ha pratat med mig, får mig att bli rörd.

Ibland är mitt jobb, mitt uppdrag fantastiskt. Att få höra en medlem, som i stort gett upp hoppet om sig själv, ha ny kraft i rösten. Det känns, i hela kroppen.

Tack för alla förtroenden jag fått genom åren! Förtroendet att få ta del av era berättelser, er förtvivlan, ert hopp, er kamp, er sorg och er lycka.

Tack!

Cecilia Stoor, förtroendevald som arbetar med att ge stöd i rehabprocessen

Du har rätt att må bra!

5 oktober, 2016 by Cecilia Stoor

Våra medlemmar har generellt ett psykiskt påfrestande arbete. Att stå i ständig interaktion med andra människor, läsa av, ta in, dela traumatiska stunder, glädjebesked, ge livsomstörtande information, fatta avgörande beslut, möta ilska och lycka är en förmån men också påfrestande. Att göra det i ständig tidspress, med ett ekonomiskt tänk, utifrån senaste forskningen och med ett etiskt och personcentrerad förhållningssätt är oerhört tufft. Att göra det dygnet runt, hela veckan och året runt tar på krafterna.

Att göra detta i lika många timmar som andra, utan samma psykiskt påfrestande arbetsuppgifter, är nästan lite märkligt. En del menar att vi har en arbetstidsförkortning men våra 38,25 timmar/vecka är lika mycket arbetstid som 40 timmar/vecka eftersom man med det heltidsmåttet är lediga de röda dagarna.

Så något mindre jobbar inte våra medlemmar. De jobbar snarare mer. Eftersom övertiden bara ökar och ökar. Och återhämtningen minskar eftersom de inte ens får vara lediga när de ska vara lediga.

Vi är på väg åt fel håll med vår sjukvård. Vi måste inse att arbetsmängden och arbetstiden ökar. Medlemmar vittnar om att de krävs på allt mer övertid och därmed allt mindre återhämtning. Vi sliter ut de som arbetar i vården och skapar allt större motstånd hos våra ungdomar att arbeta i vården. Vi måste skapa en arbetsorganisation som ger förutsättningar för våra medlemmar att orka jobba och må bra i hela sitt yrkesliv. Våra medlemmar har rätt att må bra!

Vårdförbundet har drivit frågan under många år och har nu omfattande diskussioner med SKL, Sveriges kommuner och landsting, om rätten till återhämtning. Vårdförbundet har börjat i en ände, i den med nattarbetstiderna. Återhämtning ska ingå i nattarbetstiden. Arbetar man 1 timme natt ska det vara värt 1,4 i arbetstid, 10 timmar natt=14 timmars arbetstid. Det är vårt tydliga mål. Jag hoppas SKL inser vad som skett i vården de senaste 10 åren och skapar en organisation som möjliggör återhämtning för våra medlemmar så att vi kan fortsätta vårt viktiga samhällsuppdrag.

För min del får dock frågan om arbetstiden inte ta slut där. Det är av yttersta vikt att fortsätta. Jag tänker att vi behöver en lägre veckoarbetstid=mer återhämtningstid, för våra medlemmar som jobbar med att ständigt vara i interaktion med andra människor. Att dela dessa livsavgörande beslut. Att dela med sig av sig själv och ständigt prestera det bästa för människan man har framför sig. Att ha personal som är närvarande i tanke och handling. Som någon sa, jag är ingen maskin! Att ha personal som ger sitt yttersta i varje vårdmöte vill nog alla. Speciellt jag som patient!

Jag, och alla medlemmar med mig, har rätt att må bra på våra jobb!

Cecilia Stoor, leg. sjuksköterska med specialistutbildning inom anestesi och styrelseledamot avd Västmanland

Pia och Lisa gästbloggar om förtroendevaldadagen

28 september, 2016 by Cecilia Stoor

Vi hade förmånen att få gå på Vårdförbundets förtroendevaldadag i Västerås förra veckan.

Det var ett innehållsrikt program som startade med att förhandlingschef Annelie Söderberg berättade om Vårdförbundets arbete med hälsosam vårdmiljö och nattarbete. Vårdförbundet har ju under en period arbetat med att få till ett nattavtal med plats för återhämtning. Det var intressant att få en uppdatering över hur arbetet går och vi har en positiv förhoppning om att det kommer att leda till något bra. Mer om arbetet med avtalet kan du läsa i avtalsbloggen.

Därefter följde en information om sommarenkäten där det var lite dålig svarsfrekvens, endast ca 200 av Vårdförbundets 3000 medlemmar i Västmanland hade svarat.

Dagens höjdpunkt tyckte vi var en intressant föreläsning med BUP Mellanvård från Skövde och psykiatrisjuksköterskorna Åsa Lagerström och Anette Sannerfors och hur de arbetat med personcentrerad vård. Ett intressant projekt där barn istället för att bli inlagda i sluten vården kan få stöd och vård i hemmet. Vi hoppas att den här arbetsmetoden sprider sig i landet då vi kan se stor vinning både för alla inblandade. Åsa och Anette är vinnarna av Vårdförbundetspriset 2015.

Dagen avslutades med ett arbete med personcentrerad vård. Vi fick bland annat material till en studiecirkel som vi kan använda ute i verksamheten. En lyckad dag med intressant information/inspiration samt så klart trevligt att träffa andra kollegor.

Oj, hoppsan… Höll på att glömma, vi fick även träffa Vårdförbundets nya ombudsman i Västmanland, Rino Agerhall, en rolig herre som vi hoppas vi får se mer av!

Pia och Lisa, förtroendevalda på Rättspsykiatrin i Sala

Tack till alla våra medlemmar!

23 september, 2016 by Cecilia Stoor

Vi i styrelsen vill säga tack!

Tack för ett trevligt årsmöte!

Tack för ert engagemang!

Tack för er support!

Tack för att vi fått ert förtroende!

Tack för att ni uppskattar vårt gemensamma arbete och för att ni väljer att vara medlemmar!

I senaste NOVUS mätningen får vi högsta siffrorna i andel medlemmar som vet varför de är medlemmar och ett stort antal av medlemmar i Västmanland rekommenderar ett medlemskap i Vårdförbundet. Det gillar vi! 🙂

Igår på årsmötet firade vi att vi nått vårt mål sen ett par år tillbaka att bli 3000 medlemmar i vår avdelning. På årsmötet valdes Fredrik Skoog in i styrelsen och Benny Viklund valdes in i valberedningen. Vi är grymt tacksamma att ni vill vara med och engagera er! Tillsammans med alla våra medlemmar kan vi påverka och förbättra våra villkor.

Tack alla medlemmar i Västmanland! Med en skön känsla i kroppen fortsätter vi vårt fackliga arbete! <3

Styrelsen Vårdförbundet avdelning Västmanland

Det är ingen idé, jag kan ändå inte göra nått!

22 september, 2016 by Cecilia Stoor

Presentationen av våra styrelseledamöter fortsätter 🙂

Jag heter Cecilia och blev färdig sjuksköterska -98 och började jobba på sjukhuset i Västerås. Då var det ingen brist på sjuksköterskor som idag och när mitt sommarvikariat gått ut fanns det ingen möjlighet att vara kvar utan jag fick jobb på en annan avdelning. Den arbetsplatsen fungerade inte optimalt utan jag bestämde mig snabbt för att läsa en specialistutbildning inom anestesi och fick anställning på Operationskliniken i Västerås när jag var klar -00.

Jag har alltid haft ett intresse av att veta vilka regler och avtal som gäller på arbetsplatsen. Jag läste t ex gärna i AB, Allmänna bestämmelser, som är kollektivavtalet för landsting och kommuner. På jobbet fick jag ofta spontana frågor om rättigheter och skyldigheter från mina kollegor. Jag upplevde samtidigt att Vårdförbundet var osynligt och inte gjorde något. Funderade på att gå ur rent av, men då fick jag frågan om jag inte skulle bli förtroendevald. Jag sa i stort sett utan att tänka ja. Jag tänkte att jag måste försöka förstå och påverka det där förbundet som jag inte upplevde syntes eller gjorde något. Jag ville se vad jag kunde göra för att förändra inom förbundet och se vad jag kunde göra för att förbättra villkoren för mig och mina kollegor. Jag blev vald och det var starten på resten 😉

Det började ganska tufft. Bara nått halvår efter att jag blivit förtroendevald bröt strejken 2008 ut. Min arbetsplats var bland de största i länet att tas ut i strejk. Trots att det fanns en hel del mindre roliga saker att uppleva med en strejk, så var det ändå helt fantastiskt att få känna det engagemang och den glöd de flesta av medlemmarna bär på. Vi fick tid att diskutera viktiga frågor som vi under en vanlig arbetsdag aldrig hade en möjlighet till. Vi diskuterade vård, villkor och framtidsvisioner. Det var fascinerande att uppleva den gemensamma kraften!

Idag har jag förmånen att få vara styrelseledamot i avdelningen här i Västmanland. Jag har också ett uppdrag som förtroendevald samordnare med facklig tid. Det innebär att jag deltar i samverkansmöten med arbetsgivaren, deltar vid riskbedömningar, utbildar nya förtroendevalda, deltar vid medlemmars rehabmöten om de önskar, svarar på frågor från medlemmar via mejl, telefon och sociala medier. Jag föreläser, jag deltar på medlemsmöten, jag rekryterar nya medlemmar, företräder medlemmar i olika arbetsrättsliga ärenden och stöttar våra förtroendevalda ute på arbetsplatserna i deras arbete. Vi anordnar en hel del aktiviteter och utbildningar tillsammans i styrelsen och jag fixar mycket praktiskt kring de aktiviteterna och ser till att vi får ihop alla programpunkter och logistik. Det är ett fantastisk uppdrag som varierar i det oändliga! 🙂

Jag har av egen erfarenhet förstått att kommunikation och dialog är viktigt för att synas och för att medlemmarna ska få en inblick i vad vi arbetar med. Jag tror att en facklig organisation måste finnas hos medlemmarna, där medlemmarna är. Det innebär att vi i avdelningen arbetar med att besöka arbetsplatser och anordna medlemsmöten men också att vara närvarande på sociala medier, så som vår Facebook-sida, vårt Instagram-konto (vf_vastmanland heter vi) och nu vår blogg, för att öka just synligheten och transparensen. Vi måste också kunna erbjuda spännande mötesplatser och det upplever jag att jag fått varit med att skapa under mina åtta år som förtroendevald med facklig tid. Till våra mötesplatser kommer olika medlemmar, olika gånger. Vissa gillar våra möten i form av biokvällar, andra våra föreläsningskvällar, en del våra längre medlemsutbildningar, så som medlemsmöte på väg/vatten och andra passar det bäst att delta på en medlemslunch.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg… Det är fascinerande att tänka vad som kan hända. Vad kan jag göra? Vad kan jag som enskild individ göra för att påverka och förändra? Ja det kan man undra?! Att börja med att gå på en aktivitet som Vårdförbundet arrangerar, följa med på ett medlemsmöte eller medlemsutbildning. Det ger kunskap och inspiration och man får veta vad som gäller och vad jag har rätt till (och skyldighet också för den delen). Sen kanske det ger ett engagemang till att diskutera en fråga om hur det är på arbetsplatsen. Kanske vill man ha ett medlemsmöte för att kunna diskutera vidare? Kanske väljer man kanske en förtroendevald som vill vara en sammanhållande länk som coachar alla medlemmarna på arbetsplatsen för att tillsammans jobba för en förändring.

Jo, det är idé! Alla kan göra nått! Tänk vad som kan hända! Tänk vilka möjligheter som finns! Engagemang och gemenskap är fantastiskt! Hoppas vi ses på någon av våra aktiviteter framöver! 🙂

#tillsammanskanvipåverka #flergermer

Cecilia Stoor, styrelseledamot och förtroendevald samordnare

Vad är att vara svag? Vad är att vara stark?

16 september, 2016 by Cecilia Stoor

När vi hade grundutbildning kom vi in på vad människor, medlemmar och icke medlemmar uttrycker om Vårdförbundet. Många är vi som har hört någon säga, att Vårdförbundet är ett svagt förbund. Jag läser det ibland på sociala medier och försöker efter bästa förmåga svara och ta reda på vad som ligger bakom.

Jag upplever att det ofta handlar om vad man har för förväntningar på en organisation, i det här fallet Vårdförbundet. Om du har förväntningen att Vårdförbundet ska ändra på semesterlagen, ja då är det högt ställda förväntningar. Lagen säger att en medarbetare har rätt att få ut fyra veckors sammanhängande semester under juni-augusti. Önskemålet var att få rätt till att få det vilken tid på året som helst. Att inte kunna bli nekad. Lyckas inte Vårdförbundet med detta är de svaga. Eller att ändra på föräldraledihgetslagen, att det inte ska finnas några begränsningar för hur ofta man får ta ut föräldrapenning.

Det handlar ju om att Vårdförbundet inte skriver lagar. Vi kan inte ändra på lagen. Det kan bara politikerna i vår riksdag göra. Då lönar det ju sig inte att vända den frustrationen gentemot Vårdförbundet. Vi måste hålla oss till de lagar som är skrivna. Precis som alla invånare och organisationer i Sverige.

Däremot kan vi jobba för en hälsosam vårdmiljö där vi har en bemanning som kan hantera de normala toppar med ökad arbetsbelastning som är i vården. Vi kan inte ha en situation där chefer måste beordra in våra medlemmar för att komma upp till lägst accepterad bemanning, inte ens grundbemanning. Beordring ska användas de gånger vi har stora olyckor, ett epidemiutbrott eller en brand med många skadade. Vi ska inte behöva beordras att jobba, pga att arbetsgivaren väljer att inte betala för rätt kompetens utan struntar i att anställa trots att det finns sökande.

Vi kan jobba för hälsosamma arbetstider. Just nu driver vi frågan om rätt till återhämtning. Det finns inget kollektivavtal kring att arbeta blandat dag och natt. Trots det är det ofta det som arbetsgivarna erbjuder. Lite fult kan tyckas. Därför driver vi frågan om att återhämtningen ska ingå i nattarbetstiden. Vi anser att varje timme du arbetar på natten ska vara värd 1,4 i arbetstid. Återhämtningstiden måste räknas in i arbetstiden för att vi ska ha medlemmar som orkar arbeta natt eller omväxlande dag/natt och inte blir sjuka. I Västmanland har vi kommit ett steg på väg och fått till ett projekt med den här beräkning av nattarbetstid. Med små steg tar vi oss framåt.

Vi har sett ett massivt stöd bland medlemmar, icke medlemmar, läkare, undersköterskor, anhöriga, och patienter och en stor rörelse har skapats. Du kanske har hört talas om #4sept ”Slut på rean-en annan vård är möjlig” ”Vårdupproret”? Det finns ett brett stöd för att våra medlemmars arbetsmiljö måste bli bättre. Många gör sina röster hörda genom den här rörelsen. Jag står bakom. Jag är med. Jag lyfter bristen på god arbetsmiljö i alla möten jag har med arbetsgivare och politiker. Jag gör det i mitt uppdrag men även utanför mitt uppdrag. Jag gör det som Vårdförbundet. Jag gör det som jag. Cecilia.

Styrkan sitter i att göra det tillsammans. Vill du också vara med? Vill du påverka? Vi är Vårdförbundet. Vi är Vårdupproret.

Skriv din skylt och dela. #tillsammanskanvipåverka #flergermer

Cecilia Stoor, förtroendevald Vårdförbundet avdelning Västmanland

Nyfödd inspiration

8 september, 2016 by Cecilia Stoor

Den här veckan har jag, min kollega Mimmi tillsammans med Ritva och Lilian, styrelseledamöter i Gävleborg, utbildat nya förtroendevalda. Det är en fantastisk förmån att få dela med sig av den kunskap och erfarenhet jag fått med mig genom åren. 🙂 På grundutbildningen får jag möjlighet att ta del av intressanta diskussioner, nya resonemang, spännande vinklingar på frågor och många skratt. Vi har diskuterat ämnen som arbetsmiljö, lön, den svenska modellen, medbestämmande och rollen som förtroendevald.

Att få uppleva den nyfikenheten, kunskapstörsten och glädjen det är att få gå en utbildning är fantastiskt härligt! Jag upplever att de förtroendevalda känner sig hedrade över att ha fått förtroendet från sina kollegor. När vi har reflekterat kring uppdraget beskriver de att de känner sig stolta över att vara förtroendevalda i Vårdförbundet. 🙂

Vi har pratat mycket om förväntningar på sig själva och upplevda förväntar från andra. Utmaningen har varit att landa i rimliga förväntningar och komma fram till att rollen som förtroendevald handlar om att vara coachande och sammanhållande. Arbetet med att skapa förändring gör vi tillsammans. 5, 10, 30 personer kan göra så mycket mer tillsammans än en ensam person. Att få hjälp och stöttning i att hitta möjliga vägar att ta sig fram mot förändringen, är fantastiskt viktigt och något en förtroendevald gärna bidrar med.

Alla kan vi bidra med något. Det kan vara något “så litet” och roligt som att gå på en aktivitet som Vårdförbundet anordnar. Få lite ny inspiration! Kanske sås ett frö kring en fråga som man börjar diskuterar i fikarummet. Då skapas kanske ett önskemål om att ha ett medlemsmöte där vi diskuterar möjligheten att förbättra på arbetsplatsen. Så redan att gå på en aktivitet är att vara med och bidra. 🙂

“I många år funderade jag på när någon skulle börja göra något åt saken, när jag plötsligt insåg att den någon var jag.”

Tack till alla er nya förtroendevalda för att ni vill bidra till att öka vårt gemensamma engagemang!

#tillsammanskanvipåverka