Västerbottenbloggen

Västerbottenbloggen

Västerbottenbloggen

Ekvationen går inte ihop

av Lämna en kommentar

Som jag har längtat efter 2019 års rapport om hälso- och sjukvårdsnämndens samlade uppföljningsrapport till regionstyrelsen! Jag har faktiskt det. 

När man jobbar med fackliga frågor dagligen, blir man kontaktad av medlemmar som mår dåligt, far illa på jobbet, inte får de villkor de har rätt till och ibland bara behöver någon att vräka ur sig hos. Det är sällan någon ringer för att allting är bra, men det händer förstås och då värmer det hjärtat extra gott och länge. 

Tillbaka till rapporten: 

Det ekonomiska underskottet blev inte så stort som det verkade före jul, det är bra. 

Vidare kan jag läsa att tillgängligheten för den specialiserade vården har förbättrats, glädjande läsning. Operationsköerna har minskat, regionen fick ta del av kö-miljarden. Fler fick hörapparater utprovade och kan leva ett friare liv; fantastiskt! Norrlands universitetssjukhus är Sveriges tredje bästa sjukhus. Intensivvården och vården av de med MS, var bäst i landet. Tätt följt av cancervården. Regionen har en god forsknings- och utbildningsmiljö, vilket bådar gott för framtidens kompetensförsörjning. Sprutbytesprogrammet, utbildning i HLR och användande av Naloxon bland opiatanvändare har kommit igång och gör bra skillnad. Några hälsocentraler ligger i framkant gällande nära, personcentrerad vård och det gläder mig oerhört!

Jag läser djupare in i materialet och kommer till attraktiviteten som arbetsgivare. Här har man som mål att minska antalet tillbudsanmälningar. Som huvudskyddsombud vet jag att underrapporteringen i våra system för arbetsmiljöavvikelser är ett stort problem. Att skriva avvikelser är ett viktigt verktyg för att peka på potentiella risker för arbetsskador och kunna förebygga dessa i tid. Hur kan man då ha som mål att färre ska rapportera?

Sjukskrivningarna bland chefer ökar. Chefer upplever en bristande arbetsmiljöp.g.a. bristande förutsättningar att klara sitt uppdrag. Detta är oroväckande. Chefernas förutsättningar har direkt betydelse för det ledarskap och stöd en chef kan ge sina medarbetare. Regionen har satt som mål att cheferna inte ska ha mer än 35 underställda, men målet är 25 eller färre. Det målet är fjärran på många av våra medlemmars arbetsplatser. Personalomsättningen bland medarbetare är rödmarkerad i tabellen och hållbar kompetensförsörjning uppfylls delvis.

Ett glädjeämne när jag precis började hänga med huvudet, är att en ny web-baserad arbetsmiljöutbildning för chefer och skyddsombud är på plats! Den är lättillgänglig och systematisk för den som får gå. (Att skyddsombuden inte nämns, kan jag se mellan fingrarna på.)

Vidare på det spåret har företagshälsan startat med tidiga insatser vidsjukskrivning, vilket har visat sig lyckat. Bra!

Regionen ser i sina prognoser att det finns bristkompetenser och det ska finnas en rapport om det. Man har också en kompetensförsörjningsplan. Nu väntar jag i spänning på vilken kompetens detta kan handla om. Socialstyrelsen skriver i rapporten ”Det nationella planeringsstödet” att av de legitimationsyrken som det är mest brist på, är 5 av 8 Vårdförbundets medlemsgrupper. Jag fortsätter nedåt i texten och finner också att kostnaden för hyrpersonal har ökat igen.

Man skriver så fint att digitalisering och uppföljningssystem ska leda till ökad systematik, struktur och effektivitet. Det låter bra, men jag kan inte låta bli att tänka att någon måste göra jobbet med att möta de människor vi på sjukhus kallar patienter.

Apropå att möta människor och bidra till deras tillfrisknande, eller värdiga slut;nu kommer vi till den människovänliga delen som i rapporten benämns produktion.

Produktionen har ökat. Kära medmänniska och kollega, du är reducerad till en pryl på eller vid ett löpande band.

Budgetavvikelser

Kostnadsutvecklingen uppgår till 3,1%. Det som sticker ut är: Läkemedlens kostnadsutveckling på 4,7% och förmånsläkemedlen på 9,2%. Medicinskt materials kostnadsutveckling på 8,4%. Utomlänsvården har en kostnadsutveckling på 16,5%.

Personalkostnaderna utgör idag knappt 70% av samlade kostnaderna för regionen. Kostnadsutvecklingen är på 2,2%. Arbetet med att komma till rätta med de höga personalkostnaderna ska intensifieras. Ungefär 2,2% varlöneökningarna på i snitt 2019. Inflationen var på knappt 2% 2019. Hälso- och sjukvården är en kunskapstät bransch. Kunskap kostar och är själva nyckeln till att vi ska ha en evidensbaserad och god vård i vårt land. Hur kan en kostnadsutveckling på 2,2% vara höga personalkostnader?!?

Vidare kommer man in mer i detalj på personalkostnaderna och räknar upp läkarna, men övriga får klumpas ihop och kallas ”omvårdnadspersonal”. Under denna fiffiga titel gömmer sig både barnmorskor, röntgensjuksköterskor, sjuksköterskor, undersköterskor och säkert också biomedicinska analytiker och fysioterapeuter.

Man skriver att många av de åtgärder som krävs för att komma i balans är kopplade till personal. Över tid har personalvolymerna ökat. Jag ställer mig frågan vilka detta kan vara? Alla medlemsgrupper jag pratar med upplever en brist på våra yrkesgrupper.

Sammanfattningen för framtiden i regionen är: ”Produktiviteten måste öka genom minskade kostnader med bibehållen produktion i sjukvården”.

Vi måste alltså med färre kollegor, springa fortare. Detta är ett stort problem redan idag. Arbetsmiljöproblemen kommer öka och fler slutar eller går mot utmattning. Samtidigt ska vi klara ett oberoende av hyrpersonal. Ekvationen går inte ihop.

Katarina Nilsson Reian

Katarina

Efterlysning: En fungerande välfärd, för alla

av

(Tal från Manifestation för Välfärden, Umeå 200125)

Idag kan vi dagligen läsa om en hälso- och sjukvård som befinner sig i kris. Vi läser bland annat om patienter som får vänta på akuten, samtidigt som vårdplatser står tomma för att det saknas bemanning inom vården.

Ändå vet vi, att om vi hade fler sjuksköterskor skulle vi kunna förebygga vårdskador och även minska patientdödligheten.

Ändå vet vi, att om vi hade fler barnmorskor skulle förlossningsskadorna minska.

Ändå vet vi, att om det fanns fler biomedicinska analytiker, skulle du som patient få en snabbare och säkrare analys av ditt inlämnade prov.

Ändå vet vi, att om det fanns fler röntgensjuksköterskor, skulle väntetiden för cancerbesked bli betydligt kortare.

Den kompetens Vårdförbundets medlemmar har, kan inte ersättas av någon annan. Och vi behöver bli fler. Politiker pratar om att de har öppnat upp fler utbildningsplatser som en del av lösningen på bemanningskrisen.

Problemet är att många utbildningsplatser idag står tomma, det saknas bland annat handledare på vår verksamhetsförlagda utbildning. Och allt färre väljer att läsa en specialistutbildning, trots att behovet aldrig varit större än idag.

Problemet är inte att det saknas utbildningsplatser.
Problemet är att det saknas, goda villkor, löneutveckling och god arbetsmiljö.

Politiker möter även upp med kömiljarder och andra riktade satsningar. Men tänk dig att du har ont om pengar, du får ett tillskott i kassan med kravet att du enbart får köpa paraplyer. Men du behöver inga paraplyer, däremot ett par nya skor. Det är det här som är problemet med riktade satsningar. Kommuner och Regioners behov ser olika ut, och trots att det finns många ekonomiska bränder att släcka, får du inte själv välja vilken brand du skall släcka först kan det bli svårt att stoppa krisen som följer.

 

Det finns allt för många inom hälso- och sjukvården som går till arbetet med en klump i magen. Varje dag.

Det finns de som gråter. Av utmattning.

Det finns dem som funderar, om det är värt att riskera den egna hälsan. För att hjälpa andra återfå sin.

 

För att vi skall ha en fungerande och trygg välfärd behöver alla vi som arbetar inom välfärden ha fungerande och trygga förutsättningar. Det blir så motsägelsefullt när vi år ut och år in slår larm om hotad patientsäkert, samtidigt som politiker och tjänstemän svara upp med att så inte är fallet. Och frågan är vem som gör den bästa bedömningen? Den som är på golvet och dagligen befinner sig i den verksamhet som är i kris. Eller den person som gör bedömning utifrån budget, statistik och rapporter.

Mina kollegor inom vården, Vårdförbundets medlemmar, har tagit ansvar länge nog, och larmat när vården innehållit brister eller när vården inte varit säker för patienter.

Så nu är min fråga till politiker och tjänstemän. Är ni beredd att ta ansvar tillsammans med oss?

 

/Catrin Johansson, förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet, styrelseledamot avd. Västerbotten

 

Sparka uppåt, inte nedåt!

av

När hörde du senast en politiker säga: Om vi vinner valet ska vi spara in på skola, vård och omsorg. Jag lovar, det har du aldrig hört, men likväl är det så vallöftena infrias mellan valen. Om man hade en kompis som ständigt lovade stort men höll lite, skulle man sluta lita på honom. Om kompisen trots påpekningar skulle fortsätta med att ge löften och ständigt bryta dem skulle du säkert med rätta kalla denne för en lögnare. Till slut skulle du inte vilja ha nånting med denne att göra. Det finns med andra ord materiell grund för att politikerföraktet breder ut sig. Ett stort problem i dagens Sverige, och världen, är att de som bestämmer inte själva berörs av sina egna beslut. Det är lätt att höja pensionsåldern för andra när man själv har ett grundarvode på 66900 kr, såsom riksdagsledamöter har, och dessutom har ett jobb som består av att prata och sitta på rumpan. Där knäcks inga ryggar minsann.

​

Politiker skyller sina tillkortakommanden på de ekonomiska realiteterna. Jag är inte ekonom, och kanske just därför kan jag se lite klarare än dessa räknenissar som borde göra bäst i att rationalisera bort sig själva. Deras analys består i att det offentliga kostar för mycket, och då brukar antingen åtstramnings- eller privatiseringskortet tas fram. Men de vägarna ska vi inte vandra frivilligt. I min värld ser de ekonomiska realiteterna ut så här: Skattesänkningar alltsedan 90-talets början, främst för de rika, och en massiv skatteflykt, återigen genomförd främst av de rika. Jag förstår med mina basala matematiska kunskaper att det offentliga (vård, skola, omsorg, polis etc.) går på knäna och inte får budgetar att gå ihop.​

​

Region Västerbotten ska spara 93 miljoner. Vi som jobbar på Cancercentrum ska spara mest: 8721000 kr. Nyligen fick många sjuksköterskor på NUS den lägsta löneökning någonsin under sina arbetsliv, vissa till och med under inflationen. Detta får mig att tänka på annat litet faktum. Femton finansfamiljer kontrollerar 70 procent av börsvärdet i Sverige. Där har vi problemet. De har råd att dra åt svångremmen miljarder gånger om.​

​

Det är så oändligt uselt, och det mest tragiska i sammanhanget är att vi finner oss i det. För snart exakt 50 år sedan satte sig 5000 gruvarbetare i Malmfälten och visade att inget fungerade utan dem. De fick inte igenom alla sina krav, men de reste sig och återerövrade sitt människovärde när de sa att nu fick det vara nog. Jag är hoppfull och tror på människan. Jag har inte lösningen på alla problem, men grundplåten ska alltid vara: Sparka uppåt, inte nedåt!​

​

Oskar Wigren​

Sjuksköterska, Strålbehandlingen, NUS​

​

Din åsikt är viktig för verksamheten!

av

Som medlem är Du viktigast i Vårdförbundet och som medarbetare är din åsikt viktig på din arbetsplats. Det är medlemmarna i Vårdförbundet som tillsammans med sina kollegor och chefer/ledare, gemensamt beslutar om hur den gemensamma arbetsmiljön ska vara. Arbetsmiljön är oerhört betydelsefull i varje verksamhet oavsett hur stor eller liten den är. Vi är varandras arbetsmiljö.

Därför är deltagandet vid arbetsplatsträffar och andra samverkansgrupper oerhört viktigt, eftersom det ger en möjlighet att påverka hur just vår gemensamma arbetsmiljö ska vara. Arbetsmiljöfrågor kan röra din enhet, flera enheter, eller hela organisationen. Vi påverkas av varandra.

Den första september i år trädde ett nytt samverkansavtal mellan fackförbund och arbetsgivaren Region Västerbotten i kraft. Samverkansavtalet vidareutvecklar hur samarbetet mellan medarbetare och arbetsgivare ska vara enligt arbetsmiljölagen och medbestämmandelagen. I avtalet är samverkan i fokus.

Informationsflödet kan vara högt och besluten många i en stor organisation. Arbetsplatsträffar ger medarbetare, förtroendevalda och skyddsombud / Huvudskyddsombud delaktighet i frågor och beslut som rör såväl verksamhetsutveckling som arbetsmiljö. Tänk på att arbetsmiljö kan vara fysisk, psykisk och/eller social.

Varje anställd har ett ansvar för den egna arbetsplatsen. Den som känner sin verksamhet bäst är den som dagligen arbetar i den. Därför ska alla medarbetare som har sin huvudsakliga anställning på arbetsplatsen vara med på arbetsplatsträffen utan undantag. Det är du som vet hur din arbetsmiljö är och vilka förutsättningar den ger dig.

Därför ingår ditt aktiva deltagande på arbetsplatsträffarna i dina arbetsuppgifter och ni har alla ett gemensamt ansvar för att bidra till ett gott samtalsklimat och ett klimat som uppmuntrar till dialog. Arbetsplatsträffens omfattning, innehåll och vem som är ansvarig för mötet bestämmer ni i arbetsgruppen gemensamt. Alla ska inkluderas. Därför ska det föras mötesanteckningar så att ni kan följa upp beslut men också för att informera de som inte kunnat närvara.

Avslutningsvis vill Vårdförbundet understryka vikten av att du tillåts lyfta din åsikt. Det är din grundlagsskyddade rättighet att yttra dig. Din åsikt är viktig för att de beslut som arbetsgivaren fattar som rör dig och din arbetsplats ska bli så bra och välförankrade som möjligt.

Inspiration till blogginlägget har varit det nya samverkansavtalet samt den information som finns tillgänglig på intranätet Linda inom Region Västerbotten.

Väl mött under samverkans-hösten 2019!

Martin Jonsson, Specialistsjuksköterska.

Styrelseledamot och Huvudskyddsombud

Vårdförbundet avdelning Västerbotten.

Ett inrikesflyg störtar var 3:e vecka

av

Vårdfokus genomförde nyligen en granskning hur sjukvårdens komplexa organisation vuxit och jämförde då administrationen mot vårdförbundets medlemsyrken (sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker). Statistik hämtad från SKL under perioden 2010 till 2017 visar att vårdförbundets medlemsyrken ökat med 2,3 %, medan administrationen ökat med 35,9 %. Under samma period ökade Sveriges befolkning med 7,5 % och kom då också ihåg att Sverige har bland de minsta antal vårdplatser (2,7) per 1000 invånare räknat i OECD:s jämförelse i Europa.

När något växer för mycket och i förhållande till omkringliggande delar, så kan denna förändring antingen vara godartad eller elakartad. Istället för att utreda och behandla denna enorma förändring som fortsatt att växa sig allt större och större. Det är inte lätt att utreda problemet vidare eller för den delen fixa organisationen då alla 21 vårdgivare vet bäst och har egna oberoende planer hur man skall lösa denna systemkollaps.

Ingen av dessa 21 vårdgivare koordinerar med varandra och fortsätter sin symtombehandling oberoende av varandra. Symtombehandling förekommer framförallt när sjukvården inte har någon bot att ge ex. inför livets slut och man kan då verkligen tro att dessa 21 vårdgivare vårdar denna organisation i livets slut.
Personligen tror jag mer att denna organisation befinner sig i en systemkollaps och att konkreta insatser behöver göras för att rädda sjukvården. Håller med Jenny Olsson (Vårdförbundets ordförande i Västerbotten) debattartikel i VK att det finns flera viktiga aspekter att ta itu med för att lösa den nuvarande situationen.

Vad kan vi göra för att lösa systemkollapsen som 21 vårdgivare desperat försökt lösa under allt för lång tid:

• Att lönerna är viktiga för att behålla sjuksköterskor anser 3 av 4 väljare och en majoritet av svenska folket (53%) kan tänka sig att betala högre skatt om dessa skattemedel öronmärks till högre löner för sjukvårdspersonal (Novus). Ett statligt ansvarstagande för högre löner behövs – då 21 vårdgivare ännu inte lyckats lösa denna fråga.

• Löneutvecklingen är skrämmande nog obefintlig bland sjuksköterskorna och inte ovanligt att den som snart går i pension på en arbetsplats endast tjänar cirka 5000 kr mer än den som har sämst betalt. Lönekurvan stiger i takt med ålder och enligt statistik från SCB (2014) tjänar individer mellan 18-35 år omkring 71 % mindre än någon mellan 50-66 år. Om detta skulle stämma så skulle en sjuksköterska i den övre gruppen tjäna ca 45000 med en ingångslön på 26000.

När sjuksköterskors livslön (dvs. hur mycket de tjänar under hela sin arbetstid) jämförs med jämförbara manliga akademiska yrken så innebär det en löneskillnad på 2,6 miljoner under arbetslivet och 600 000 mindre i pensionskapital.

Om vi som medborgare anser att sjuksköterskor har ett sådant livsviktigt yrke att vi starkt begränsat deras strejkrätt – då det anses samhällsfarligt om de skulle strejka. Då är det väldigt märkligt att vi låter dem förlora 2,6 miljoner i livslön relaterat till låga löner jämfört med likvärdiga akademiska yrken. Ge oss en värdig lön för ett livsviktigt yrke!

• Utöver lön kan vårdgivarna erbjuda gratis tandvård och/eller sjukvård till sina anställda, då vårdgivarna oftast ansvarar över denna verksamhet själva. Införa ingen karensdag eller risktillägg för smittämnen som vårdpersonal dagligen utsätts för – allt från HIV/Hepatit och multiresistenta bakterier. Sedan bör ersättningen höjas till maxgränsen på 5000 gällande friskvårdsbidrag och speciellt då skatteverket även nu inkluderar golf/ridning i friskvårdsbidraget.

Nu skall jag berätta vad Västerbottens läns erbjuder: 400 kr i friskvårdsbidrag/år alternativt möjligheten att ta ut 1 h friskvård/vecka vilket kostar arbetsgivaren ca 13000 kr/år per anställd (inkl. sociala avgifter på en lön på 30 000) i oarbetad tid. Friskvård kan endast tas ut om verksamheten tillåter det och när många kollegor knappt hinner gå på toaletten så kan ni gissa hur lätt det känns att ta ut 1h per vecka i friskvård?

• Att införa 6 h arbetsdag för sjuksköterskor vore en ren samhällsvinst då brist av återhämtning, förutom lönen, är en viktig faktor som gör att sjuksköterskor slutar. Så heltid inom vården skulle innebär som max 30 h/veckan enligt AB och ge samma lön som 40 arbetade timmar. Samhällsvinsten överstiger mångfalt kostnaden för en sådan arbetstidsförkortning genom att locka tillbaka fler sjuksköterskor till arbetet, 30 000 leg. sjuksköterskor jobbar inte inom vården, och även minska sjukrivningar bland sjuksköterskor. Behövs fler utvilade kollegor för att negativ stress och känslan av otillräcklighet skall kunna minska, samt möjliggöra en förbättra kvalitet av vård och omsorg till er medborgare.

• Vården måste erbjuda alla sjuksköterskor som vill en AST-tjänstgöring (Akademisk specialisttjänstgöring) för att stärka vården. I Sverige var 65 % av sjuksköterskorna specialistutbildade år 1995 och med åren har denna siffra sjunkit till 47 % idag. Det är vårdgivarnas ansvar att se att det finns rätt villkor för personer att vidareutbilda sig och AST är just ett sådant villkor.

• Precis som trafiken behöver sjukvården en ny nollversion. Både för vårdskador och dödsfall. Socialstyrelsen tog fram en prognos att 3000 svenskar dör av undvikbara vårdskador varje år och 2013 skrev SKL ner siffran till 1400. Ingen ny prognos har kommit under senaste åren då vård- och sjuksköterskekrisen vuxit sig allt större – hur ser det ut nu? Om siffrorna från 2013 inte ökat lavinartat så innebär det att ett inrikesflyg störtar var 3e vecka och om så hade varit fallet – visst hade folk reagerat och agerat att något så onödigt fick pågå?

Kommer det att krävas en ny Stafford skandal där sjukvårdens toppskikt jagade effektivitet och gröna siffror i budget, med priset att 1000 vanvårdades till döds, för att det även skall ageras i Sverige. Nu när allt fler människor väntar i kö och när denna väntan innebär ökad risk för försämring eller i värsta fall död för dessa individer. Skall vi medborgare acceptera att jakten på effektivitet och gröna siffror skall göra att vi medborgare skall behöva dö i kö.

/Jonas Forssander, Förtroendevald i Vårdförbundet Västerbotten.
Leg. Sjuksköterska, Uroterapeut

Skillnad i livslön kan betala ett hus

av

Att lönerna är viktiga faktor för att behålla sjuksköterskor anser75% väljarna och en majoritet av svenska folket (53%) kan tänka sig att betala högre skatt om dessa pengar öronmärks till högre löner för vårdpersonal (Novus).

”VLLs lönepolitiska plattformen grundar sig på en arbetsgivarstrategi där lönebildning och lönesättning hänger samman med:
– Förmåga att kompetensförsörja organisationen
– Inriktning till likabehandling och jämställdhet
– Insikten att individuell och differentierad lön kan bidra till verksamhetsförbättring”

Då lönen tillsammans med arbetsmiljön är två viktiga aspekter varför många sjuksköterskor slutar eller går vidare till en ny arbetsplats, så krävs det aktiva åtgärder för att lösa båda delarna, och nedan kommer jag att beröra Västerbottens läns landsting (VLL) interna granskning av lönen.

För att upptäcka, åtgärda och förhindra oskäliga löneskillnader mellan män och kvinnor skall alla arbetsgivare från och med 2017 årligen genomföra en lönekartläggning. Lönekartläggningen delar in medarbetarna i grupper med likvärdigt arbete och steg upp i grupperna ökar bland annat ansvar/svårighet. Grupper delas sedan in i icke- och kvinnodominerande arbeten. Kartläggningen omfattar även bonussystem, bostads- eller reseförmåner, tjänstebil osv. VLL genomförde en lönekartläggning för 2017 och läsningen är i många fall nedslående, samt det finns klara brister kring deras analys enligt min mening.
Enligt VLL utgör marknaden saklig grund för löneskillnader mellan gruppen och detta i enlighet med den lönepolitiska plattformen. Dock står det i den lönepolitiska plattformen att ”Det råder i sig ingen automatik mellan känsligt marknadsläge och högre lön.” Och konstigt nog är det endast marknaden för manliga yrken som förklarar löneskillnaden med denna marknad. Marknaden för sjuksköterskor skulle många nog säga är väldigt het och det saknas flertalet sjuksköterskor som vill jobba för den lön/arbetsvillkor VLL erbjuder dem.

Vidare i VLL:s lönekartläggning har arbetsgivaren försökt förklara löneskillnader, vilka de anser vara befogade, genom att jämföra heltidsmåtten mellan icke- och kvinnodominerade yrkena. Där de icke kvinnodominerade jobbar i regel 40 h/vecka medan kvinnodominerade har ett heltidsmått på i snitt 36-38 h/vecka relaterat till bland annat arbete i treskift. I många fall anser VLL att detta till stora delar förklarar löneskillnaden och då undrar jag hur? Om mitt heltidsmått är på 36-38 eller 40 h/vecka så ger det fortfarande 100 % lön och inte 90 % respektive 100 % lön.

VLL skriver vidare i andra kapitlet att ”Yrkeskompetens avspeglar sig också i de landstingsgemensamma lönekriterierna vilket kan vara en påverkande faktor till att lönekurvan stiger i takt med ålder … Individer mellan 15-35 år tjänar omkring 71 % mindre än någon mellan 50-66 år enligt statistik från SCB 2014.” När VLL själv skriver denna text så har de uppenbarligen inte analyserat sina egna lönestruktur för sjuksköterskor. De har infört en lägsta nivå för grundutbildade sjuksköterskor på 26000 kr/månader och om VLL skulle ligga som snittet, så skulle en grundutbildad sjuksköterska i den övre åldersgruppen ligga på 45000. Som förtroendevald vet jag att detta inte är fallet bland mina kollegor i den övre åldersgruppen och ofta rör de sig om 5-6000 kr mer i lön än den som har lägst på arbetsplatsen, det vill säga strax över 30 000 kr/mån.

När VLL sedan jämför kategorin ”högre värderade kvinnodominerade befattningar jämförs mot lägre värderade icke kvinnodominerade befattningar” så framkommer det en väldigt tydlig bild att medellönen från en jämförelsegrupp från icke kvinnodominerat yrke ligger oftast 2-3 grupper under en likvärdig medellön av jämförelsegruppen för ett kvinnodominerat yrke. Här kan det synas tydligt hur livslönen påverkas för kvinnodominerat arbete där de måste göra mer för att komma upp i likvärd lön som ett icke kvinnodominerat yrke.

När sjuksköterskors livslön (dvs. hur mycket de tjänar under hela sin arbetstid) jämförs med jämförbara manliga akademiska yrken så innebär det en löneskillnad på 2,6 miljoner under arbetslivet och 600 000 mindre i pensionskapital. En löneskillnad som i sig skulle kunna betala av ett hus för de flesta! Om vi som medborgare anser att sjuksköterskor har ett sådant livsviktigt yrke att vi starkt begränsat deras strejkrätt – då det anses samhällsfarligt om de skulle strejka. Då är det väldigt märkligt att vi låter dem förlora 2,6 miljoner i livslön relaterat till låga löner jämfört med likvärdiga akademiska yrken. Ge oss en värdig lön för ett livsviktigt yrke!

Vidare i lönekartläggningen saknas följande:
• Under inledning tar de upp definitioner av begrepp och utlämnar då förklaring av termen ”andra könsneutrala skäl”. Denna term nämns först i grupp 10 (av 16) och fortsätter sedan att förekomma i lönekartläggningen i de högre grupperna. Vore intressant att veta vad VLL menar med denna term.
• VLL har endast bedömt om det finns ej könsrelaterade löneskillnader där kvinnors medellön i förhållande till männen överstiger mer än 5 %, dock syftar en lönekartläggning att även belysa åt andra hållet vilket även VLL skriver på sida 7. Hittar tiotal avvikelser i de 16 grupperna där Lika arbete analyseras där medellönen för kvinnor är mer än 5 % av medellönen för män och inte en enda gång analyseras denna skillnad.
• På sida 41 kan man ta del av de lönejusteringar och andra åtgärder som behöver göras efter att alla löner är analyserade. Mycket saknas här och framkommer inga åtgärder eller tidsplanering för dessa och en kostnadsberäkning för åtgärderna.
• Lönekartläggningen ligger inte ens ute på intranätet och måste aktivt efterfrågas för att få fram den.

Efter att ha läst lönekartläggningen och vad som anges på DO:s hemsida så ställer jag mig frågande om VLL brutit mot diskrimineringslagen (2008:567) i avseende kap 3:
– 8 § där de inte angett andra anställningsvillkor som omfattar bland annat löneförmåner, bonussystem, rese- och bostadsförmåner, tjänstebil osv.
– 14 § ”dokumentationen skall innehålla de uppgifter som framgår av 13 § 3-6 och en redogörelse för hur samverkansskyldigheten enligt 11 § fullgörs i fråga om arbetet med lönekartläggningen.” Brister enligt 8 § som nämns ovan och ingen redovisning angående lönejustering, kostnadsberäkning och tidsplanering (4-5). Inte hellre enligt punkt 6 ”redovisning och utvärdering av hur föregående års planerade åtgärder har genomförts…” har de presenterat, trots att den är gjord för 3 år sedan enligt Allians 3 års intervaller för lönekartläggning.

Gör om och gör rätt!
Jonas Forssander
Leg. sjuksköterska och uroterapeut
Förtroendevald Kirurgmottagningen Skellefteå

Strejkrätt, Hamnfyran och Vårdförbundet. Hur hänger det ihop?

av

Vårdförbundet avdelning Västerbotten har varit med på manifestationerna för att markera strejkrätten tillsammans med andra fackförbund.

Bakgrunden till detta började med situationen i Göteborgs hamn där Hamnfyran och arbetsgivaren inte lyckats komma överens om tecknandet av ett kollektivavtal. Arbetsgivarsidan, stödda av Svenskt näringsliv, har länge hävdat att ”den svenska modellen har kantrat”.

Vad är det som har kantrat?

Hamnfyran har strejkat 8 timmar, arbetsgivaren har lockoutat 371 timmar. Ni hör själva; det är något som har kantrat och det handlar inte om orimlighet hos arbetstagarna, det handlar om orimligheten hos arbetsgivarna. Det är något som har kantrat.

Hur har det varit med Vårdförbundet och strejk;
Vårdförbundet har kollektivavtal med arbetsgivarna, därmed har vi tecknat fredsplikt med arbetsgivarparten SKL. Strejk i Sverige är ett litet problem, som vi ser det.
Jag kan berätta att sist Vårdförbundet strejkade var 2008 och det var ett resultat av att majoriteten av medlemmarna var missnöjda över lönen, och hur den stod sig mot arbetsmarknaden i övrigt. Lönerna var också låga ur ett jämställdhetsperspektiv. Den gången stängdes ca 800 vårdplatser i hela Sverige. SKL ropade snabbt att strejken var samhällsfarlig och strejken fick avbrytas. Idag är många fler vårdplatser stängda än den gången. Nu är det ingen arbetsgivarpart som går ut med att de är samhällsfarligt eller patientosäkert. Nu är det tyst.

Tror man från regeringens och svenskt näringslivs sida att begränsning av strejkrätten, kommer att leda till något gott? Tror man att uppretade medarbetare, blir lugna medarbetare bara för att strejkrätten begränsas? Nej, det tror inte vi på Vårdförbundet avdelning Västerbotten. Vi vet att människor tenderar att hitta andra lösningar.

Varför ska då Vårdförbundet som tillhör tjänstemannakollektivet engagera sig i en fråga som tycks handla om arbetarna i Göteborgs hamn, kanske ni undrar?
Därför att strejkrätten inte bara handlar om rätten att strejka. Det är en facklig fråga som kan beröra alla fackförbund nu och långt in i framtiden. Därför måste vi solidariskt stå upp för fackföreningsrörelsen idag. Om strejkrätten försämras, så är vi rädda att dörren mot fler försämringar står vidöppen. Med det presenterade förslaget finns det allvarliga risker för avtalsshopping från arbetsgivarnas sida. De fackförbund som har krav för sina medlemmar, skjuts åt sidan. Bildandet av ”gula fackföreningar” som bara håller med arbetsgivarna kan bli vanligare. Vill vi att fackförbunden ska få mindre inflytande?

Alla som är engagerade inom fackföreningsrörelsen kan intyga att förutsättningarna för att driva ett förbättringsarbete genom fackliga organisationer har blivit svårare. Medlemmarna ifrågasätter sina fackförbund, eftersom de tycker att facken inte gör nog för att förbättra villkoren. Sanningen är den; för att få till bättre avtal behövs det en arbetsgivarpart som är beredd att lyssna på de fackliga. Det är inte fackförbunden som vill försämra, utan arbetsgivarsidan. Vi håller med om att svenska modellen håller på att kantra, men det är i arbetsgivarnas favör.

Stärk strejkrätten och fackförbunden!

Tack för mig!

Katarina Nilsson Reian

Kongress 2018 – Vi är vården

av

Under sista året har styrelsen i Västerbotten ofta pratat om Kongressen och hur viktig den är och vi kan själva uppleva att sista månaderna varit ett vakuum i väntan på beslut, vilket blev väldigt tydligt på senaste CUF:en, grundutbildning för nya förtroendevalda. Jag och Annika som höll i den utbildning nämnde ofta ”Detta är våra inriktningsmål nu och Vårdförbundets vilja men snart är det Kongress och då…”. Vi upplevde oss som två skivor som gick på repeat hela tiden.

Men vad är då kongressen och varför är det så mycket prat om den? Nu ska jag försöka förklara det på ett enkelt sätt. Kongressen är Vårdförbundets högst beslutande organ och det är b.la. här som demokratin i vår organisation blir så tydlig. Kongressen består av 190 ombud samt förbundsstyrelsen, så totalt är vi 201 medlemmar som fattar viktiga beslut för kommande fyra år. Ombuden väljs på respektive årsmöte, och antalet bestäms utifrån antalet medlemmar respektive avdelning har. I Västerbotten har ni medlemmar valt 8 ombud och 4 ersättare vid årsmötet 2017. Under de 4 dagar kongressen möts, 14-17/5 kommer beslut att fattas rörande Vårdförbundets vilja och inriktning gällande lön, karriär, arbetsmiljö och andra villkorsfrågor. Organisation och stadga kommer också att avhandlas. Det har kommit in över 200 motioner som alla har beretts noggrant av förbundsstyrelsen och det ligger till grund för alla viktiga beslut. Vi medlemmar har visat på stort engagemang och för oss som har förmånen att vara kongressombud ligger stort ansvar att bära demokratin och vara fullt fokuserad dessa dagar. Detta för att ta tillvara på alla medlemmars vilja.

Under dessa dagar ska även val av ny förbundsstyrelse, avtalsråd, förtroendevalda revisorer och valberedning göras. Alla dessa val och beslut gäller kommande fyra år till kongressen år 2022.
Hur rustar vi oss inför en kongress? Vi har ett gediget underlag på över 300 sidor som alla ombud ska läsa igenom och reflektera över. Detta gör vi alla var för sig och stor del av fritiden ägnas åt dessa spännande handlingar. Denna vecka har vi fyra kongresscaféer i länet där vi möter upp medlemmar, lyssnar in och diskutera viktiga frågor. Vid alla våra medlemsmöten och träffar med förtroendevalda lyssnar vi in behov och hör hur det är för er alla på era arbetsplatser men även hur situationen för våra chefsmedlemmar och studenter är. Allt detta ligger till grund för de viktiga beslut vi kommer göra för kommande fyra kongressår.

De beslut som fattas kommer vi att informera om och berätta om för Västerbottens medlemmar, några av de tillfällen vi planerat in är i samband med våra biovisningar i höst. Håll utkik på hemsidan och hoppas att vi ses då.

/Jenny Olsson, kongressombud och ordförande avdelning Västerbotten

Ett scenario ur verkligheten för en kommunalanställd sjuksköterska, idag 2018.

av

Jag sitter och dagdrömmer om sommaren, den sköna härliga sommaren, semester, sol och värme. Snart är den här och allt skall bli så skönt. Äntligen får jag och familjen vila från allt slit som varit under året. Vi ska umgås, hämtar krafter, bara vara och ha det skönt… Eller…
Jag rycks upp ur mina dagdrömmar och blir snabbt nedtagen på jorden igen tillbaka till verkligheten. Jag hör min chef säga att vi har gett alla semester i 4:a veckor under sommaren och vi tror att vi kommer att klara sommaren, jag rycker till … Vadå ”tror” tänker jag, vet ni inte? Ja, jo säger chefen det är lite skört på en del ställen och vi kan inte bemanna alla ställen med en sjuksköterska, så vi får gå på minimibemanning och samarbeta över områdena, slå ihop oss, då behöver man ju inte känna sig ensam. Av en sjuksköterska på ett annat ställe får jag höra att deras chef ännu inte hittat någon vikarie för att täcka upp till ens att gå minimibemanning. Det är nu mindre än två månader kvar tills det att första kullen av sjuksköterskor skall FÅ ta ut sin semester.

Samtidigt får jag höra från chefer på boendet om att det råder stor vikariebrist på undersköterskesidan, våra stöttestenar ute i verksamheterna. Det är mycket värre än förra sommaren säger hen. Jag får panik… förra sommaren behövde jag semester nästan direkt efter att sommarsemestern var över, för att det var så tufft då jag var i arbete. De undersköterskor jag arbetade med då fick flera av dem långa perioder av sjukdom, några fick gå ner i tid för att orka. Hur ska det går nu? Vad ska/måste hända för att arbetsgivaren ska ta detta på större allvar?

Min chef poängterar att vi (alltså jag och mina sjuksköterskekollegor) måste i god tid före semestern se till att ha jobbat undan så mycket som möjligt så det inte finns annat än det absoluta och akuta sakerna att göra under min/vår frånvaro. Då blir det ju mindre att göra för de som skall jobba och då klarar vi oss. Vi måste också bli bättre på att prioritera säger chefen, inte göra “massa onödigt”… Jag sitter och funderar på om min chef vet vilken yrkeskår hen pratar med, vi prioriterar varje dag, vi gör inget annat än prioriterar och omprioriterar, säkert 50 gånger om dagen då vi arbetar. Detta för att vi arbetar med sjuka människor som är individer och detta ändrar förutsättningarna hela tiden.

Ingen nämner att det skall vara ca 55 sjuksköterskor som ska ansvara för ca 4000 patienter/brukare varje dag i drygt två månader och över hela kommunen. Samtidigt som undersköterskorna minskar sin bemanning. Ingen nämner patientsäkerhet, ingen nämner god arbetsmiljö, ingen nämner att jag skall arbeta för tre eller fyra sjuksköterskor under den tid jag skall arbeta under sommaren. Ingen nämner att jag skall arbeta för minst två, före och efter min egen semester för att bereda vägen och hinna ikapp. Ingen nämner att jag förmodligen också kommer att behöva arbeta övertid.
Ingen nämner något av det som har betydelse…

Jag blir ledsen, känner förtvivlan, känner ilska, vill bara skrika rätt ut i ett jättevrål.

Är det fler än jag som kommer att mötas av ett liknande scenario under denna härliga sköna sommar?

/Från en sjuksköterska som just nu bara vill skrika/vråla rätt ut, ha en skön d…a sommar.

Recept – Hur du kokar en jämställdhetskola

av

Jag funderar ofta kring varför det ser ut som det gör? Varför är vissa saker är självklara inom de mer mansdominerade sektorerna i kommunerna? Vem skulle ens komma på att föreslå att en tekniker, eller en vaktmästare satt sig på cykeln mitt i vintern med sin verktygslåda? Ändå är det i stor ursträckning självklart att hemtjänsten och hemsjukvården inte har bilar till alla. Hur är det med arbetskläder? Idag ser det väldigt olika ut vad som erbjuds, för vissa grupper är skor och ytterkläder för sommar och vinterbruk en självklarhet samtidigt som det inte är det för andra.

Under ett flertal år har jag hört talas om begreppet ”gender budgeting” och att det är något politikerna ska börja använda sig av.

Detta är gender budgeting:

Gender Budgeting handlar om att synliggöra människorna bakom siffrorna i en budget. Hur fördelas offentliga resurser mellan könen? Hur möter det kvinnors och mäns, flickors och pojkars behov? Och vilka blir effekterna? Det är grundläggande frågor i ett gender budget-arbete.

Metoden har främst använts för att analysera hur offentliga resurser används ur ett genus- och jämställdhetsperspektiv. Syftet är att förhindra att offentliga medel fördelas på ett sätt som är orättvist och diskriminerande för att i stället uppnå en mer rättvis fördelning av resurser mellan könen.
Inte minst är detta viktigt eftersom en budget kan ge sken av att vara könsneutral. I själva verket fördelar budgetar resurser på ett sätt som påverkar olika grupper av människor och därmed också kvinnor och män, flickor och pojkar. Större vikt kan läggas vid mäns behov, aktiviteter och prioriteringar och den traditionellt manliga livsvägen gynnas ekonomiskt.

Kunskap och medvetenhet om budgetens könsmässiga effekter synliggör om resurser måste omdirigeras för att skapa en jämnare och rättvisare fördelning. Fokus ligger således på resursfördelningen och inte på att budgetbeloppen måste ändras. (Källa: Jämställ.nu).

Det är dags nu! Bjuder på ett recept för att komma igång!

• Ta fram en stor gryta, du kommer behöva rejäla verktyg för att orka röra runt och förhoppningsvis flytta fram positionerna.

• Häll i en stor flaska rättvisa, som sirap är det trögt men när du fått upp värmen blir den mera medgörlig.

• Rör runt i rättvisan och krydda med ett samtal till politiker i närmsta jämställdhetsutskott och ifrågasätt varför de mansdominerade yrkena fortfarande har alla arbetskläder de behöver och tillgång till bilar samtidigt som personalen inom hemtjänst och hemsjukvård fortfarande cyklar runt i sina egna kläder mitt i vintern.

• Ta 3 stora skopor socker samtidigt som du kontaktar personalchefen och ställer samma fråga, låt det puttra in ordentligt.

• Släng i lite chili/uppmuntran att det blev ju lite bättre, betalt för två minuter till i år. (Det kallas ironi och ger en sting i smaken som chili).

• Du behöver sedan grädde, lent och fin. Varför har en ingenjör så mycket högre lön än en sjuksköterska, här kan grytan ilsket ropa att vården faktiskt är en tärande verksamhet. Kontra snabbt med att många ingenjörer jobbar i offentlig sektor. Du räddar liv. End of discussion.

• Hacka mandel, rikligt ty det är gott. Kvinnors sjuktal är höga, hur är det kopplat till fördelning av krav och resurser? Tycker du det är svårt så finns det verktyg på arbetsmiljöverkets hemsida.

Nu har du kokat jämställdhetskola. Dela med dig till alla du känner för jämställda villkor.

 

/Helena Forss Johansson, stolt legitimerad sjuksköterska och styrelseledamot i Vårdförbundet avdelning Västerbotten som vill se mer jämställdhet på agendan.