Archives for mars 2021

Att få kollegers medgivande till att vara förtroendevald, är ett förtroende att förvalta. I uppdraget alltid se till medlemmars bästa i arbetsmiljö och att se till att arbetsgivaren följer våra kollektivavtal och lagar som styr en hel del av. Vi ska inte glömma att som anställd har vi också skyldigheter, när vi har skrivit på våra anställningsavtal.

För mig har förtroendeuppdraget alltid varit och är än idag något som har givit mig mycket genom åren. Att kunna vara stöd till medlemmar i villkors frågor och annat som rör deras vardag i arbetslivet, har gett mig kunskap och livserfarenhet i fackliga frågor.

Ibland har det varit obekvämt, men för det mesta har det känts bra i möten med arbetsgivaren. Min filosofi har alltid varit att genom min fackliga organisation kan jag påverka stort som smått. Det som har kommit att bli till min fördel är att jag har lärt mig genom kommunikation och dialog, kan man komma ganska långt i förändringar hos arbetsgivaren.

Jag önskar att fler skulle ta chansen att engagera sig och påverka våra villkor i arbetslivet. Engagemang kan ge förändringar i t.ex. lön och arbetsmiljö. Första steget brukar jag förmedla är att bli förtroendevald och ge sitt engagemang till förändringar.

Många medlemmar säger till mig, när jag frågar varför har ni inte någon förtroendevald på den här arbetsplatsen ”Jag har inte tid att vara förtroendevald”. Svaret de får av mig är ofta då att de kan vara flera förtroendevalda på samma arbetsplats och dela på uppdraget.

Rom byggdes inte på en dag, fackligt arbete är ofta en långsiktig förändring. Tro mig det går att förändra, ibland tar det bara lite längre tid, ibland kan det gå fortare.

Min största önskan inför framtiden är att alla arbetsplatser, där våra professioner finns ska ha minst en förtroendevald. Jag tror att om vi ska kunna bevara och förbättra vår vardag i
arbetslivet, så behövs det flera förtroendevalda inom Vårdförbundet.

Tack för ordet

Harriet Lindqvist
Facklig Samordnare på facklig tid
Styrelseledamot
Före detta Kongress ombud.

Den internationella kvinnodagen instiftades 1910 och det är 100 år sedan kvinnor fick rösta i riksdagen för första gången men hörs allas röster idag? 

Varför behöver vi uppmärksamma internationella kvinnodagen den 8/3, har denna speciella dag inte längre någon betydelse utan spelat ut sin rätt? Många tankar för att inte tala om diskussioner hamnar man i när jag uttrycker att jag kommer fira internationella kvinnodagen den 8 mars.

Kanske skulle man ha emigrerat till något av de här länderna som tagit steget och gjort dagen som helgdag vilka är Angola, Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Burkina, Faso, Cypern, Eritrea, Georgien, Guinea-Bissau, Kazakstan, Kambodja, Kirgizistan, Laos, Madagaskar, Moldavien, Mongoliet, Nepal, Nordmakedonien, Ryssland, Serbien, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uganda, Ukraina, Uzbekistan, Vietnam och Zambia. I Kina får alla kvinnor en ledig eftermiddag från arbetet.

Men vad hjälper egentligen detta när det i grunden rör sig om strukturella fel i samhället?? Troligen inte alls… Kvinnodagen behövs och kommer fortsättningsvis att behövas i vårt arbete med ett jämställt samhälle där könet inte ska ha någon betydelse i ex vilka arbetsvillkor, lön och livslön jag lyckas få ihop beroende på vilken sektor jag valt att arbeta i.

På den svenska arbetsmarknaden jobbar mer än var fjärde kvinna deltid, jämfört med 11 procent av männen. De vanligaste orsakerna till kvinnors deltidsarbete är att lämpligt heltidsarbete saknas eller vård av barn.

Kvinnor gör fler avbrott i karriären för att ta hand om barn, föräldrar eller sjuka anhöriga. Kvinnodominerade branscher har mer ofrivilligt deltidsarbete, delade turer som slår sönder arbetsdagen, sämre löneutveckling och mer osäkra anställningar i form av timanställning, vikariat och visstidsanställningar. Varje dag utför kvinnor en timme mer obetalt arbete i hemmet. Kvinnors sjukfrånvaro ökar dessutom mer än mäns. I yrken där arbetsbördan är som tyngst, inom vård, skola och omsorg, är risken störst att bli sjukskriven.

Varje år tar svensk kvinnolobby fram statistik (medlingsinstitutets statistik) på hur vi närmar oss att få lön hela dagen (8-17) och siffran för i år 2021 stannade på 16.12, vilket medför att vi kvinnor arbetar gratis 48 minuter varje dag året runt. Känns inte som vi kan luta oss tillbaka, nej trots att vi är inne på 2020-talet har vi en lång väg kvar.

– Lika lön för lika och likvärdigt arbete.  

      

• 

Vilka faktorer påverkar just vår livslön?

1. Jämställd föräldraförsäkring
2. Samma möjlighet till heltidsarbete och trygga anställningsformer
3. Skärpt tillsyn av diskriminering och lönekartläggningar.
4. Att även strukturella löneskillnader synliggörs och åtgärdas.

Hur ser det ut i Västmanland om vi tittar på våra medlemsgrupper och lön, fick en klok reflektion av vår ordförande: Det är som en klustersmitta … ingen vill sticka ut.  att ligga i framkant med löner finns inte på agendan för någon arbetsgivares i vår Region.

utan alla tittar och vilket jag förstår diskuterar med varandra om vad som kan vara rimligt i denna sektor gällande lön. Detta sätt att resonera innebär att vi aldrig uppnår jämställda löner för våra medlemsgrupper. Nej som det ser ut idag skall vi vara tacksam för lite applåder och då kan vi ju bara hoppas på att dessa applåder betalar hyran, maten, grund för att kunna få ta banklån etc. För att dra lite på smilbanden får vi väl ställa frågan i kommande lönesamtal hur många applåder arbetsgivaren tänker sig i löneutveckling men även hur många applåder de satt in på pensionskontot.

Ingrid Edman, barnmorska, Vice Ordförande Vårdförbundet avdelning Västmanland

Nu har pandemin haft sitt grepp över hela världen i över ett år. Pandemin har kastat ljus på våra medlemsgrupper och vi har stått i fokus på flera sätt under det gångna året.

Applåderna rungade initialt från allmänheten och artiklar skrevs i tidningar om oss – Hjältar i skyddsutrustning som står i frontlinjen mot detta virus. Hårt belastad sjukvård. Snabba omställningar och förflyttningar till verksamheter där vi behövdes som mest. Ombyggnationer och upprustningar för att kunna ta emot de patienter som drabbades hårt av denna pandemi. Hantering av ny teknologi, snabba beslut och nya riktlinjer att förhålla sig till hela tiden.

Alla hyllade och hyllar vårdpersonalen som gjort ett fantastiskt arbete med att ställa upp och ställa om.

Men till vilket pris? Vad har denna pandemi kostat oss som stått i stormens öga?

Inställda semestrar, övertidsberg, pressad och stressad arbetsmiljö och liten tid för återhämtning. Utbrändhet, sjukskrivningar, smittad på jobbet. Stress över att inte räcka till, stress över att inte finnas till, stress över att människor får lida och i värsta fall dö i ensamhet för att vi inte hinner. Vi har pressat oss lite till för att hinna, orka…bara lite till.

Vad kommer priset att bli för denna pandemi i slutändan för vårdpersonalen?

Det har kostat oss tid.

Tid att vara med sin familj. Tid att vila och återhämta sig. Tid att reflektera över det som man har varit med om hittills. Tid att bara vara utan att behöva oroa sig för att man kommer att bli uppringd och beordrad åter till sitt arbete. Att få vara bara ledig utan att behöva tänka på sitt arbete.

Vi lever också med vetskapen om att efter pandemin lugnat ner sig så finns det en enorm vårdskuld. Att börja beta av med alla inställda undersökningar, operationer och behandlingar – Alla människor som väntar på vård ska ha den vård som de behövt sedan länge.

Så kommer det då att finnas tid till återhämtning och vila? Kommer semestrar att beviljas? Kommer tyngden av arbetsmiljön att lätta? Kommer vårdpersonal att få den vila och återhämtning som vi behöver för att kunna ta tag i vårdskulden? Kommer löneutvecklingen att matcha den arbetsinsats som gjorts och görs under pågående pandemi?

Eller ska det som vanligt bara betas av med hjälp av övertid, beordra in personal och inställda ledigheter? Att vi ska fortsätta att ställa upp och uthärda de krav som arbetsgivaren ställer på oss utan att protestera. Ska vi fortsätta att ha en löneutveckling som hos många arbetsgivare är under industrimärket och som inte står i proportion till det arbete som vi utför och fortsätter att utföra? Dag ut och dag in, 24 timmar/dygn.

Vi gjorde det innan pandemin, under pandemin och vi kommer att göra det efter pandemin.

Pengar kan ju inte göra allt men det vore på sin plats nu att tacka oss med lön utifrån den belastning som vi haft under pandemin. För applåder kan vi inte betala räkningarna med.

Utöver en hållbar löneutveckling vill vi även ha återhämtning och vila. Det är dags för en prioritering av våra medlemsgrupper. Om arbetsgivaren vill att vårdpersonal ska kvarstanna i vården så behövs det en rejäl satsning på våra medlemsgrupper.

För utan oss stannar vården.

Elisabeth Berglind, specialistsjuksköterska, psykiatri