Västerbottenbloggen

Västerbottenbloggen

Västerbottenbloggen

Det här är jag – Annika Forssander

av

Hej!

Mitt namn är Annika Forssander och jag specialistsjuksköterska med inriktning mot vård av äldre. Jag har min tjänst som sjuksköterska på Skellefteå korttidscentra i Skellefteå kommun. Då jag startade min utbildning 2003 till sjuksköterska valde jag att omgående byta mitt dåvarande fackförbund till att bli medlem i Vårdförbundet. Det kändes viktigt för mig att vara i medlem i det förbund som representerade mig i mitt nya yrkesval. Sedan oktober 2017 är jag invald som styrelseledamot i Vårdförbundet Västerbotten. Jag sitter på 80% facklig tid i Skellefteå kommun som förtroendevaldcoach/samordnare. Utöver att vara ledamot och förtroendevaldcoach så har jag även fått förtroendet att ingå i två grupper, student/rekryterings- gruppen och utbildningsgruppen. Det känns både spännande och roligt att ta sig an dessa uppgifter under de kommande fyra åren.

Att jag lät mig nomineras till posten som ledamot i styrelsen beror på att jag är en engagerad person som gillar att vara med i förändring, ha möjlighet att påverka och att jag inte gillar orättvisor. Som ledamot och förtroendevaldcoach i Vårdförbundet Västerbotten får jag möjlighet att medverka och påverka det arbete som Vårdförbundet Västerbotten skall genomföra, men också medverka och påverka de förändringar och förutsättningar som vi sjuksköterskor, Biomedicinska analytiker, Röntgen sjuksköterskor och Barnmorskor har ute på våra arbetsplatser. Jag tror på att vi tillsmans har möjlighet och makten att påverka. Jag känner mig hedrad av att få vara en del av detta och ha fått möjlighet att vara med och påverka/ förändra för sjuksköterskor i sin helhet, men särskilt för de som arbetar åt Skellefteå kommun.

Att arbeta som sjuksköterska är en av de viktigaste professionerna i vårt samhälle, alla människor har någon gång kommit i kontakt med sjukvården och oss sjuksköterskor. Vi är en av de bärande krafterna i den Svenska modellen. Tyvärr är vården av tradition en hierarkisk organisation med en starkt patriarkatisk struktur som även genomsyrar vårt samhälle i stort. För att få en mer jämlik struktur behöver vi jobba med dessa frågor både inifrån (på arbetsplatser) och utifrån (politiken)om vi vill se en förändring. Att arbeta inifrån är viktigt och de frågor som engagerar och berör mig lite extra är som ni kanske förstår jämställdhet, lön och arbetsmiljö. Jag anser att dessa tre viktiga frågor hänger starkt ihop och påverkar varandra. Kan vi hjälpas åt med att få en jämlik syn, bli jämlikt värderade och med en jämlik arbetsmiljö och lön ute på våra arbetsplatser, så har vi möjlighet till att skapa strukturella förändringar som sträcker sig ut i samhället. Vårdförbundet är en stark part gentemot arbetsgivare och genom politiken kan vi påverka och medverka till positiva förändringar för vården och de som arbetar där. För att fortsätta vara en stark part behöver vi vara många och ha kunskap, därför känns det naturligt för mig att ingå i gruppen rekrytering/studenter och i utbildningsgruppen.

Mina styrkor i detta arbeta är att jag är bra på samarbete och att föra dialog, jag vågar belysa svagheter och komma med förslag på förändringar/förbättringar.

När jag om några år lämnar min post i Vårdförbundet vill känna att genom mitt arbete och engagemang tillsammans med er i Vårdförbundet genomfört förändringar för sjuksköterskor och patienter som genom det skapat ett mer jämlikt samhälle för framtida generationer.

Med vänliga hälsningar

/Annika

Vi klarar oss utan dem, men de klarar sig inte utan oss

av

Oskar Wigren

Oskar Wigren

Jag alltid haft en magkänsla att administrationen ökar inom vården, men även om magkänslan ofta säger mycket så kan den ändå ibland visa sig vara långt ifrån sanningen. Här nedanför har jag dock länkat till två artiklar, en från Vårdfokus och en från Läkartidningen, som berättar hur administrationen inom vården sväller. Jag är helt övertygad att detta sticker i ögonen på många vårdanställda.

Jag tror personligen att vårdpersonalen kollektivt själva skulle kunna sköta många av de sysslor som administrationen gör, men låt gå för att det behövs en viss administration. Denna administration anser jag dock ska hållas minimal.

Vem är det som egentligen bygger upp vården och får den att rulla? Är det administrationen eller vårdpersonalen? Anta att landstingsdirektör Anders Sylvan skulle strejka en dag. Vad skulle hända? Ingenting. Anta att hela administrationen skulle strejka? Kanske skulle skava en del, men det skulle nog gå att lösa det mesta. Anta att alla vi i vårdpersonalen skulle strejka? Då skulle NUS stanna. Så är det. Sån är vår egentliga makt, vi vet bara inte om det.

Nu inför ledigheten får ni gärna ta med er denna tanke: Vi klarar oss utan dem, men de klarar sig inte ut oss. Återkom sen efter sommarledigheten med lite rakare ryggar så tar vi oss an alla problem.

På min ”att göra-lista” inför hösten finns bland annat:

  • Kämpa för rätten att få byta om till arbetskläder på arbetstid.
  • Fortsätta kämpa mot inskränkningar av strejkrätten.

En skön sommar och fred på jorden,

önskar
Oskar Wigren
Sjuksköterska på Strålbehandlingen, NUS

Här har ni artiklarna:

Fler styr och färre vårdar – Vårdfokus
Administrativ personal har gått om antalet läkare i vården – med råge – Läkartidningen

Strejkrätt, Hamnfyran och Vårdförbundet. Hur hänger det ihop?

av

Vårdförbundet avdelning Västerbotten har varit med på manifestationerna för att markera strejkrätten tillsammans med andra fackförbund.

Bakgrunden till detta började med situationen i Göteborgs hamn där Hamnfyran och arbetsgivaren inte lyckats komma överens om tecknandet av ett kollektivavtal. Arbetsgivarsidan, stödda av Svenskt näringsliv, har länge hävdat att ”den svenska modellen har kantrat”.

Vad är det som har kantrat?

Hamnfyran har strejkat 8 timmar, arbetsgivaren har lockoutat 371 timmar. Ni hör själva; det är något som har kantrat och det handlar inte om orimlighet hos arbetstagarna, det handlar om orimligheten hos arbetsgivarna. Det är något som har kantrat.

Hur har det varit med Vårdförbundet och strejk;
Vårdförbundet har kollektivavtal med arbetsgivarna, därmed har vi tecknat fredsplikt med arbetsgivarparten SKL. Strejk i Sverige är ett litet problem, som vi ser det.
Jag kan berätta att sist Vårdförbundet strejkade var 2008 och det var ett resultat av att majoriteten av medlemmarna var missnöjda över lönen, och hur den stod sig mot arbetsmarknaden i övrigt. Lönerna var också låga ur ett jämställdhetsperspektiv. Den gången stängdes ca 800 vårdplatser i hela Sverige. SKL ropade snabbt att strejken var samhällsfarlig och strejken fick avbrytas. Idag är många fler vårdplatser stängda än den gången. Nu är det ingen arbetsgivarpart som går ut med att de är samhällsfarligt eller patientosäkert. Nu är det tyst.

Tror man från regeringens och svenskt näringslivs sida att begränsning av strejkrätten, kommer att leda till något gott? Tror man att uppretade medarbetare, blir lugna medarbetare bara för att strejkrätten begränsas? Nej, det tror inte vi på Vårdförbundet avdelning Västerbotten. Vi vet att människor tenderar att hitta andra lösningar.

Varför ska då Vårdförbundet som tillhör tjänstemannakollektivet engagera sig i en fråga som tycks handla om arbetarna i Göteborgs hamn, kanske ni undrar?
Därför att strejkrätten inte bara handlar om rätten att strejka. Det är en facklig fråga som kan beröra alla fackförbund nu och långt in i framtiden. Därför måste vi solidariskt stå upp för fackföreningsrörelsen idag. Om strejkrätten försämras, så är vi rädda att dörren mot fler försämringar står vidöppen. Med det presenterade förslaget finns det allvarliga risker för avtalsshopping från arbetsgivarnas sida. De fackförbund som har krav för sina medlemmar, skjuts åt sidan. Bildandet av ”gula fackföreningar” som bara håller med arbetsgivarna kan bli vanligare. Vill vi att fackförbunden ska få mindre inflytande?

Alla som är engagerade inom fackföreningsrörelsen kan intyga att förutsättningarna för att driva ett förbättringsarbete genom fackliga organisationer har blivit svårare. Medlemmarna ifrågasätter sina fackförbund, eftersom de tycker att facken inte gör nog för att förbättra villkoren. Sanningen är den; för att få till bättre avtal behövs det en arbetsgivarpart som är beredd att lyssna på de fackliga. Det är inte fackförbunden som vill försämra, utan arbetsgivarsidan. Vi håller med om att svenska modellen håller på att kantra, men det är i arbetsgivarnas favör.

Stärk strejkrätten och fackförbunden!

Tack för mig!

Katarina Nilsson Reian

Sommarhälsning från SoloSister

av

Det har gått en tid sedan min rekordexpedition till Sydpolen. Under de varma och soliga majdagarna känns Antarktis och alla minusgraderna långt borta. Mycket har hänt sedan jag kom hem. Boken om vägen till Sydpolen kom ut i april. Det har varit ett hektiskt år men det har varit värt allt jobb. Jag är tacksam över alla positiva händelser och möjligheter som jag har fått vara med om efter Sydpolen. Jag har fått fina utmärkelser, jobberbjudande på Antarktis och inte minst de personer som har hört av sig och blivit inspirerade till att göra sina egna äventyr.

Att jag kan kombinera mitt äventyrsliv med att jobba som sjuksköterska känns lyxigt. Jag jobbar halvtid som syrra på Legevakta i Tromsø och resten av tiden lägger jag på föredrag, boken och turer. För mig är sjuksköterskejobbet ett perfekt yrke som är varierande, roligt och stimulerande och som jag kan kombinera min passion. Att ha de kunskaperna jag har som sjuksköterska är heller ingen nackdel när jag är ute på expedition. När jag är på äventyr som betyder mycket för mig själv bidrar de inte direkt till samhället så därför känns det bra för mig att kunna gå till jobbet på Legevakta och hjälpa andra när de blir sjuka, har ont eller kanske bara behöver någon att prata med. Det väger liksom upp. Jag hoppas att fler som har andra passioner i livet ser möjligheterna med sjuksköterskeyrket och söker sig hit.

Jag önskar alla en härlig sommar!

/Johanna Davidsson, SoloSister

Flash! Akut brist på attraktiva arbetsplatser!

av

Även i år pratar man om akut brist på attraktiva arbetsplatser. Krisen befaras bli värre än någonsin tidigare.

Läget är så illa att många sjuksköterskor väljer att byta yrke. På vissa arbetsplatser är utsikterna för ett långsiktigt hållbart yrkesliv så orimmliga att sjuksköterskor lämnar arbetsplatsen. Många arbetsplatser har försökt motverka detta genom att man nu “ber” kvarvarande personal att flytta sin semester, alternativt “erbjuda” betalning för att inte nyttja sin lagstadgade rätt till 4 veckors semester.

Flertalet sjuksköterskor har i jakten på den attraktiva arbetsplatsen stött på arbetsplatser där man anser att personalen ska riskera sin legitimation genom att ha alldeles för många patienter? Att locka med jobb dygnets alla timmar med minimal återhämtning har inte varit framgångsrikt. Därtill beordring titt som tätt?

Många sjuksköterskor väljer att lämna sitt yrke i brist på attraktiva arbetsplatser. För “några” si så där 20 000 sjuksköterskor har jakten på den attraktiva arbetsplatsen lett dem till Norge…

Ironi och allvar, men det är faktiskt dags att titta på rotorsaken till varför det är “sjuksköterskebrist” i Sverige idag!

/Helena Forss Johansson, legitimerad sjuksköterska, styrelseledamot Vårdförbundet Västerbotten

Legitimerad Sjuksköterska sökes: Kvalifikationer – krossat hjärta

av

“It seems a commonly received idea among men and even among women themselves that it requires nothing but a disappointment in love, the
want of an object, a general disgust, or incapacity for other things, to
turn a woman into a good nurse.

This reminds one of the parish where a stupid old man was set to be
schoolmaster because he was “past keeping the pigs.”

Apply the above receipt for making a good nurse to making a good
servant. And the receipt will be found to fail.

…

The everyday management of a large ward, let alone of a hospital–the
knowing what are the laws of life and death for men, and what the laws
of health for wards–(and wards are healthy or unhealthy, mainly
according to the knowledge or ignorance of the nurse)–are not these matters of sufficient importance and difficulty to require learning by
experience and careful inquiry, just as much as any other art?

They do not come by inspiration to the lady disappointed in love, nor to the
poor workhouse drudge hard up for a livelihood.

And terrible is the injury which has followed to the sick from such wild
Notions!”.

(Nightingale 1859, 171-173)

Idag firar vi internationella sjuksköterskedagen, som infaller på Florence Nightingales födelsedag. 1859 gav Nightingale ut en bok som kortfattat handlar om det som hon då ansåg vara det viktigaste i basal omvårdnad (nursing). Blev nyfiken på dess innehåll, läste igenom den, och fann föga förvånande hur olikt samhället och vården såg ut då, mot idag. Men det fanns även likheter som förvånade ännu mer. För nästan 160 år sedan kunde Nightingale enkelt konstatera att utan Sjuksköterskan blir vården patientosäker. Idag vet vi det genom forskning.

Och tack och lov krävs det idag betydligt mer än ett krossat hjärta för att bli Sjuksköterska. Efter en högskoleutbildning på tre år, en kandidatexamen samt erhållen yrkeslegitimation har vi oändliga möjligheter framför oss. Karriärvägar som blir allt fler, patientmöten som vi bär med oss för resten av livet, skratt tillsammans med kollegor, en arbetsmarknad som faktiskt är vår. Det är viktigt att vi kommer ihåg just detta, mitt i vardagsstressen och tristessen, möjligheterna!

Vi har givetvis fortfarande lång väg kvar att gå, framförallt när det gäller arbetsmiljö och livslön, men är denna dag till för att fira eller uppmärksamma det som brister? Självklart är det en dag att fira, och jag hoppas att du och dina kollegor också gör det!

/Catrin Johansson, stolt legitimerad Sjuksköterska som idag firar lite extra

Jag fikar för en bättre värld, gör du det också?

av

I Sverige gillar vi att fika. Vi fikar gärna flera gånger per dag: På jobbet, i hemmet, ensam, tillsammans med andra och även kanske på språng på bussen eller i bilen. I snitt konsumerar svensken runt 9,19 kilo kaffe per år. Det motsvarar 3,4 koppar per dag. Att välja kaffe eller choklad med omsorg borde vara en enkel sak.

Dagens småskaliga kaffe- och kakaoodlare runt om i världen står inför många utmaningar. På grund av mellanhänder, pressade priser och bristande resurser får odlarna sällan en tillräcklig betalning. Det är något som får konsekvenser, både för enskilda individer men också för hela samhällen.

För många kaffe- och kakaoodlare är det inte en självklarhet att kunna skicka iväg barnen till skolan, än mindre kunna servera tre mål mat om dagen. I Västafrika, där kakaon kommer ifrån, är barnarbete vanligt förekommande som följd av fattigdomen. Vi talar helt enkelt om varor som produceras under bedrövliga arbets- och levnadsvillkor, något som Fairtrade arbetar för att förändra.

I dessa utmanande regioner fungerar Fairtrade som ett verktyg för odlarna att själva kunna ta sig ur fattigdomen och kunna påverka sin egen värld och framtid. Det är dessutom ett arbete som går hand i hand med arbetet med Agenda 2030.

Mellan den 7-9 maj samlas människor i över 20 länder under World Fairtrade Challenge för att tillsammans fika Fairtrade-märka produkter för att visa vårt ställningstagande för goda arbets- och levnadsvillkor. Det gör också vi medlemmar i Vårdförbundet, Vårdförbundet har tagit ställning och blivit en Fair Union vilket jag tycker är toppen.

Vi är med i fikautmaningen för att visa att vi vill se en handel som tar hänsyn till mänskliga rättigheter.

Tycker du som jag att Fairtrade är intressant och viktigt finns det en bra digital utbildning som du hittar på www.fairtrade.se

Camilla Lingbro Dömstedt
Leg Barnsjuksköterska, förtroendevald på arbetsplats
samt engagemangssamordnare Fairtrade

Hur hanterar vi barnmorskor som inte vill vara med i Vårdförbundet?

av

Jag är stolt och glad över internationella barnmorskedagen och att denna dag uppmärksammas över hela landet. Som barnmorska finns jag med i kvinnans livscykel, både från ungdomstid, fertil tid samt den äldre kvinnans bekymmer. Det är ett stort privilegium och som barnmorska har jag ett mycket viktigt uppdrag i samhället. Jag kommer själv ihåg de barnmorskor jag haft i mitt liv, som hjälpt mig genom barnafödande och familjeplanering och jag tror att alla vi kvinnor känner en stor samhörighet med de barnmorskor som vi haft genom livet.

Den senaste tiden har Vårdförbundet stött på en situation som inte funnits tidigare. En yrkeskår funderar på att starta ett eget fackförbund. Jag skriver ”funderar” eftersom det i dagsläget är på utredningsstadiet och inget beslut är fattat. Vårdförbundet har förklarat att barnmorskorna är välkomna att vara kvar. Det finns ingen avsikt att aktivt stöta ut denna yrkeskår ur Vårdförbundet. Tvärtom. Barnorskorna hör hemma hos oss. Ändå upplever många barnmorskor att de inte är det, hemma alltså. De upplever en besvikelse och känner att Vårdförbundet inte jobbar för deras yrkeskår.

Vårdförbundet har imponerande 114.000 medlemmar. Det är ett stort förbund med mycket att säga till om. Barnmorskorna består av ca 6000 medlemmar. En försvinnande liten del i det stora hela. Personligen kan jag se varför barnmorskor landet runt funderar på att bryta sig ur. Jag kan se och förstå att barnmorskor tycker att de försvinner i den stora massan och att deras yrke kommer till sin rätt många gånger. Så konstigt kan det inte vara för Vårdförbundet heller.

Jag är ganska nyligen vald som förtroendevald på min arbetsplats. Jag har varit förtroendevald en gång tidigare, då var jag sjuksköterska. Jag stred helt och hållet och enbart för de rättigheter en sjuksköterska ska ha på den arbetsplatsen. Jag såg till att anpassa mitt engagemang och de frågor jag skulle driva genom att prata med mina medlemmar på arbetsplatsen och arbetade för det som de ansåg vara viktigt just då. Personligen hade jag inte någon som helst tanke på att det kunde finnas andra yrken i Vårdförbundet. Varför skulle jag strida för olika yrken? Jag var ju sjuksköterska? Jag har ändrat mig i detta sedan jag utbildade mig till barnmorska.

Idag har jag fått en större världsbild och kanske även mognat lite. Jag inser att vi är många i Vårdförbundet men även flera olika yrken. Det är inte lätt att balansera detta så att olika avtal och arbetssätt kommer till tals. Men jag tror att det är här som Vårdförbundet har en brist.

Vårdförbundet har idag ett barnmorskenätverk, vilket är mycket bra. Men jag tror att det kanske kommit för sent. Upproret har kommit tidigare och jag vet genom min arbetsplats men även andra forum, att besvikelsen är stor över att Vårdförbundet inte tagit tillvara på skillnaden mellan sjuksköterskor och barnmorskor. Att skillnaden mellan dessa yrken inte belyst. Att det kanske behövs olika avtal och arbetstider. Att barnmorska inte är en specialistutbildning som sjuksköterska utan ett helt eget yrke.

Det är här som Vårdförbundet måste vara ödmjuk och kunna erkänna att vi har missat något väsentligt som barnmorskorna nu reagerar på.

Såklart är inte alla barnmorskor missnöjda med Vårdförbundet. Det ändå är det en stor del som i förlängningen skulle kunna bilda ett eget fackförbund, eller som det precis är nu, vara med i en fackförening med flera olika yrkeskårer. Att det i norden finns flera fackförbund att välja på för barnmorskorna är inte någon hemlighet, jag vet i ärlighetens namn inte om det är något att sträva efter.

Upplevelsen som jag personligen har är att vi som Vårdförbund i dag har stängt ute barnmorskeförbundet och i dag inte försöker komma närmare för att kunna se vad som skulle behövas för att en enad barnmorskekår. Det tycker jag är oerhört tråkigt. Jag tror att Vårdförbundet behöver Barnmoskeförbundet för att kunna utveckla barnmorskefrågorna och ta del av den kunskap som barnmorskeförbundet besitter. Barnmorskeförbundet är trots allt vårt professionsförbund likväl som sjuksköterskorna har sjuksköterskeföreningen som sitt.

På vår arbetsplats har dessa frågor diskuterats och kommer säkerligen att diskuteras mer framöver. Som förtroendevald är det viktigt att lyssna på mina medlemmar, även fast det kan vara obekvämt att hantera. Varför vill barnmorskor lämna Vårdförbundet?

Det är kanske dags att granska oss själva i sömmarna och bita i det sura äpplet. Att erkänna att vi inte gjort helt rätt är ett steg närmare till att få en bättre lösning än en splittrad barnmorskekår. En splittrad barnmorskekår vinner ingen på. Framförallt inte Vårdförbundet.

/Erika Häggblad
Barnmorska

Kongress 2018 – Vi är vården

av

Under sista året har styrelsen i Västerbotten ofta pratat om Kongressen och hur viktig den är och vi kan själva uppleva att sista månaderna varit ett vakuum i väntan på beslut, vilket blev väldigt tydligt på senaste CUF:en, grundutbildning för nya förtroendevalda. Jag och Annika som höll i den utbildning nämnde ofta ”Detta är våra inriktningsmål nu och Vårdförbundets vilja men snart är det Kongress och då…”. Vi upplevde oss som två skivor som gick på repeat hela tiden.

Men vad är då kongressen och varför är det så mycket prat om den? Nu ska jag försöka förklara det på ett enkelt sätt. Kongressen är Vårdförbundets högst beslutande organ och det är b.la. här som demokratin i vår organisation blir så tydlig. Kongressen består av 190 ombud samt förbundsstyrelsen, så totalt är vi 201 medlemmar som fattar viktiga beslut för kommande fyra år. Ombuden väljs på respektive årsmöte, och antalet bestäms utifrån antalet medlemmar respektive avdelning har. I Västerbotten har ni medlemmar valt 8 ombud och 4 ersättare vid årsmötet 2017. Under de 4 dagar kongressen möts, 14-17/5 kommer beslut att fattas rörande Vårdförbundets vilja och inriktning gällande lön, karriär, arbetsmiljö och andra villkorsfrågor. Organisation och stadga kommer också att avhandlas. Det har kommit in över 200 motioner som alla har beretts noggrant av förbundsstyrelsen och det ligger till grund för alla viktiga beslut. Vi medlemmar har visat på stort engagemang och för oss som har förmånen att vara kongressombud ligger stort ansvar att bära demokratin och vara fullt fokuserad dessa dagar. Detta för att ta tillvara på alla medlemmars vilja.

Under dessa dagar ska även val av ny förbundsstyrelse, avtalsråd, förtroendevalda revisorer och valberedning göras. Alla dessa val och beslut gäller kommande fyra år till kongressen år 2022.
Hur rustar vi oss inför en kongress? Vi har ett gediget underlag på över 300 sidor som alla ombud ska läsa igenom och reflektera över. Detta gör vi alla var för sig och stor del av fritiden ägnas åt dessa spännande handlingar. Denna vecka har vi fyra kongresscaféer i länet där vi möter upp medlemmar, lyssnar in och diskutera viktiga frågor. Vid alla våra medlemsmöten och träffar med förtroendevalda lyssnar vi in behov och hör hur det är för er alla på era arbetsplatser men även hur situationen för våra chefsmedlemmar och studenter är. Allt detta ligger till grund för de viktiga beslut vi kommer göra för kommande fyra kongressår.

De beslut som fattas kommer vi att informera om och berätta om för Västerbottens medlemmar, några av de tillfällen vi planerat in är i samband med våra biovisningar i höst. Håll utkik på hemsidan och hoppas att vi ses då.

/Jenny Olsson, kongressombud och ordförande avdelning Västerbotten

Ett scenario ur verkligheten för en kommunalanställd sjuksköterska, idag 2018.

av

Jag sitter och dagdrömmer om sommaren, den sköna härliga sommaren, semester, sol och värme. Snart är den här och allt skall bli så skönt. Äntligen får jag och familjen vila från allt slit som varit under året. Vi ska umgås, hämtar krafter, bara vara och ha det skönt… Eller…
Jag rycks upp ur mina dagdrömmar och blir snabbt nedtagen på jorden igen tillbaka till verkligheten. Jag hör min chef säga att vi har gett alla semester i 4:a veckor under sommaren och vi tror att vi kommer att klara sommaren, jag rycker till … Vadå ”tror” tänker jag, vet ni inte? Ja, jo säger chefen det är lite skört på en del ställen och vi kan inte bemanna alla ställen med en sjuksköterska, så vi får gå på minimibemanning och samarbeta över områdena, slå ihop oss, då behöver man ju inte känna sig ensam. Av en sjuksköterska på ett annat ställe får jag höra att deras chef ännu inte hittat någon vikarie för att täcka upp till ens att gå minimibemanning. Det är nu mindre än två månader kvar tills det att första kullen av sjuksköterskor skall FÅ ta ut sin semester.

Samtidigt får jag höra från chefer på boendet om att det råder stor vikariebrist på undersköterskesidan, våra stöttestenar ute i verksamheterna. Det är mycket värre än förra sommaren säger hen. Jag får panik… förra sommaren behövde jag semester nästan direkt efter att sommarsemestern var över, för att det var så tufft då jag var i arbete. De undersköterskor jag arbetade med då fick flera av dem långa perioder av sjukdom, några fick gå ner i tid för att orka. Hur ska det går nu? Vad ska/måste hända för att arbetsgivaren ska ta detta på större allvar?

Min chef poängterar att vi (alltså jag och mina sjuksköterskekollegor) måste i god tid före semestern se till att ha jobbat undan så mycket som möjligt så det inte finns annat än det absoluta och akuta sakerna att göra under min/vår frånvaro. Då blir det ju mindre att göra för de som skall jobba och då klarar vi oss. Vi måste också bli bättre på att prioritera säger chefen, inte göra “massa onödigt”… Jag sitter och funderar på om min chef vet vilken yrkeskår hen pratar med, vi prioriterar varje dag, vi gör inget annat än prioriterar och omprioriterar, säkert 50 gånger om dagen då vi arbetar. Detta för att vi arbetar med sjuka människor som är individer och detta ändrar förutsättningarna hela tiden.

Ingen nämner att det skall vara ca 55 sjuksköterskor som ska ansvara för ca 4000 patienter/brukare varje dag i drygt två månader och över hela kommunen. Samtidigt som undersköterskorna minskar sin bemanning. Ingen nämner patientsäkerhet, ingen nämner god arbetsmiljö, ingen nämner att jag skall arbeta för tre eller fyra sjuksköterskor under den tid jag skall arbeta under sommaren. Ingen nämner att jag skall arbeta för minst två, före och efter min egen semester för att bereda vägen och hinna ikapp. Ingen nämner att jag förmodligen också kommer att behöva arbeta övertid.
Ingen nämner något av det som har betydelse…

Jag blir ledsen, känner förtvivlan, känner ilska, vill bara skrika rätt ut i ett jättevrål.

Är det fler än jag som kommer att mötas av ett liknande scenario under denna härliga sköna sommar?

/Från en sjuksköterska som just nu bara vill skrika/vråla rätt ut, ha en skön d…a sommar.