Västerbottenbloggen

  • Om Vårdförbundet
  • Om Bloggen
  • Vårdförbundetbloggen
Västerbottenbloggen

Västerbottenbloggen

Dags att vakna ur vinterdvalan Region Västerbotten!

12 april, 2021 by Jenny Olsson , Avdelningsordförande Vårdförbundet Västerbotten Leave a Comment

Ett år har gått sedan vi i Västerbotten bryskt insåg att även vi nåtts av pandemin. För ett år sedan ställde vården i rask takt om för att på bästa sätt kunna möta det nya med provtagning, analys och vård av patienter som drabbats av Covid-19. För ett år sedan söktes lösningar på den obefintliga men ack så livsviktiga utrustning som krävs vid just denna form av vård. Operationer ställdes in, sjuksköterskorna på 1177 var överbelastade och biomedicinska analytiker analyserade Covidprover som aldrig förr. Medarbetare flyttades runt mellan olika arbetsplatser och arbetsgivare, vilket pågår än idag, mars 2021.

Det vi kan konstatera så här i ett år senare när vi fortfarande befinner oss i stormens öga är att resurserna innan pandemin var slimmade, stretchmånen obefintlig och personalen var och är än mer slutkörd. Ändå har Covid-19 ställt allt på sin spets och Vårdförbundets medlemsgrupper förväntas ta ansvar, både från arbetsgivaren men även från allmänheten. Hur många gånger har vi inte hört meningar som ”Det är ju en pandemi, då måste man…”, ”Livet är inte rättvist”. ”Ni måste förstå”

Övertiden som vårdförbundets medlemmar i region Västerbotten gjort under 2020 uppgår till 90 381 timmar vilket motsvarar ca 50 tjänster. Ändå väljer Region Västerbotten att av starta ett projekt för att minska närvarotiden i regionen. Med andra ord, minska antalet tjänster.

Det har under pandemin regnat pengar till regionerna och regeringen har varit ytterst generösa. Frågan är dock hur dessa medel har använts? 184 mkr har Region Västerbotten fått för att arbeta med uppskjuten vård, den så kallade vårdskulden. Det är här skon klämmer och det rejält, 108 mkr av dessa pengar ska gå till projektet att minska närvarotid. Det enda vi fått veta är vilka som ska delta i detta är och inte är det några av professionerna som kan verksamheten utan det är diverse direktörer och politiker.

Vårdförbundets senaste undersökning gjord av Novus visar att var fjärde sjuksköterska överväger att säga upp sig och att hela 7 procent överväger att lämna vården helt och hållet. I Västerbotten har erfaren personal sagt upp sig och vi vet att fler är på väg i samma riktning.

Västerbotten har inte råd att förlora en enda legitimerad barnmorska, biomedicinsk analytiker, röntgensjuksköterska och sjuksköterska till. Låt oss slippa hamna på jumboplats igen och en uppmaning till arbetsgivaren: -det går inte att leva på gamla meriter och ständigt påtala att 2017-2018 satsade vi på Vårdförbundets medlemmar.

Att inte kunna betala sina medarbetare som står i frontlinjen i kriget mot Corona är rent ut sagt skandalöst. Det går inte att spara sig ur en kris-ni måste satsa er ur den.

Pandemin kom och satte allt på sin spets och nu har det blivit tydligt det som Vårdförbundet har framfört i många år. Det går inte spara sig ur en kris. Vård måste få kosta. Kunskap måste få kosta. God arbetsmiljö måste få kosta. Vi kan inte behöva fortsätta gena i kurvorna på bekostnad av vår arbetsmiljö och vår hälsa.

Nu är det hög tid att #tackamedlön

Jenny Olsson, ordförande Vårdförbundet Västerbotten

Katarina Nilsson Reian, vice ordförande Vårdförbundet Västerbotten

Filed Under: Information Tagged With: Arbetsmiljö, covid, Övertid, Pandemi, Region Västerbotten, tackamedlön

Till politikerna i Region Västerbotten!

30 mars, 2021 by Gästbloggare

En dyster stämning ligger som ett moln över vår annars så glada arbetsplats på Medicinavdelningen i Lycksele, vi har nu jobbat med Covidpatienter i ungefär ett års tid, vi har varit både en avdelning där vi blandat våra vanliga patienter med Covidpatienter men även varit en renodlad Covidavdelning och vår ork håller nu på att tryta. Hur länge kommer vi att orka? Vi är medvetna om att det är vårt jobb, att det är vad som förväntas av oss men för att orka behöver vi uppskattning, vi vill känna att ni uppskattar oss, att ni ser oss, att vi blir belönade i vår kamp för samhället.

Under arbetet med de sjuka jobbar vi i täta plastförkläden och bär tjocka munskydd som är ansträngande att andas i, det ger både huvudvärk och dimmig syn genom visiren som täcker vårt ansikte. Vi är trötta över att behöva bevittna resultatet av detta eländiga covidvirus. Vi ser patienter som snabbt försämras i andningen, vi ser paniken i deras blick, vi hör skräcken i deras andfådda svaga röst och gör allt vi kan för att lindra och trösta.

Vi är med när läkarna informerar patienten att tillståndet blir mer och mer kritiskt och risken är stor att hen måste sövas och flygas vidare till Covid-IVA 12 mil bort från vårt lasarett. Vi hör också när den svårt sjuka patienten med ansträngd andning använder sina sista krafter för att ringa ett samtal till sina anhöriga och berätta det tragiska beskedet med ovissheten om de någonsin kommer höras eller ses igen för att några minuter senare sövas ner för att läggas i respirator. Trots detta arbetar vi snabbt, professionellt och effektivt men inom oss bryter vi ihop om och om igen. Gång på gång faller vi i gråt för det vi bevittnar gör så ont, det är ett liv vi pratar om, någons son, fru, mamma, lillebror, syster, klasskompis. Det är någons närstående eller vän som har kämpat tappert mot sjukdomen på egen hand i hemmet. Viruset har tagit över mer och mer och tillslut behövs vår sjukvård. Det vi möter är både fysiska problem som sviktande organ men även psykologiska problem som patientens oro och ångest likväl som patientens oroliga närstående som vi via telefon tar hand om, vi lyssnar in och ger dem stöd att hantera deras gemensamma ångest och rädslor.

När arbetspasset är slut och vi lämnar jobbet är det inte enkelt att lämna dagens händelser där, ofta följer det med oss hem och där försöker vi förstå, hitta lösningar och bearbeta allt vi gjort och bevittnat. Många av oss kommer hem till vår egna familj där våra närmsta möts av oss som kanske är fysiskt närvarande men många gånger med något frånvarande blick och mentalt slutkörda, vi kanske behöver en stunds tystnad för bearbetning eller en promenad för att rensa tankarna, våra närstående möts inte av samma glada person som vi var tidigare, vi har varit med om extra mycket svårigheter senaste tiden. Våra hjärtan värker för den påfrestande arbetsmiljö vi befinner oss vi, där vi dagligen slåss mot en osynlig fiende som utmanar oss alla. Detta är inte något motstånd vi mött förut, detta är inte en sepsis eller en hjärtsvikt, det är inte heller en KOL exacerbation eller en neutropen cancersjuk. Detta kan vara allt det ovannämnda och dessutom covid på en och samma gång eller så är det en fullt frisk ungdom med Covid som vi kämpar tillsammans med. Virusets framfart följer ingen speciell mall eller ordning, vi vet inte i förväg hur förloppet kommer se ut men vi har kommit en bra bit på väg vilken behandling som ska ges och vi gör allt för att tillsammans försöka bromsa sjukdomens framfart i patientens kropp.

Från vårt arbete innan covid har vi goda erfarenheter med arbete kring svårt sjuka människor, vi har mött anhöriga i sorg, hållit den döende patientens hand vid det sista andetaget och har tidigare haft många långa och tunga perioder på avdelningen. Trots all kunskap vi har kunde vi aldrig föreställa oss att vi skulle vara med om denna känslomässiga påfrestning. Någonstans trodde vi att erfarenhet skulle ge oss verktyg att kunna distansera, att kunna skilja på empati och sympati men vi arbetar mitt i den dödliga smittan och blir påminda om verkligheten varje dag. Vi går rakt in i salar där maskiner för andningshjälp, Optiflow, orsakar stora virvlande moln med det virus som dödat mängder av liv. Vi blåstränar lungor och uppmuntrar till slemmiga upphostningar som vi fångar upp i papper och kräkpåsar, där kan man inte hålla några avstånd. Vi sköter personens personliga hygien och vi förser utslagna kroppar med vätska och näring, vi tvekar aldrig utan vi bara gör det.

Vi har slitit oss själva ut och in för att ge allt vi kan till våra medborgare, grannar, kompisar, främlingar för oavsett vem än patienten är kommer vi att ge vårt allt för i hjärtat är det omöjligt att ens tänka att alternativet finns att gå sin väg och lämna en medmänniska med större risk för bestående skador eller död. Vi tar risker för andra och riskerar även vår egna hälsa för ett misstag eller ett snett skydd kan medföra konsekvenser för oss och vår omgivning, men hur länge ska vi orka?

Inom andra yrken tillkommer risktillägg, exempelvis för gruvarbetare, takläggare, målare eller sanerare. Vi vårdpersonal tillhör också den grupp av människor som har samhällsviktig funktion och som i hög grad är utsatta för risker, såväl fysiska som psykiska. Vi står i frontlinjen, med öppna armar – vi håller i, håller om och håller ut. Liksom faror som en gruvarbetare utsätts för så utsätts vi vårdpersonal för enorma risker varje dag eftersom coronaviruset i stort sett trängt sig in i världens alla sjukhus och vårdsalar.

I denna svåra tid, kommer vi att liksom förut fortsätta att kämpa för människors hälsa och god vård men vi måste värderas för det vi gör med rätt lön, ett personligt ekonomiskt lyft, något som visar att det vi gör är viktigt. Vi är trötta, om ni vill att vi ska orka kämpa, ge oss stöd och tacka med lön annars kommer våra ben krokna och vården med!

/ Sjuksköterskorna Ramona Rönnholm och Therese Holmbom, Medicinavdelningen/Covidavdelningen, Lycksele Lasarett.

Filed Under: Information Tagged With: corona, livsviktigayrken, Pandemi, politiker, sjuksköterska, tackamedlön

Reflektioner i pandemin

14 mars, 2021 by Simon Gustafsson

Hej!

Jag heter Simon Gustafsson och arbetar som distriktssköterska på Umeå kommuns rekryteringscentrum med utvecklingsuppdrag. Har även facklig tid på 20% för Vårdförbundet i kommunen. Jag har tidigare arbetat många år inom kommunens äldreomsorgs som vårdbiträde, undersköterska, sjuksköterska och sedan distriktssköterska. Äldre och deras behov har alltid varit det som gjort jobbet till något extra. Det är och har varit givande och roligt varje dag att gå till jobbet och kunna bidra till att de äldre får en förbättrad hälsa och livskvalité.

Jag har några reflektioner efter det gånga pandemiåret och det finns orosmoln i horisonten. De besparingar som införts de 10 åren jag varit yrkesverksam i äldreomsorgen har påverkat vår förmåga att skydda våra äldre. Pandemin är i skrivande stund långt ifrån över och vi måste göra allt vi kan för att fortsatt skydda våra äldre och andra riskgrupper från att smittas.

Vi som arbetar inom äldreomsorgen gör allt vi kan med de medel vi har till vårt förfogande. Det går därför inte att säga att personalen har brustit eller misslyckats. Personalen får inte bli syndabockar efter pandemin är över. Samhället har under flera år prioriterat bort äldreomsorgen med nedskärningar och besparingar som följd vilket jag anser till stor del har bidragit till de brister vi ser idag på nationell nivå. Jag vill dock framhäva att jag tycker att vi har lyckats hålla smittan under kontroll inom äldreomsorgen inom Umeå kommun, men vi hade kunnat göra mer.

I Sverige har vi en växande grupp av äldre som ofta är multisjuka, de behöver mer avancerade hälso- och sjukvårdsinsatser. Många har dessutom både komplexa behov och medicinering. På grund av detta måste det till ett krafttag för att höja kompetensen och kvaliteten i svensk äldreomsorg. Det behövs satsningar på fler utbildade omvårdnadspersonal och fler sjuksköterskor.

Blickar vi framåt så behövs det ett skifte i synen på äldre och äldreomsorg. Jag vill lyfta vikten av att se äldre som medmänniskor med samma grundläggande behov som alla andra. De vill ha ett värdigt liv med god livskvalité, det är inget som bör rationaliseras bort. Bara för att en bor inom väggarna på ett äldreboende så ska en inte behandlas som någon med mindre värde. Det måste vågas satsas mer både på de äldre och de som vårdar dem. Kompetens kostar pengar och krafttag måste göras från regeringen och från kommunerna för en rejäl kompetenshöjning.  Tiden är nu för att satsa och förhindra en katastrof när nästa pandemi kommer. Vi måste vara beredda.

Ta hand om er, håll ut och följ aktuella riktlinjer. Tillsammans klarar vi detta!

/Simon Gustafsson, distriktssköterska och förtroendevald på facklig tid i Umeå kommun.

Foto av Karolina Grabowska från Pexels

Filed Under: Information, Sjuksköterska Tagged With: Äldreomsorg, Distriktssköterska, Kompetensförsörjning, Pandemi, Reflektion

Avdelning Västerbotten



Här bloggar avdelningsstyrelsen i Västerbotten

Senaste inläggen

  • Dags att vakna ur vinterdvalan Region Västerbotten!
  • Till politikerna i Region Västerbotten!
  • Meddelarfriheten är en skyldighet
  • Reflektioner i pandemin
  • En barnmorska skall alltid vara till hands; alltid vara redo?

RSS Nyheter från Västerbotten

  • Nominera - påverka idag och i framtiden!
  • 400 kr räcker inte - #tackamedlön
  • Jenny och Katarina har ordet!
  • Regionen har valt att aktivera Krislägesavtal
  • Digitalt medlemsmöte - Nya datum!

Facebook

Inloggning för redaktörer

Logga in

Arkiv

Footer logo

Vårdförbundet består av runt 114 000 barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Tillsammans utvecklar vi vården och gör den säker. Tillsammans arbetar vi för ett hållbart yrkesliv och bra villkor.

Den här bloggen använder cookies för bästa användarupplevelse. Vi registrerar också vissa personuppgifter om du kommenterar på inlägg. Godkänn Läs mer
Privacy & Cookies Policy

Privacy Overview

This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Nödvändigt
Alltid aktiverad

Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.

Ej nödvändigt

Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.