Archives for oktober 2016

Ibland måste man fira!

28 oktober, 2016 by Cecilia Stoor

Många delar i ett förtroendeuppdrag är intensiva och tålamodsprövande. Men ibland måste man tillåta sig att fira. Det har vi faktiskt gjort TVÅ gånger denna vecka. 🙂

Vi började med att fira av vår fantastiska administratör Agneta. Hon har hjälpt oss förtroendevalda och alla medlemmar på ett enastående bra sätt genom alla år. Hon har varit vår stöttepelare och bollplank, vår allt i allo och vår expert. Vi pratade om saker vi minns under åren vi haft förmånen att verka tillsammans med Agneta och vi skrattade hjärtligt åt många av våra minnen. Något som har etsats sig fast hos oss alla var strejken där lilla Västmanland var en av de avdelningar med flest medlemmar uttagna i strejk. Vilket engagemang, vilket driv och vilket arbete med att administrera alla strejkkort så att alla medlemmar fick sin strejkersättning. Det är något att minnas!

Tack Agneta för alla år du givit till medlemmarna och Vårdförbundet! Du är underbart fantastisk!

Sen firade vi skyddsombudens dag med att överlämna utmärkelsen “Ett fantastiskt skyddsombud” till Kristina Karlsson, leg. sjuksköterska med specialistutbildning inom operationssjukvård. Vi fick möjlighet att träffa Kristina på hennes arbetsplats och överlämna pris och diplom. Som del i vinsten ingår att arbetsplatsen bjuds på tårta.

Kristina har visat stort eget engagemang på arbetsplatsen och även fått medlemmarna att visa sitt engagemang i en tuff arbetsmiljö. Kristina har deltagit i arbetsmiljöarbetet på ett förtjänstfullt sätt och verkat för att förhindra olyckor och ohälsa. Hon har också fortgående genomgått utbildningar på arbetsmiljöområdet. Stort grattis till Kristina!

Till sist avslutar vi EU:s arbetsmiljövecka med att gratulera alla vår fantastiska skyddsombud! Ni gör ett enastående arbete för alla anställda där ute! Ni är alla värda en stor tårta!

I seriernas värld, del 2

21 oktober, 2016 by Mimmi Högblom

Vågade inte skriva detta utan att ha funderat ett par dagar, ville få lite distans så kanske jag inte framstår som så rabiat.

Kikade i alla fall på den nya serien “Syrror”, tyvärr verkar jag bli besannad i flera av mina farhågor. Namnet var ju inte det värsta, innehållet var ju avgjort värre. Jag ser ju inte att serien tillför något i att visa hur verklighet och villkor är för legitimerade sjuksköterskor idag, inte heller för andra personalkategorier i branschen. Det var nog inte meningen. Vore jag läkare skulle jag nog lackat ur ännu mer. Jag tror inte att fler kommer att bli intresserade av att läsa till sjuksköterska, de mörka murriga och tråkgrå miljöerna var ju inte direkt inspirerande. Även om man tar bort de något överspelade karaktärerna (alla kan ha en dålig skådespelardag eller ett dåligt manus som inte flyter på) så lämnar serien rätt mycket att i övrigt önska.

Rena felaktigheter fanns det gott om. Säg mig ett sjukhus som tillåter målade naglar, ringar på fingrarna och långa ärmar på kläderna, så ska jag också visa dig statistiken på infektioner orsakade av sjukvården. Att samma sjuksköterska har kompetens för en akutmottagning, att stå på operation och samtidigt jobba på intensivvårdsavdelningen under samma pass, det är inte ens lite rimligt. Vore jag paranoid, skulle jag se en SKL-konspiration för att visa att det går att minska behovet av legitimerade sjuksköterskor, det räcker med en som är överallt. Glömde att den multikompetenta sjuksköterskan dessutom var transplantationskoordinator också. Saker som man kan göra lite så där med vänsterhanden, vad det verkar. Det fanns rätt mycket som skulle avvikelseanmälas enligt Patientsäkerhetslagen, några IVO-anmälningar samt händelser som skulle renderat i varningar från arbetsgivaren.

Då har jag inte ens gått in på att det visas gamla dammiga hierarkier och stereotyper, bristande genusmedvetenhet samt bristande etiskt handlande eller vissa suspekta fritidssysselsättningar som de lyckades knöla in i handlingen. Visst jag fattar; det måste ju finnas spänning i en serie, annars kommer folk att zappa vidare. Klart att sex och knark ska med, det säljer ju alltid! Räknar med att det kommer långt mer av den varan lite längre in i avsnitten, vem har tid att hålla på med sånt på jobbet idag? Skulle någon ha tid med det, så lär jag nog kraftig ifrågasätta deras prioriteringar på jobbet.

Kikade runt på bland annat twitterflödet #syrror under kvällen, kommentarerna var många och i de flesta fall kritiska men tämligen underhållande! På TV4s eget #syrrortv4 hände inte så mycket, däremot var det mer fart på TV4s facebooksida. Där var väldigt många ur “allmänheten” som var väldigt positiva till serien och många tyckte att legitimerade sjuksköterskor som uttryckte kritik var gnällkärringar. Jag anser att det blir ett bekymmer när så många är odelat positiva, när det är en så skev bild som visas. Hade det varit en komediserie eller satir, då hade jag kanske kunnat köpa det hela. Nu blev det ju lite parodiartat, jag lyckades få mig ett par goa skratt, exempelvis när hjärtat som ska transplanteras lämnas av på operationssalen av en civilklädd och läkaren kör händerna i issörjan för att plocka upp påsen med hjärtat. Det går ju inte ens att se som drama, det blir nån form av vriden humor.

Jag tror att man har kikat lite för mycket på amerikanska serier och har försökt fått det hela “direktöversatt” till svenska. Ungefär som när vi svenskar försöker översätta pannkaka och pepparkaka till engelska och säger pan cake och pepper cake. Det stämmer inte, det blir inte rätt. I en intervju i Dagens medicin hävdar producenten att de haft med medicinsk expertis genom hela produktionen. Vidare tycker producenten att de framställer det viktiga och de måste göra vissa avvägningar kring vad som visas, annars funkar det inte dramaturgiskt, som är viktigare än att vara korrekt. Jag ställer mig klart tveksam till både den som har bidragit med expertisen och dennes kunskap samt vilka avvägningar som gjorts, inget av det var speciellt bra gjort.

Det görs ju serier om lärare, om poliser och om än det ena, än det andra. Ingen invänder mot felaktigheter där och inte blir det ramaskri bland poliser eller lärare, varför ska då legitimerade sjuksköterskor sura över en oseriös och banal TV-serie? Faktiskt får poliser och lärare ta sina egna krig, det är inte mitt uppdrag att försvara dem. Är det en storm i ett vattenglas och alla som reagerat negativt har för mycket fritid att fundera över sådana prylar? Jag anser inte det, “sagan” är för dåligt berättad och plussar man på att allt för många inte har ens en liten aning om vad en legitimerad sjuksköterska gör, så blir det kardinalfel. Redan innan detta spektakel har jag med jämna mellanrum fått spydiga kommentarer och hintar om vad mina kollegor gör eller inte på jobbet och vad folk tror mitt yrke handlar om. Vissa tror fortfarande att jag har en till gymnasieutbildning och köper inte riktigt att jag har en kandidatexamen. De är övertygade om att jag är nån form av “miniläkare” eller läkarassistent och att jag har medicin som huvudämne. Vårdvetenskap har de aldrig hört talas om och ifrågasätter om det är ett riktigt ämne, egentligen. Jag tror inte Syrror kommer att ändra på det. Men igen; det var väl inte meningen.

En sak har blivit kristallklar; jag kommer inte att följa serien. Den är för oseriös och får mig knappast att känna mig stolt över mitt yrkesval.

Mimmi Högblom, legitimerad sjuksköterska

I seriernas värld, del 1

19 oktober, 2016 by Mimmi Högblom

Ikväll börjar en programserie vid namn “Syrror” på TV4. De gör inte anspråk på att vara en dokumentär, utan mer en dramaserie. Men jag är skeptisk och flera med mig, det har blivit lite diskussion inom Vårdförbundet om serien innan den ens har börjat.

Vad är det då som får mig att inte vara odelat positiv? Bara namnet; “Syrror” känns både förlegat och lagom nonchalant. Så här ligger det till; jag är inte syskon med mina patienter. Skulle syskon, familj eller vänner bli mina patienter, så skulle jag lämna ansvaret till mina kollegor. På en gång! Jag vill att mina nära ska få den bästa vården och som närstående är jag inte alls säker på att jag kan ge dem det. Jag kommer nog att vara för färgad av oro och sorg i en sån situation.

Nästa invändning är att “syrra/syster ” går tillbaka till den tiden då kyrkan och kloster var de som stod för organiserad vård. Vi snackar medeltid. Vi snackar att vårdgärningen utgick ifrån och var en del i det kristna arbetet samt att tjäna den kristna guden. Gott så kanske, men vi har väl kommit längre än så? Eller?

Vidare så förväntar sig patienter att de legitimerade sjuksköterskor som de träffar, är utbildade och kunniga personer som jobbar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. De som utfärdar legitimationen och de som granskar yrkesutövningen, i händelse av att fel inträffar, förväntar det ännu mer.

Men ska Vårdförbundet och dess medlemmar bli engagerade i en sån här struntsak, frågar sig vän av ordning. Har man inte viktigare saker att bry sig i? Delvis ja och delvis nej. Som det framställs i media, så tror allmänheten många gånger att det är i verkligheten också. Minns ni hur det var när “Cityakuten” gick? Det gör jag och den var ändå amerikansk, trots det fanns väldigt många svenskar som trodde att det även var likadant i Sverige. Nu var det en hyfsat faktagrundad produktion med en gigantisk apparat som granskade innehållet medicinskt. Kan ju hoppas att TV4 hade det kravet på produktionsbolaget när den här serien filmades.

Det som blir problem för både Vårdförbundet och dess medlemmar är om det visas upp en glättig actionfylld serie, där legitimerade sjuksköterskor framställs som flörtiga intrigmakerskor som hånglar upp läkare eller kollegor till höger och vänster.

För är det den bilden som förmedlas, då har vi nog ganska svårt i närmsta framtiden att driva och få igenom skäliga löner, vettiga arbetstider och oskadlig arbetsmiljö. Då kommer vi att tappa trovärdighet som profession och yrkesutövare. Jag finner ett sånt scenario ruggigt orättvist mot alla våra medlemmar som dagligen sliter och kämpar för att få till bästa möjliga vården. 14 år senare som legitimerad sjuksköterska, så möter jag fortfarande folk som tror att jag har en gymnasieutbildning och att mitt huvudämne är medicin samt att jag är en typ av “miniläkare” eller assistent åt läkaren.

Sen har ju inte svensk TV den bästa historien vad det gäller serier om svensk vård, “Vita lögner” från 90-talet är väl så långt ifrån vad vård är, som det går att vara. Låt oss hoppas att vi slipper det och att mina farhågor kommer på skam!

Om några timmar så vet vi…

Mimmi Högblom, legitimerad sjuksköterska

Att bli rörd på jobbet

14 oktober, 2016 by Cecilia Stoor

Ibland får man samtal som man behöver ta sig tid för. Extra tid för. Behovet av att bli lyssnad på måste tas om hand. Att kunna få ge den tiden till en medlem är viktigt. Att få ge den tiden känns bra.

Att lyssna till en medlems berättelse och frågor kring sin sjukdom och hur det ska gå med arbetet. Frågor kring om hur man bäst avslutar sin anställning, vad man bör tänka på i samband med en uppsägning, eftersom sjukdomen är så tung, att man inte orkar lägga energi på att tänka på att komma tillbaka till arbetet. Att lyssna på hur en medlem blivit tillfrågad om att säga upp sig, att sluta medan tid är. Det är för en kort stund tungt att höra.

Foto: Mimmi Högblom

När man under samtalet kan skapa en ljusning hos medlemmen. Att arbetslivet inte måste ta slut här och nu. Att det inte enbart finns en väg att gå, utan att det finns möjligheter till att komma tillbaka. Att arbetsgivaren har skyldighet att rehabilitera. Att en människa ska ha möjlighet att få må bättre och ta sig tillbaka in i arbete, trots kronisk eller tillfällig sjukdom. När en medlem berättar att det känns lättare efter att ha pratat med mig, känns det bra, i hjärtat.

Att få ett samtal på nytt när medlemmen kommit till nästa steg, dit där man själv vill ta sig tillbaka. Få veta att nya kontakter för att må bättre tagits. Nya kontakter för att få veta mer och få klarhet. Att få höra att en medlem känner sig stärkt efter att ha pratat med mig, får mig att bli rörd.

Ibland är mitt jobb, mitt uppdrag fantastiskt. Att få höra en medlem, som i stort gett upp hoppet om sig själv, ha ny kraft i rösten. Det känns, i hela kroppen.

Tack för alla förtroenden jag fått genom åren! Förtroendet att få ta del av era berättelser, er förtvivlan, ert hopp, er kamp, er sorg och er lycka.

Tack!

Cecilia Stoor, förtroendevald som arbetar med att ge stöd i rehabprocessen

Att skapa visioner och planera för framtiden

12 oktober, 2016 by Sandra Gustavsson

Förra veckan var det återigen dags för avdelningens planeringsdagar. Det är alltid lika roligt att planera aktiviteter inför kommande år. Det är då man får tid att reflektera kring årets aktiviteter hittills, den fantastiska responsen vi fått och alla trevliga möten vi haft!

På årsmötet fick medlemmarna tycka till om önskade och relevanta aktiviteter utifrån våra fyra inriktningsmål under året:

Alla människor har rätt till hälsa och helhet
Förutsättningen för vår insats är ett hållbart yrkesliv
Vår kunskap ska värderas rätt
Vårdförbundet växer i medlemsantal och medlemmarna upplever ett högt medlemsvärde

Denna lilla aktivitet på årsmötet skapade en hel del engagemang bland medlemmarna. Styrelsen fick en bra återkoppling och medlemmarnas önskemål ligger till grund för vår planering för det kommande året, som ni ser här när vi jobbar med verksamhetsplaneringen under planeringsdagarna.

Eftersom styrelsen hade lite mer tid för att tänka kring aktiviter kom även flera nya tankar och aktiviteter fram. Nu ska verksamhetsplanen börja sammanställas och ges en budget. Vi ser med spänning fram emot det nya verksamhetsåret 2017.

En vision för framtiden

Tiden går fort som alla känner till och det är dags att börja arbeta med nästkommande vision i Vårdförbundet. Under planeringsdagarna diskuterade vi även denna och hur vi kan på bästa sätt involvera våra medlemmar och alla kloka tankar ni har. Vi vill veta vad ni vill att Vårdförbundet ska arbeta med på kort och lång sikt? Vad har ni för visioner om framtiden? Vad ska finnas mer i Vårdförbundets kommande vision?

Områden som visionen kommer att innehålla är ganska självklara och innefattar stora områden. Mina och till viss del styrelsen utgår ifrån hur vår omvärld påverka oss och hur vi kan sätta upp en klok vision som ger oss delmål att uppnå.

Yrke: Hur kommer omvärldens förändringar att påverka ditt yrke, profession, karriär, utbildning och utveckling?
Vård: Hur kommer omvärldens förändringar att påverka vårdens utveckling, arbetsplats och ledarskap?
Villkor: Hur kommer omvärldens förändringar att påverka arbetstider, lön, arbetsmiljö, hälsa, yrkeslivet, pension och trygghetsfrågor?

Kanske kan man börja med att ställa sig frågan; vilka tre frågor tycker jag är viktigaste att vi i Vårdförbundet driver tillsammans?

Vi kommer att samla in era idéer fram till början på februari. Skicka gärna in idéer och önskemål till styrelsen eller förtroendevalda!

Sandra Gustavsson, styrelseledamot och biomedicinsk analytiker

Vi är Vårdförbundet

7 oktober, 2016 by Elisabeth Berglind

Jag heter Elisabeth Berglind men kallas Lisa. Jag har varit förtroendevald/skyddsombud sedan många år tillbaka, på olika arbetsplatser både inom slutenvård, öppenvård och även statligt. Blev invald i styrelsen i Vårdförbundet avd Västmanland hösten 2015.

Jag är leg. sjuksköterska sedan januari 1997. När jag gick ut från Vårdhögskolan Dalarna (Falun) fanns inga fasta sjukskötersketjänster utan enbart vikariat, framförallt inom kommunen eller psykiatrin. Om man hade tur fick man ett längre vikariat men det var timanställning som gällde i början. Jag blev efter ett tag erbjuden ett vikariat på 6 månader på avdelning 91, akut psykiatrisk avdelning med inriktning missbruk. Avdelningen var då var sammankopplad med psykiatriska akutmottagningen och beroendemottagningen och jag varvade mina arbetsuppgifter mellan alla tre arbetsplatserna.

Jag fick upplärning under två veckor på varje ställe, med erfarna sjuksköterskor som jobbat allt mellan 10-15 år på arbetsplatsen. Jag var en av få, nya sjuksköterskor på avdelningen/mottagningen/psykakuten. För att kvalificera sig för att arbeta sjävlständigt på mottagningen/psykakuten var man tvungen att ha arbetat upp en erfarenhet under några år.

Ingångslönen 1997 var hela 14 800 kr och man fick ca 100-150 kr i löneökning varje år. Det gjordes inga särskilda satsningar på specialistsjuksköterskor och det förutsattes att man var nöjd med lönen.

På den här tiden fick man inte en fast tjänst innan man sökt och påbörjat specialistutbildningen, vilket gjorde att jag var anställd på vikariat mellan 1997-2000. Efter det beslutade arbetsgivaren att jag skulle gå min specialistutbildning och jag sökte mig till Uppsala universitet, där man kunde kombinera studier (halvtid) med föräldraledighet och att jobba, för att kunna klara sig ekonomiskt. Jag blev klar psykiatrisjuksköterska 2004. Villkoren för att läsa under den här tiden innebar att man fick en studielön på ca 10 000 kr i månaden från Landstinget samt att man band sig att stanna kvar två år på arbetsplatsen.

Under mina snart tjugo år som leg. sjuksköterska har jag sett både positiva och negativa förändringar:

Ingångslönen har ökat till minst 25 000 kr (en del får mer). Vi har långt kvar tills vi får en livslön som gör att vi kan gå i pension när vi önskar och orkar ett helt yrkesliv.
Vårdförbundet driver frågan om AST- akademisk specialisttjänstgöring som en anställningsform med samma avtal och villkor som under en vanlig anställning, utan krav på att man binder sig att arbeta hos arbetsgivaren under ett visst antal år
Erfaren personal lämnar pga dåliga arbetsvillkor och det gör också att ny personal inte känner att de får det stöd de behöver, för att kunna komma in i sin profession och lära sig av de med mer erfarenhet.
Tyvärr så tror fortfarande politiker, HR och chefer att det är Vårdförbundet som förhandlar om lön, trots att vi har ett sifferlöst avtal som ger arbetsgivaren rätt att ge dig den lön som du förtjänat under året utifrån din kunskap och vad du bidrar med till i verksamheten.

Så visst sker det förändringar om än långsamt, men med tålamod och med hjälp av förtroendevalda/skyddsombud på våra arbetsplatser så kan vi tillsammans påverka för förändring eftersom VI ÄR VÅRDFÖRBUNDET– du, jag och alla andra medlemmar i Vårdförbundet.

Tack för ordet!

Lisa Berglind, förtroendevald, styrelseledamot och medlem i Vårdförbundet avdelning Västmanland

Du har rätt att må bra!

5 oktober, 2016 by Cecilia Stoor

Våra medlemmar har generellt ett psykiskt påfrestande arbete. Att stå i ständig interaktion med andra människor, läsa av, ta in, dela traumatiska stunder, glädjebesked, ge livsomstörtande information, fatta avgörande beslut, möta ilska och lycka är en förmån men också påfrestande. Att göra det i ständig tidspress, med ett ekonomiskt tänk, utifrån senaste forskningen och med ett etiskt och personcentrerad förhållningssätt är oerhört tufft. Att göra det dygnet runt, hela veckan och året runt tar på krafterna.

Att göra detta i lika många timmar som andra, utan samma psykiskt påfrestande arbetsuppgifter, är nästan lite märkligt. En del menar att vi har en arbetstidsförkortning men våra 38,25 timmar/vecka är lika mycket arbetstid som 40 timmar/vecka eftersom man med det heltidsmåttet är lediga de röda dagarna.

Så något mindre jobbar inte våra medlemmar. De jobbar snarare mer. Eftersom övertiden bara ökar och ökar. Och återhämtningen minskar eftersom de inte ens får vara lediga när de ska vara lediga.

Vi är på väg åt fel håll med vår sjukvård. Vi måste inse att arbetsmängden och arbetstiden ökar. Medlemmar vittnar om att de krävs på allt mer övertid och därmed allt mindre återhämtning. Vi sliter ut de som arbetar i vården och skapar allt större motstånd hos våra ungdomar att arbeta i vården. Vi måste skapa en arbetsorganisation som ger förutsättningar för våra medlemmar att orka jobba och må bra i hela sitt yrkesliv. Våra medlemmar har rätt att må bra!

Vårdförbundet har drivit frågan under många år och har nu omfattande diskussioner med SKL, Sveriges kommuner och landsting, om rätten till återhämtning. Vårdförbundet har börjat i en ände, i den med nattarbetstiderna. Återhämtning ska ingå i nattarbetstiden. Arbetar man 1 timme natt ska det vara värt 1,4 i arbetstid, 10 timmar natt=14 timmars arbetstid. Det är vårt tydliga mål. Jag hoppas SKL inser vad som skett i vården de senaste 10 åren och skapar en organisation som möjliggör återhämtning för våra medlemmar så att vi kan fortsätta vårt viktiga samhällsuppdrag.

För min del får dock frågan om arbetstiden inte ta slut där. Det är av yttersta vikt att fortsätta. Jag tänker att vi behöver en lägre veckoarbetstid=mer återhämtningstid, för våra medlemmar som jobbar med att ständigt vara i interaktion med andra människor. Att dela dessa livsavgörande beslut. Att dela med sig av sig själv och ständigt prestera det bästa för människan man har framför sig. Att ha personal som är närvarande i tanke och handling. Som någon sa, jag är ingen maskin! Att ha personal som ger sitt yttersta i varje vårdmöte vill nog alla. Speciellt jag som patient!

Jag, och alla medlemmar med mig, har rätt att må bra på våra jobb!

Cecilia Stoor, leg. sjuksköterska med specialistutbildning inom anestesi och styrelseledamot avd Västmanland