Undermineringen av offentlig sektor och Sveriges välfärd, går det ihop?!

På 80–90-talet introducerade man i den svenska offentliga sektor NPM (New public management). Det växte ur en samling managementidéer som ”lånats” från privata sektorn för att skapa interna marknadstjänster och öka kostnadsmedvetenhet/ kostnadseffektivt. Man hade helt enkelt som mål att uppnå samma resultat till en lägre kostnad.

De borgerliga partierna argumenterade för en privatisering av vårdgivare just för att de hade lägre kostnader och bättre produktivitet. Detta var en atypisk inrättning i den svenska välfärdsmodellen då hela ideologin gjorde att det praktiskt blev svårt att uppnå en rättvis fördelning av tjänster efter vårdbehov utan kostnadsaspekten alltid tar över och prioriteras.

Stödet för den ”socialdemokratiska” omsorgsregim som vi har är fortfarande stark och bidrar till ett jämlikt samhälle eftersom alla människor får utbildning, vård och omsorg efter behov. Kom ihåg att välfärden i Sverige omfattar ALLA medborgare och ska fördelas efter behov.

MEN vi bryter ner välfärden. HUR gör vi det?

Det finns såklart mycket som påverkar men jag tror att den största förändringen är att arbetsprocesser, ledningsstrategier och anställningsrelationer har förändrats och lett till en växande marknadsekonomi som eftersträvar billigare arbetskraft (när människan väl används istället för robotar/teknik). En konsekvens av detta blir att medarbetare får sämre villkor. Detta i samband med globaliseringen och fokus på flexibilitet och vinstdrivande arbete har lett till väldigt osäkra arbetsförhållanden.

Detta är en direkt underminering av välfärdsstaten där man istället för att fokusera på jämlikhet och allas likavärde försöker avreglera social integration och solidaritet för att ekonomins tillväxt ska främjas. Osäkra arbetsförhållanden är en konsekvens av; överproduktion, ökad konsumtion, ny tjänstesektor, ICT (informations- och kommunikationsteknik), ny organisering och centralisering, ökad flexibilitet i arbete och otrygga anställningsformer som gör bl.a. facken svagare och leder till stora klasskillnader samt stor osäkerhet bland medborgarna.

Så denna underbara teknologiska era vi lever i, som möjliggör att vi på ett snabbt och korrekt sätt kan bearbeta och överföra information och lagra stora mängder data och där våra arbetsuppgifter ska helst kännetecknas av flexibilitet, nätverkande mellan och inom företag/organisationer och där vi helst ska vara tillgängliga 24/7 kanske inte är så eftersträvansvärt? Eller?

För att motverka osäkra arbetsförhållanden och en ökad arbetslöshet krävs det institutionella och politiska förändringar. Man behöver implementera ett nytt socialt kontrakt som innefattar bl.a. ekonomisk trygghet samt garanterade kollektivavtal vilket skulle försäkra att ALLA medborgare får en bra grund att stå på i början och under HELA arbetslivscykeln.

Vi måste se till att man aktivt lägger ner grunder för nya politiska och sociala mönster. Man måste rikta resurser för att få bort mekanismer som leder till ojämställdhet och främja införandet av lagstiftning och konsekvenser för dem som motverkar jämställdhet och välfärden.

Det sägs att vi har det bra i Sverige. Att vi är ett av världens mest jämställda länder men ändå har vi en könssegregerad arbetsmarknad år 2017. Det svenska arbetslivet går att utveckla bara det finns en vilja och god kunskap om hur detta kan och bör utvecklas. Framsteg som kopplas till politik, etik, demokratisk öppenhet, debatt och en strävan över att alltid vilja sätta det goda i samhället i fokus. ”Det är viktigt att följa hur de segregerade tendenserna utvecklas då en växande segregation strider mot det grundläggande målet det svenska välfärdssamhället vill garantera, välfärdstjänster av god kvalitet för ALLA” (Hartman, 2011, Konkurrensens konsekvenser.).

Beatriz Olsson, leg sjuksköterska

Styrelseledamot Vårdförbundet Västmanland