Västerbottenbloggen

Västerbottenbloggen

Västerbottenbloggen

Dags att vakna ur vinterdvalan Region Västerbotten!

by Leave a Comment

Ett år har gått sedan vi i Västerbotten bryskt insåg att även vi nåtts av pandemin. För ett år sedan ställde vården i rask takt om för att på bästa sätt kunna möta det nya med provtagning, analys och vård av patienter som drabbats av Covid-19. För ett år sedan söktes lösningar på den obefintliga men ack så livsviktiga utrustning som krävs vid just denna form av vård. Operationer ställdes in, sjuksköterskorna på 1177 var överbelastade och biomedicinska analytiker analyserade Covidprover som aldrig förr. Medarbetare flyttades runt mellan olika arbetsplatser och arbetsgivare, vilket pågår än idag, mars 2021.

Det vi kan konstatera så här i ett år senare när vi fortfarande befinner oss i stormens öga är att resurserna innan pandemin var slimmade, stretchmånen obefintlig och personalen var och är än mer slutkörd. Ändå har Covid-19 ställt allt på sin spets och Vårdförbundets medlemsgrupper förväntas ta ansvar, både från arbetsgivaren men även från allmänheten. Hur många gånger har vi inte hört meningar som ”Det är ju en pandemi, då måste man…”, ”Livet är inte rättvist”. ”Ni måste förstå”

Övertiden som vårdförbundets medlemmar i region Västerbotten gjort under 2020 uppgår till 90 381 timmar vilket motsvarar ca 50 tjänster. Ändå väljer Region Västerbotten att av starta ett projekt för att minska närvarotiden i regionen. Med andra ord, minska antalet tjänster.

Det har under pandemin regnat pengar till regionerna och regeringen har varit ytterst generösa. Frågan är dock hur dessa medel har använts? 184 mkr har Region Västerbotten fått för att arbeta med uppskjuten vård, den så kallade vårdskulden. Det är här skon klämmer och det rejält, 108 mkr av dessa pengar ska gå till projektet att minska närvarotid. Det enda vi fått veta är vilka som ska delta i detta är och inte är det några av professionerna som kan verksamheten utan det är diverse direktörer och politiker.

Vårdförbundets senaste undersökning gjord av Novus visar att var fjärde sjuksköterska överväger att säga upp sig och att hela 7 procent överväger att lämna vården helt och hållet. I Västerbotten har erfaren personal sagt upp sig och vi vet att fler är på väg i samma riktning.

Västerbotten har inte råd att förlora en enda legitimerad barnmorska, biomedicinsk analytiker, röntgensjuksköterska och sjuksköterska till. Låt oss slippa hamna på jumboplats igen och en uppmaning till arbetsgivaren: -det går inte att leva på gamla meriter och ständigt påtala att 2017-2018 satsade vi på Vårdförbundets medlemmar.

Att inte kunna betala sina medarbetare som står i frontlinjen i kriget mot Corona är rent ut sagt skandalöst. Det går inte att spara sig ur en kris-ni måste satsa er ur den.

Pandemin kom och satte allt på sin spets och nu har det blivit tydligt det som Vårdförbundet har framfört i många år. Det går inte spara sig ur en kris. Vård måste få kosta. Kunskap måste få kosta. God arbetsmiljö måste få kosta. Vi kan inte behöva fortsätta gena i kurvorna på bekostnad av vår arbetsmiljö och vår hälsa.

Nu är det hög tid att #tackamedlön

Jenny Olsson, ordförande Vårdförbundet Västerbotten

Katarina Nilsson Reian, vice ordförande Vårdförbundet Västerbotten

Kära Region Västerbotten, jag kommer byta ut er

by

I 15 år har jag haft min anställning hos er. Det gick ganska tidigt upp för mig att jag i allra högsta grad var utbytbar, att jag var ett namn på en rad. Ett namn av många.

För 15 år sedan var det brist på jobb som Sjuksköterska, och då var jag tacksam för en anställning. Tacksam, men stolt över ett yrkesval som inneburit möjlighet att ständigt utvecklas, att göra skillnad. Det har varit, och är, ett betydelsefullt och viktigt arbete. Som medlem i Vårdförbundet blev jag efter några år förtroendevald på min arbetsplats. Det arbetet kändes än mer betydelsefullt och att i den rollen ha möjlighet att verka för en säkrare arbetsmiljö för mina kollegor och därmed även säkrare vård för patienterna har varit en drivkraft.

Uppskattning på jobbet har kommit från oväntade håll, från kollegor och framförallt från patienter. Under rådande omständigheter även från allmänheten. Uppskattning som givetvis ödmjukt tas emot, men det hade varit fint att få det från er som arbetsgivare också. Det hade varit ödmjukt av er.

Ödmjukhet är nämligen något som ni totalt saknar. År in och år ut har mina kollegor och jag stått ut med att egentligen aldrig veta om vi får sommarsemester eller inte. Vi har stått ut med löneökningar som är snudd på pinsamma. Vi har stått ut med att täcka upp för varandra vid sjukdom. Vi har stått ut med att vi får allt mindre tid för patienter, för att vi blir allt färre kollegor.

Mitt under brinnande pandemi, där vi har en oerhört viktig nyckelroll i vården, väljer ni att ge oss en löneökning som i realiteten är en sänkning. Den lägsta på många år. Ni väljer att ”erbjuda” oss sommarsemester även i september, utan kompensation. Ni väljer att flytta runt oss, utan framförhållning, till avdelningar där vi aldrig tidigare satt vår fot. Till vård som vi aldrig tidigare utfört. Ni väljer att låta oss arbeta på gränsen till vad som är tillåtet enligt arbetstidslagen. Och när den begränsar, väljer ni att se mellan fingrarna, och låter oss jobba lite till. Ni väljer, vi som anställda har inget val. Det val ni istället skulle ha gjort, skulle ni ha gjort för länge sedan. Nämligen att göra ert yttersta för att bli en attraktiv arbetsgivare. Då kanske vi hade varit fler kollegor idag, och vården hade definitivt varit säkrare.

Jag kanske är utbytbar för er, men vi vänder på det. Jag kommer istället att byta ut er. Ni kommer förmodligen inte märka att min ”rad” gapar tom, tomma rader finns det redan gott om. Är ledsen att behöva säga detta, men fler kommer det att bli.

Besviken legitimerad Sjuksköterska

Ekvationen går inte ihop

by

Som jag har längtat efter 2019 års rapport om hälso- och sjukvårdsnämndens samlade uppföljningsrapport till regionstyrelsen! Jag har faktiskt det. 

När man jobbar med fackliga frågor dagligen, blir man kontaktad av medlemmar som mår dåligt, far illa på jobbet, inte får de villkor de har rätt till och ibland bara behöver någon att vräka ur sig hos. Det är sällan någon ringer för att allting är bra, men det händer förstås och då värmer det hjärtat extra gott och länge. 

Tillbaka till rapporten: 

Det ekonomiska underskottet blev inte så stort som det verkade före jul, det är bra. 

Vidare kan jag läsa att tillgängligheten för den specialiserade vården har förbättrats, glädjande läsning. Operationsköerna har minskat, regionen fick ta del av kö-miljarden. Fler fick hörapparater utprovade och kan leva ett friare liv; fantastiskt! Norrlands universitetssjukhus är Sveriges tredje bästa sjukhus. Intensivvården och vården av de med MS, var bäst i landet. Tätt följt av cancervården. Regionen har en god forsknings- och utbildningsmiljö, vilket bådar gott för framtidens kompetensförsörjning. Sprutbytesprogrammet, utbildning i HLR och användande av Naloxon bland opiatanvändare har kommit igång och gör bra skillnad. Några hälsocentraler ligger i framkant gällande nära, personcentrerad vård och det gläder mig oerhört!

Jag läser djupare in i materialet och kommer till attraktiviteten som arbetsgivare. Här har man som mål att minska antalet tillbudsanmälningar. Som huvudskyddsombud vet jag att underrapporteringen i våra system för arbetsmiljöavvikelser är ett stort problem. Att skriva avvikelser är ett viktigt verktyg för att peka på potentiella risker för arbetsskador och kunna förebygga dessa i tid. Hur kan man då ha som mål att färre ska rapportera?

Sjukskrivningarna bland chefer ökar. Chefer upplever en bristande arbetsmiljöp.g.a. bristande förutsättningar att klara sitt uppdrag. Detta är oroväckande. Chefernas förutsättningar har direkt betydelse för det ledarskap och stöd en chef kan ge sina medarbetare. Regionen har satt som mål att cheferna inte ska ha mer än 35 underställda, men målet är 25 eller färre. Det målet är fjärran på många av våra medlemmars arbetsplatser. Personalomsättningen bland medarbetare är rödmarkerad i tabellen och hållbar kompetensförsörjning uppfylls delvis.

Ett glädjeämne när jag precis började hänga med huvudet, är att en ny web-baserad arbetsmiljöutbildning för chefer och skyddsombud är på plats! Den är lättillgänglig och systematisk för den som får gå. (Att skyddsombuden inte nämns, kan jag se mellan fingrarna på.)

Vidare på det spåret har företagshälsan startat med tidiga insatser vidsjukskrivning, vilket har visat sig lyckat. Bra!

Regionen ser i sina prognoser att det finns bristkompetenser och det ska finnas en rapport om det. Man har också en kompetensförsörjningsplan. Nu väntar jag i spänning på vilken kompetens detta kan handla om. Socialstyrelsen skriver i rapporten ”Det nationella planeringsstödet” att av de legitimationsyrken som det är mest brist på, är 5 av 8 Vårdförbundets medlemsgrupper. Jag fortsätter nedåt i texten och finner också att kostnaden för hyrpersonal har ökat igen.

Man skriver så fint att digitalisering och uppföljningssystem ska leda till ökad systematik, struktur och effektivitet. Det låter bra, men jag kan inte låta bli att tänka att någon måste göra jobbet med att möta de människor vi på sjukhus kallar patienter.

Apropå att möta människor och bidra till deras tillfrisknande, eller värdiga slut;nu kommer vi till den människovänliga delen som i rapporten benämns produktion.

Produktionen har ökat. Kära medmänniska och kollega, du är reducerad till en pryl på eller vid ett löpande band.

Budgetavvikelser

Kostnadsutvecklingen uppgår till 3,1%. Det som sticker ut är: Läkemedlens kostnadsutveckling på 4,7% och förmånsläkemedlen på 9,2%. Medicinskt materials kostnadsutveckling på 8,4%. Utomlänsvården har en kostnadsutveckling på 16,5%.

Personalkostnaderna utgör idag knappt 70% av samlade kostnaderna för regionen. Kostnadsutvecklingen är på 2,2%. Arbetet med att komma till rätta med de höga personalkostnaderna ska intensifieras. Ungefär 2,2% varlöneökningarna på i snitt 2019. Inflationen var på knappt 2% 2019. Hälso- och sjukvården är en kunskapstät bransch. Kunskap kostar och är själva nyckeln till att vi ska ha en evidensbaserad och god vård i vårt land. Hur kan en kostnadsutveckling på 2,2% vara höga personalkostnader?!?

Vidare kommer man in mer i detalj på personalkostnaderna och räknar upp läkarna, men övriga får klumpas ihop och kallas ”omvårdnadspersonal”. Under denna fiffiga titel gömmer sig både barnmorskor, röntgensjuksköterskor, sjuksköterskor, undersköterskor och säkert också biomedicinska analytiker och fysioterapeuter.

Man skriver att många av de åtgärder som krävs för att komma i balans är kopplade till personal. Över tid har personalvolymerna ökat. Jag ställer mig frågan vilka detta kan vara? Alla medlemsgrupper jag pratar med upplever en brist på våra yrkesgrupper.

Sammanfattningen för framtiden i regionen är: ”Produktiviteten måste öka genom minskade kostnader med bibehållen produktion i sjukvården”.

Vi måste alltså med färre kollegor, springa fortare. Detta är ett stort problem redan idag. Arbetsmiljöproblemen kommer öka och fler slutar eller går mot utmattning. Samtidigt ska vi klara ett oberoende av hyrpersonal. Ekvationen går inte ihop.

Katarina Nilsson Reian

Katarina