Efter snart 48-års arbete i landstinget varav drygt 40 år i olika chefspositioner så har jag nu ännu mera tid över att reflektera över sjukvården idag och förr.

Vilken fantastiskt utvecklingsresa det varit – allt från att glädjas åt den första CT installationen i Umeå till nu oanade möjligheter att diagnostisera och behandla allehanda tillstånd långt upp i åldrarna.

Tänk allt gott vi lyckas med varje dag, underverk i stort och smått som utförs av hängivna medarbetare. Vi behöver mera ta fasta på att alla i verksamheterna har något att bidra med för patienterna och att glädjas åt varandras framgångar.

Trots utmaningar med demografi, generationsväxling, förändrade arbetssätt och arbetsfördelning som av och till anstränger arbetsmiljön för alla så finns framtidshopp för sjukvårdsbranschen. Medarbetarundersökningar visar återigen att många inom vården tycker att man har ett meningsfullt arbete att gå till och att man gör gott för patienterna. Vad kan ge mera kraft än att känna detta på jobbet, trots högt arbetstempo och brister som behöver åtgärdas.

Inför kommande julstress eller hellre julvila vill jag tipsa om en bok som jag är riktigt förtjust i: Tomas Sjödin -“Det händer när du vilar”. Jag återkommer ofta till ett citat som många gånger ger kraft:

“Vilan är inte den sista sucken av utmattning, men en öppning för nya begynnelser, i kärleken, arbetet, i skaparprocesserna, i formandet av den människa jag vill bli och kanske inte ens vet att jag vill bli”.

Julhälsningar
Ann-Christin Sundberg
Seniorstrateg
Neuro-huvud-halscentrum

Jämställdhet. Finns det ett ämne som kan paja julstämningen mer än jämställdhet? Tja, det skulle vara att prata om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer också. Vilket är precis min plan att göra.

Jag heter Maria Stefansson och arbetar som hälsoutvecklare inom våld i nära relation. Frågor om jämställdhet och våld är min vardag på jobbet. Jag håller i utbildningar inom områdena, jag fixar med dokument och rutiner av olika slag, jag sitter i möten. Jag försöker hitta sätt att förklara hur den ojämställda fördelningen av hemarbete hänger samman med våld i nära relation, hur mäns våld mot kvinnor är den yttersta konsekvensen av ojämställdhet. Hur vem som trillar julköttbullarna är en del av en större struktur som ger kvinnor och män olika livsvillkor.

När det kommer till den globala nivån är mäns våld mot kvinnor det största hotet mot kvinnors hälsa. Att området är en viktig del av inte bara det svenska jämställdhetsarbetet utan också folkhälsoarbetet är inte konstigt. Här hos oss på nationell nivå har cirka var fjärde kvinna erfarenhet av att bli utsatt för våld i en nära relation, ungefär 10 % av alla barn växer upp i hem där de bevittnar eller själva utsätts för våld. Konsekvenser av att vara utsatt för våld går att se på flera nivåer för den enskilda, ekonomiskt, socialt och inte minst hälsomässigt. Kvinnor utsatta för våld av en partner besöker sin lokala vårdgivare ungefär 4-5 gånger oftare än en kvinna som inte är utsatt för våld. Det kan handla om smärtproblematik, om depression, om magproblem, våldsutsatthet kan faktiskt gömma sig bakom det mesta. En inte ovanlig konsekvens blir ofta sjukskrivning vilket kan leda till en ännu större kontroll från våldsutövaren. För barn kan effekterna också ses tydligt, med eget utåtagerande beteende, självskadebeteende, svårigheter med kamratkontakter och problem i skolan. Som personal inom hälso- och sjukvården behöver vi ha kunskap om hur strukturerna ser ut och ta med det i vårt arbete.

Samtidigt behöver vi också ha ett individperspektiv, vi behöver komma ihåg att den person vi har framför oss, som har ont i magen, smärta i kroppen, som vi får in med blåmärken, kan vara utsatt för våld oavsett eget kön och oavsett kön på dess partner. Vi behöver ställa frågor om trygghet, om kontroll, om våldsutsatthet till den också.

Vi behöver faktiskt ställa de här frågorna oftare rent allmänt. Socialstyrelsens senaste utredning rörande barn och vuxna som blivit dödade av en närstående vuxen visar att i inget av de 6 undersökta fallen som gällde barn och de 21 undersökta fallen av vuxna hade orosanmälningar gjorts eller frågan om våldsutsatthets ställts. Detta trots att kontakter med socialtjänst och/eller sjukvård funnits i de absolut flesta fallen, i flera av fallen kort tid innan det faktiska dödsfallet. Att ställa frågor kan rädda liv.

Tyvärr tar inte våldet paus för att jag går hem, för att det är helg eller för att det blir jul. Våldet tar sällan paus för de våldsutsatta, varken för de vuxna eller för barnen. Då är det fantastiskt att veta att ni finns där dygnet runt, på hälsocentraler, i sjukstugor, på våra sjukhus och lasarett, på akuten och i ambulansen.

Vi, jag och mina kollegor på Folkhälsoenheten, finns till för att stötta er som möter patienter varje dag, stötta er med kompetensutveckling, med rutiner och mallar, vi finns här för att fundera tillsammans med er kring hur vården kan bli bättre på att upptäcka våldsutsatthet och hur vi kan ge stöd och vård till dem som behöver det. Vi finns faktiskt också här för att ge varandra styrka, påminna varandra om att vi är många som jobbar för våldsutsatta och att det faktiskt går bra för de flesta till slut.

Med önskan om en fridfull jul,

Maria

Hej!
Jag är ny som chef. Den 1 november 2017 fick jag förtroendet att tillträda som avdelningschef på Backens Hälsocentral. I grunden har jag en anställnings som psykiatrisjuksköterska på Backens HC, där jag började hösten år 2011, men i landstingets regi har jag varit sedan år 1999.

I ett år har jag nu stötts och blötts i rollen som avdelningschef, och det har övervägande varit en mycket positiv omställning. Det finns ett antal obligatoriska utbildningar att gå när man är nytillträdd chef i landstinget, och det tycker jag har varit oerhört bra eftersom jag förutom kunskaper även har fått möjlighet att nätverka med andra nya chefer i vårt landsting.

Jag vill vara en närvarande chef där mina medarbetare känner att dem har mitt fulla förtroende i sin vardag. Som människa och medarbetare är vi alla olika och jag är väldigt tacksam när mina medarbetare kommer till mig med både positiva och negativ feedback. Jag är ny som chef och jag behöver feedback av mina medarbetare eftersom vi gör vårdens arbete tillsammans men med olika insatser.

När jag registrerat mig som chefsmedlem i Vårdförbundet fick jag ganska snart information om Vårdförbundets chefsmedlemskap. För mig har det inneburit att jag får information om ledarskapets fackliga frågor, dessutom finns det namngivna personer i Vårdförbundet som kan svara på mina frågor som chef och medlem.

Tillsammans kan vi ha en bra vardag!

/Carina Aminoff, avdelningschef Backens Hälsocentral

Hej allihopa!

Mitt namn är Therése Burlin och jag är en 33-årig trebarnsmamma till tre starka brudar. Lever med min man i Sundsvall och studerar för tillfället till barnmorska via distansutbildningen i Umeå i termin 2, som jag längtat efter att få börja denna utbildning! Jag sitter även med i Vårdförbundets styrelse i Västernorrland sedan drygt 2 år tillbaka som ledamot.

Jag läste till sjuksköterska i Umeå och tog examen för 12 år sen. Enda sen jag påbörjade min utbildning till sjuksköterska har jag vetat att jag skulle läsa vidare och bli barnmorska. Men som alla vet kommer livet emellan ibland och barn och flytt gjorde att jag la mina drömmar på hyllan tills i januari -18.

I Västernorrland har Vårdförbundet drivit hårt att få igenom och införa AST, akademisk specialisttjänstgöring inom regionen. Som ett led i detta har de flesta arbetsplatser i regionen slutat med studielön och att man ska binda upp sig till den arbetsplatsen via ett “slavkontrakt” på 2-3år, som det har sett ut tidigare. Sådana här kontrakt hade kvinnokliniken tidigare och jag var inställd på att skriva på ett sånt kontrakt när jag i tanken tänkte börja studera. Som tur var för mig så när jag väl bestämde mig för att börja studera så hade dessa kontrakt tagits bort, för ingen ville skriva på något sådant när andra alternativ till lön under studier fanns.

Jag har nu fått en utbildningsanställning inom kvinnokliniken där jag får studera med bibehållen lön, pensionsgrundande förmåner och semester. Min lön bekostas via SKL:s pengar satsning inom kvinnosjukvården. När jag gått min utbildning färdigt så får jag göra en ny löneförhandling inför ev. anställning inom kvinnokliniken i Sundsvall, men jag är inte bunden att börja jobba där! Detta är en självklarhet för mig att vi inom våra fyra professioner i Vårdförbundet ska få vidareutbilda oss med bibehållen lön, precis som läkarstudenter. Detta är något som jag alltid pushar studenter att fråga om och ställa krav på vid nyanställning, vilka fortbildningsmöjligheter finns på denna arbetsplats och får jag bibehållen lön vid studier? Ställer nog många dessa frågor och krav måste arbetsgivaren inse att detta måste vi ordna för att rekrytera dagens personal.

Sen har det nog inte undgått någon att Barnmorskeförbundet vill bilda eget fackförbund inom SRAT. För mig är detta en icke fråga. Jag kan inte se att vi barnmorskor kommer kunna driva fackliga frågor inom SRAT, inte heller att vi ska kunna påverka våra arbetstider och lön, då SKL sagt att de inte tänker sluta enskilda avtal med SRAT eller Barnmorskeförbundet. Jag hoppas att det blir ett nej i omröstningen den 14/11. Blir det inte så kommer jag iallafall stanna kvar i Vårdförbundet. Jag kommer kämpa för att övertyga barnmorskor i Västernorrland att stanna kvar, men var och en måste följa sin övertygelse. Man är alltid välkommen tillbaka om man ändrar sig!
God Jul från mig till alla er!

/Therése Burlin, blivande barnmorska.

Intervju med Ulla Olofsson. HR strateg på enheten för arbetsmiljö

Ulla hade som dröm att bli sjuksköterska när hon var 8 år.
Efter en lite krokig väg så blev hon färdig 1981. Har jobbat på många olika avdelningar och var fackligt förtroendevald som skyddsombud på 80-talet.

Läste Intensiv/Anestesi vidareutbildning och jobbade med det några år tills hon blev biträdande chef på operation vid NUS. Hon har alltid varit intresserad av arbetsmiljö och drivits av att göra arbetet som sjuksköterska till ett hanterbart yrke. Under mitten av 90-talet så blev hon involverad i framtagandet av arbetstidsmodeller och har som HR-strateg drivit utvecklingen av olika modeller fram till dagens modifierade 3.3 modell och saldomodellen.

Ullas dagliga arbete är inriktat på arbetstider och arbetsmiljö och då främst den psykosociala arbetsmiljön. Hon tycker att det är viktigt att få förutsättningar för att må bra på arbetet och kunna kombinera arbete och fritid. Med möjligheter att själv kunna bestämma sin arbetstid finns förutsättning att leva ett bra liv utifrån livsstil. Arbetet ska även kunna ge möjligheter till återhämtning och stimulera till en god hälsa. Hennes arbete handlar mycket om att hjälpa andra att göra sitt jobb och tycker att det är en stor nytta att vara sjuksköterska i grunden.

Ulla vill att alla medarbetare ska få bra kunskap och verktyg så att ledning och medarbetare tillsammans kan skapa en trygghet i arbetet och skapa förutsättningar för en god arbetsmiljö.

Mitt minne av skolsköterskan var att det luktade sprit och desinfektionsmedel. Besöken var ofta betingade av skador på idrotten eller att hon skulle ge sprutor av olika slag. Det fanns alltid en viss rädsla att besöka henne.

Nu ska jag träffa Ulrika Tjärnberg, skolsjuksköterska på Liljaskolan, Vännäs för att se om mitt minne finns kvar. Ulrika har tidigare jobbat som barnsjuksköterska på barnavdelning 2 mellan 2006-2014.

Ulrika började som skolsjuksköterska 2015, och hennes arbete handlar mycket om att skapa relation och att få förtroende hos eleverna. Många kontakter uppstår av att eleverna söker upp henne men hon kan också kontaktas av mentorer i klasserna som är oroliga över att eleverna har frånvaro eller mår dåligt på något sätt. Det är extra viktigt att finnas tillhands för elever som inte mår psykiskt bra. Det kan även handla om problem med vårtor, nageltrång, sex och relationer, att de upplever sig sjuka eller att de vill sluta snusa eller röka. Många saker kan hon reda ut själv med samtal eller medicinsk rådgivning men ibland kan hon behöva slussa eleven vidare för att få rätt hjälp. Hon har uppsökande verksamhet i klasser då hon tillsammans med andra yrkeskategorier på skolan pratar om bla kränkande behandling och tobaksprevention via tobaksfri duo.

Skolsköterskan är ”ofarlig”. Henne kan man prata med om allt eftersom hon har tystnadsplikt och hon brinner för att ge ungdomarna så bra möjligheter som möjligt.

På Liljaskolan arbetar de i elevhälsoteam med olika kompetenser så som skolsköterska, kurator, specialpedagog, yrkesvägledare eller rektor och där kan Ulrica vid behov diskutera elevärenden med de övriga deltagarna.

Alla som arbetar på Liljaskolan arbetar utifrån ett arbetssätt som ska kallas MUST (Meningsfullt, Utvecklande, Stimulerande och Tryggt).

Ulrika har mycket att göra och upplever att tiden ej räcker till. Ulrica och hennes kollega erbjuder hälsosamtal till alla som går årskurs 1 som i år är drygt 200 elever och tar det mycket tid i anspråk men skulle även vilja hinna prata om sömn, mat, stress, sex och relationer med dem. Hon arbetar mycket med ensamkommande flyktingar och utlandsfödda vilka är i behov av mycket information av olika slag så som det tidigare nämnda.

Ulrica har alltid dörren på glänt när hon inte är upptagen. Det inbjuder till spontana samtal och det är Ok att komma in och prata, det ska kännas tryggt för eleverna.

Min upplevelse av skolsköterskan av idag är att Ulrika är en varm och glad person som inger förtroende. Det finns en vagn med omläggningsmateriel och jag ser att det finns sprutor men det luktar inte sprit och desinfektionsmedel. Och jag känner mig inte rädd. Är nog lite avundsjuk på eleverna som har en bra person att vända sig till.

 

/Bengt Sjöberg

 

Hej bloggen!

Nu är det min tur att skriva om mig och hur jag hamnade här, på sjuksköterskeprogrammet Umeå Universitet. Först började det med att jag flyttade hemifrån nyss fyllda 16 och redo att ta över världen. Via medieprogram, frisör och sedan 12 år som konditor och bagare så började jag känna att det av tusen olika anledningar var dags att byta yrkesbana. Så klyschigt som bara den valde jag att utbilda mig inom ett yrke där man får visa att människor syns, som den de är, i ett samhälle där klimatet inte alltid är så tillåtande. Jag var helt säker på att det var inom ambulansen jag skulle hamna men så började vi få besök av andra som redan jobbade som sjuksköterskor och som verkligen brann för just sin del inom hälso- och sjukvård och allt lät så himla kul. Jag har också haft turen att hamna på VFU placeringar och sommarjobb där jag verkligen trivts hur bra som helst. Så än om bitarna i mitt framtida yrkesval faller mer och mer på plats ju kunnigare jag blir så är det lite nervöst nu när jag snart ska bestämma mig för var jag ska börja. Ja och sedan att förhandla om lön, schema och annat känns ju inte heller så lätt. Men spännande och jag känner mig verkligen superpeppad.

Skolan då? Ja tiden har ju gått fort. Sen har jag ju en underbar klass med en massa superfina människor och jag saknar dem de perioder i plugget då vi inte ses så ofta. Innan jag började var jag lite fundersam hur det skulle vara då jag ändå är ve och fasa hela 35 år. Alla dessa ungdomar, hur skulle jag klara det? Men det tog väl kanske nån dag så var man som en i gänget och när jag känt mig sliten har jag bara dragit gamlingkortet och dragit hem till min tekopp, netflix och senaste stickningsprojektet. Sen har vi tack vare en tidigare sjuksköterskestudent ovve som tisdags- och partystass vilket också är himla trevligt när man känner sig lite små sliten. Gå runt på skolan eller nåt party i förklädd pyjamas är inte dumt. Sen har jag försökt att peppa på mig själv och tagit för mig, frågat massor, vågat känna mig dum för att bli smart, erkänt min okunskap och försökt utmana mig hela tiden. Nu känner jag mig mycket tryggare och jobbar till och med som amanuens på skolan. Kul!

Självklart har jag funderat en hel del angående mitt beslut om att börja plugga men jag kan inte säga att jag ångrar mig för det gör jag inte. Nu har jag en annan tid att sitta och göra sockerkonst om jag vill och behöver inte bekymra mig om vad jag ska ta betalt för den enorma arbetstid som faktiskt läggs ner på en tårta som borde vara svindyr och ingen vill betala så mycket för. Jag tror inte att sjuksköterskeyrket på något sätt är lättare men jag behöver inte stå och borra 10 000-tals semlor eller rulla chokladbollar på en 40 kilos deg om jag inte ska anordna en sjujävla fest. Det kommer att bli annorlunda och annorlunda är bra.

Nu börjar det bli lite text så dags att börja avsluta så det inte blir en roman av alltihop. Jag funderade över det här med makt och maktutövande ett tag relaterat till gamla arbetsgivare och diskussioner tillsammans med vänner om deras gamla arbetsplatser. Hur som kom jag då på mig att jag kände mig mäktig på ett annat sätt än jag gjort förr. Jag vet hur man gör när någon plötsligt faller ihop, vad som kan hända i en sjuk kropp och när själar är på villovägar eller är trötta. Att kunna rädda liv, det är mäktigt.

 

 

 

/Nina Morin, sjuksköterskestudent T5, Umeå Universitet

Mitt namn är Gustav Hagvall. Jag gick specialistutbildning med inriktning mot Operationssjukvård för 4 år sedan och har sedan dess jobbat som Operationssjuksköterska på Ortopedoperation i Umeå.

Jag har många bra minnen från min karriär trots att den ännu är kort, så fler lär det bli. Det bästa minnet hittills är när jag första gången satte min fot på en operationsavdelning. Jag läste grundutbildningen till sjuksköterska och gjorde praktik på kirurgavdelning i Lycksele. En av dagarna fick jag gå på OP. Det var otroligt spännande och intressant. Efter lunch fick jag förfrågan om jag kunde assistera på en knäprotes. Absolut sa jag! Personalen var lite oroliga för att jag skulle svimma eftersom jag var så lång och kille. Killar brukar nämligen ha lättare för att svimma på op. Men jag var så exalterad så blodtrycket höll hela operationen och jag måste ha haft ögon som tefat. Jag var så fascinerad över vad man kan göra med människokroppen och att få se hur allt såg ut på insidan! Det som man läst om på anatomikursen blev helt plötsligt mycket mer intressant. Att det dessutom var så trevlig personal gjorde att det blev ganska självklart val att plugga vidare efter några års jobb som grundutbildad.

På operation jobbar vi verkligen i team och är beroende av varandra. Det kan verka som en grupp individualister som bara ser sin del och fokuserar på det, men så ser inte jag det. Vi hjälper varandra för att göra det så bra som möjligt för patienten. Ingen är bättre än någon annan, det är lätt att erkänna om man är osäker och kan be om hjälp. Detta gäller över alla yrkeskategorier, vi blir ett sammansvetsat team! Självklart fungerar det bättre eller sämre olika dagar, men överlag gör det att jag trivs fantastiskt med mina kollegor.

Det är otroligt häftigt att få vara med på allt från kejsarsnitt till aortaaneurysm och skallöppningar, den akuta kirurgin är spännande och häftig, men i slutändan trivs jag bäst på ortoped- och ryggoperation. Vi gör så otroligt många olika och varierande ingrepp, listan kan göras lång och listan med instrument och teknisk utrustning som behövs till vardera operation blir så klart ännu längre. Utvecklingen går snabbt och så även operationsteknik. Det kommer hela tiden nya material och instrument, vi använder oss mer av röntgen och navigation för en mindre traumatisk kirurgi. Det är så mycket att lära sig, så en dag är aldrig den andra lik. Stundvis lite jobbigt men främst väldigt roligt och stimulerande.

Till skillnad från avdelningsarbetet har vi bara en patient i taget som vi måste fokusera på och vi jobbar mindre jourtid. Bättre arbetsmiljö och schema är såklart en stor fördel!

 

/Gustav Hagvall