Vi är Vårdförbundet

Jag heter Elisabeth Berglind men kallas Lisa. Jag har varit förtroendevald/skyddsombud sedan många år tillbaka, på olika arbetsplatser både inom slutenvård, öppenvård och även statligt. Blev invald i styrelsen i Vårdförbundet avd Västmanland hösten 2015.

Jag är leg. sjuksköterska sedan januari 1997. När jag gick ut från Vårdhögskolan Dalarna (Falun) fanns inga fasta sjukskötersketjänster utan enbart vikariat, framförallt inom kommunen eller psykiatrin. Om man hade tur fick man ett längre vikariat men det var timanställning som gällde i början. Jag blev efter ett tag erbjuden ett vikariat på 6 månader på avdelning 91, akut psykiatrisk avdelning med inriktning missbruk. Avdelningen var då var sammankopplad med psykiatriska akutmottagningen och beroendemottagningen och jag varvade mina arbetsuppgifter mellan alla tre arbetsplatserna.

Jag fick upplärning under två veckor på varje ställe, med erfarna sjuksköterskor som jobbat allt mellan 10-15 år på arbetsplatsen. Jag var en av få, nya sjuksköterskor på avdelningen/mottagningen/psykakuten. För att kvalificera sig för att arbeta sjävlständigt på mottagningen/psykakuten var man tvungen att ha arbetat upp en erfarenhet under några år.

Ingångslönen 1997 var hela 14 800 kr och man fick ca 100-150 kr i löneökning varje år. Det gjordes inga särskilda satsningar på specialistsjuksköterskor och det förutsattes att man var nöjd med lönen.

På den här tiden fick man inte en fast tjänst innan man sökt och påbörjat specialistutbildningen, vilket gjorde att jag var anställd på vikariat mellan 1997-2000. Efter det beslutade arbetsgivaren att jag skulle gå min specialistutbildning och jag sökte mig till Uppsala universitet, där man kunde kombinera studier (halvtid) med föräldraledighet och att jobba, för att kunna klara sig ekonomiskt. Jag blev klar psykiatrisjuksköterska 2004. Villkoren för att läsa under den här tiden innebar att man fick en studielön på ca 10 000 kr i månaden från Landstinget samt att man band sig att stanna kvar två år på arbetsplatsen.

Under mina snart tjugo år som leg. sjuksköterska har jag sett både positiva och negativa förändringar:

• Ingångslönen har ökat till minst 25 000 kr (en del får mer). Vi har långt kvar tills vi får en livslön som gör att vi kan gå i pension när vi önskar och orkar ett helt yrkesliv.
• Vårdförbundet driver frågan om AST- akademisk specialisttjänstgöring som en anställningsform med samma avtal och villkor som under en vanlig anställning, utan krav på att man binder sig att arbeta hos arbetsgivaren under ett visst antal år
• Erfaren personal lämnar pga dåliga arbetsvillkor och det gör också att ny personal inte känner att de får det stöd de behöver, för att kunna komma in i sin profession och lära sig av de med mer erfarenhet.
• Tyvärr så tror fortfarande politiker, HR och chefer att det är Vårdförbundet som förhandlar om lön, trots att vi har ett sifferlöst avtal som ger arbetsgivaren rätt att ge dig den lön som du förtjänat under året utifrån din kunskap och vad du bidrar med till i verksamheten.

Så visst sker det förändringar om än långsamt, men med tålamod och med hjälp av förtroendevalda/skyddsombud på våra arbetsplatser så kan vi tillsammans påverka för förändring eftersom VI ÄR VÅRDFÖRBUNDET– du, jag och alla andra medlemmar i Vårdförbundet.

Tack för ordet!

Lisa Berglind, förtroendevald, styrelseledamot och medlem i Vårdförbundet avdelning Västmanland