Det är första veckan på din semester. Det är redan ovanligt varmt, till och med på kvällen. Du sitter ute på altanen och tittar på när barnen hoppar på studsmattan. Samtidigt läser du i tidningen om vårdkris hit och vårdkris dit. Tänker en tanke att det är synd om den som är sjuk, men ”ta i trä” du är ju frisk som en nötkärna.

Plötsligt krockar barnen ute på studsmattan, och sjuåringen ramlar ihop med ett skrik. Du springer dit, och förstår direkt att ni måste åka in till akuten. Sjuåringen har ramlat illa, och har fruktansvärt ont i ena foten. På väg in till akuten blir ni omkörda av en ambulans. Och en till. Det visar sig att en våldsam trafikolycka inträffat efter E4:an. Väl på akuten är det kaos. Väntrummet fylls på allt eftersom med folk, det tycks aldrig bli färre patienter. Vad du inte vet är att ni kommer att få vänta. Länge. Du kommer att få vara den som förtvivlat tröstar ditt barn som inte kommer hinna få smärtlindring i rimlig tid. Personalen har fullt upp med traumat efter bilolyckan, en olycka som de just så pass har tillräckligt med personal för att kunna klara av.

I tre veckors tid har din pappa gråtit konstant. Han orkar inte göra någonting om dagarna. Får knappt i sig någon mat, orkar inte byta kläder eller duscha. Han som alltid varit så stark, ser nu så liten ut. Det gör ont i dig att inte kunna hjälpa till, trots att du har gjort det du kunnat. Du har kommit förbi med mat, hjälpt till med den lilla disk som funnits, erbjudit promenader. Men inget verkar hjälpa och tillslut orkar inte du heller. Din pappa säger att han inte vill leva om han ska ha det såhär. Efter lång övertalning går din pappa med på att följa med in till psykiatrin. Där möts ni av en läkare och en sjuksköterska. Det känns tryggt, och du tänker att nu ska din pappa få hjälp. Men den hjälp ni får är ett recept på antidepressiv medicin och en tid för återbesök för samtal. Om två veckor. För på den psykiatriska vårdavdelningen finns det bara plats för de mest akut sjuka. Dit räknas tyvärr inte din pappa. Även om han inte längre vill leva…

I samma veva ramlar din 89-åriga mormor och bryter lårbenshalsen, opereras, och blir inlagd på sjukhus. Hon upplever att hon blir väl omhändertagen av personal, alla är så trevliga och hjälpsamma. Avdelningen är överbelagd och underbemannad, men det märker inte din mormor. Vad mer hon inte vet, och inte du heller, är att personalen inte har den tid de egentligen skulle behöva till att hjälpa din mormor med mobilisering efter operationen. Detta i sin tur leder till ökad risk för bland annat blodproppar och trycksår. Inte heller hade personal den tiden de hade behövt i morse för att hjälpa din mormor att byta inkontinensskydd. Hon fick ligga i sin egen avföring i väntan på hjälp från personalen.

Personal som återigen går hem efter arbetspassets slut, med en klump i magen, och känsla av otillräcklighet. De händer till och med att de gråter, för de vet vad de hade kunnat göra. Om det bara funnits tillräckligt med tid… En psykiatrisjuksköterska går hem efter sitt arbetspass med en känsla av tomhet. Hon tänker på den gamle mannen som det inte fanns plats för inne på vårdavdelningen. En plats som han verkligen hade behövt. Men hon stålsätter sig, och biter ihop. Imorgon är en ny arbetsdag. Och den gamle mannen är inte den första som de har fått lov att skicka hem på grund av platsbrist. Och inte heller den sista. En annan sjuksköterska från akuten har inte kunnat somna sedan han kom hem efter jobbet. Klockan är mycket och det blev tre timmars övertid. Han har bara hunnit jobba i ett halvår, och ikväll var det första gången han var med om ett större trauma. Bilderna från den svårt skadade familjen sitter som fastbränt på näthinnan. Och ljudet av det gråtande barnet i väntrummet ljuder fortfarande…

Exemplen i texten är ytterst förenklade. Men ytterst realistiska. Det är nämligen berättelser likt dessa som det syftas till när vårdpersonal använder ord som ”inte patientsäkert” och ”kris”.

Det är dags att vakna. Vård är inget man kan börja sakna likt kon när båset är tomt! Då är det för sent. Nu handlar det inte längre enbart om att vårdpersonal vill ha bättre lön, hälsosamma arbetstider eller semester. Det handlar om dig, din familj, dina vänner och den vård vi vet att ni skulle kunna få, men som vi inte längre kan garantera.

/Sjuksköterskan