Jag sitter och dagdrömmer om sommaren, den sköna härliga sommaren, semester, sol och värme. Snart är den här och allt skall bli så skönt. Äntligen får jag och familjen vila från allt slit som varit under året. Vi ska umgås, hämtar krafter, bara vara och ha det skönt… Eller…
Jag rycks upp ur mina dagdrömmar och blir snabbt nedtagen på jorden igen tillbaka till verkligheten. Jag hör min chef säga att vi har gett alla semester i 4:a veckor under sommaren och vi tror att vi kommer att klara sommaren, jag rycker till … Vadå ”tror” tänker jag, vet ni inte? Ja, jo säger chefen det är lite skört på en del ställen och vi kan inte bemanna alla ställen med en sjuksköterska, så vi får gå på minimibemanning och samarbeta över områdena, slå ihop oss, då behöver man ju inte känna sig ensam. Av en sjuksköterska på ett annat ställe får jag höra att deras chef ännu inte hittat någon vikarie för att täcka upp till ens att gå minimibemanning. Det är nu mindre än två månader kvar tills det att första kullen av sjuksköterskor skall FÅ ta ut sin semester.

Samtidigt får jag höra från chefer på boendet om att det råder stor vikariebrist på undersköterskesidan, våra stöttestenar ute i verksamheterna. Det är mycket värre än förra sommaren säger hen. Jag får panik… förra sommaren behövde jag semester nästan direkt efter att sommarsemestern var över, för att det var så tufft då jag var i arbete. De undersköterskor jag arbetade med då fick flera av dem långa perioder av sjukdom, några fick gå ner i tid för att orka. Hur ska det går nu? Vad ska/måste hända för att arbetsgivaren ska ta detta på större allvar?

Min chef poängterar att vi (alltså jag och mina sjuksköterskekollegor) måste i god tid före semestern se till att ha jobbat undan så mycket som möjligt så det inte finns annat än det absoluta och akuta sakerna att göra under min/vår frånvaro. Då blir det ju mindre att göra för de som skall jobba och då klarar vi oss. Vi måste också bli bättre på att prioritera säger chefen, inte göra “massa onödigt”… Jag sitter och funderar på om min chef vet vilken yrkeskår hen pratar med, vi prioriterar varje dag, vi gör inget annat än prioriterar och omprioriterar, säkert 50 gånger om dagen då vi arbetar. Detta för att vi arbetar med sjuka människor som är individer och detta ändrar förutsättningarna hela tiden.

Ingen nämner att det skall vara ca 55 sjuksköterskor som ska ansvara för ca 4000 patienter/brukare varje dag i drygt två månader och över hela kommunen. Samtidigt som undersköterskorna minskar sin bemanning. Ingen nämner patientsäkerhet, ingen nämner god arbetsmiljö, ingen nämner att jag skall arbeta för tre eller fyra sjuksköterskor under den tid jag skall arbeta under sommaren. Ingen nämner att jag skall arbeta för minst två, före och efter min egen semester för att bereda vägen och hinna ikapp. Ingen nämner att jag förmodligen också kommer att behöva arbeta övertid.
Ingen nämner något av det som har betydelse…

Jag blir ledsen, känner förtvivlan, känner ilska, vill bara skrika rätt ut i ett jättevrål.

Är det fler än jag som kommer att mötas av ett liknande scenario under denna härliga sköna sommar?

/Från en sjuksköterska som just nu bara vill skrika/vråla rätt ut, ha en skön d…a sommar.

Vi kan läsa att man på olika sjukhus runt om i landet startar avdelningar utan sjuksköterskor. Ja, du läser rätt, jag lovar. Detta är en av de uppfinningsrika lösningar på sjuksköterskebristen som nu råder i Sverige, eller är det rysk roulett det kallas? Vad jag vet så är det i dagsläget fem sjuksköterskelösa avdelningar i Sverige, en kreativitet som sätter liv på spel.

Min fråga till dig som betalar skatt, skulle du vilja åka buss med en chaufför utan körkort? Skulle du anlita en advokat som ska försvara dig, men som saknar utbildning och kunskap? Skulle du boka en flygresa med ett bolag som anställt outbildade piloter? Jag tror att ditt svar blir nej på mina frågor.

Vi lever i ett land där vi betalar skatt för att på så sätt få en välfungerande välfärd som alla kan ta del av. Just nu fungerar inte sjukvården i våra kommuner och landsting, utan den haltar sig fram och det på bekostnad av arbetsmiljö och patientsäkerhet. Det sägs att sjukvården har brist på sjuksköterskor och att det råder brist i Sverige, från norr till söder, från öst till väst. Det är orsaken till att sjukvården inte fungerar idag. Bristen gör att kommuner och landsting måste anlita bemanningsföretag som kostar alldeles för mycket så det blir ett enda stort ekorrhjul. Lösningen är då att sänka kvaliteten och låta de sjuka patienterna vårdas av icke legitimerad personal med avancerad universitetsutbildning.

Det finns stora forskningsstudier som visar att sjukskötersketätheten avgör patientdödligheten. Linda Aiken som är en etablerad amerikansk forskare, menar att ju fler sjuksköterskor det finns desto mindre risk för dödlig utgång är det. Men trots denna forskning och fakta så väljer många landsting/Regioner att införa vårdavdelningar utan sjuksköterskor. Hur tänkte man nu? Just ja, det är sjuksköterskebrist i Sverige, det går inte att lösa på annat sätt. Dessutom har SKL, Sveriges kommuner och landsting beslutat att den 1/1-2019 ska vården vara oberoende av bemanningspersonal. Hur jag än räknar, vänder och vrider på det så får jag inte denna ekvation att gå ihop.

Stopp nu, stanna upp och läs dessa fakta. Hur får vi det att fungera då? Jo, jag kan berätta att det inte är någon brist på sjuksköterskor. Det finns 40-45 000 sjuksköterskor som i dag valt att inte jobba i kommun, landsting eller region utan hos privata vårdgivare, bemanningsföretag, utomlands eller som valt att lämna yrket helt på grund av dåliga villkor och en kaosartad arbetsmiljö. Alltså finns det många sjuksköterskor att återanställa, men det krävs schyssta villkor. De accepterar inte vad som helst, även om de tycker att yrket som sjuksköterska är det bästa man kan ha.

Vårdförbundet har lösningar på rådande kaos i Sverige men det kostar och det måste få kosta. Betala en lön som en akademiskt utbildad sjuksköterska är värd och se till att det finns en löneutveckling så att vi får en livslön och har råd att gå i pension den dag det är dags. Inför AST (akademisk specialisttjänstgöring) i hela landet och i högre utsträckning än idag. Vården är avancerad så specialistutbildade sjuksköterskor behövs. Hälsosamma arbetstider som går i linje med den evidens som finns. När det är löst kommer arbetsmiljön bli bättre.

Min uppmaning till Västerbottens politiker och beslutsfattare innan ni ens tänker tanken att följa efter era kollegor – ta del av forskningen, lyssna på oss och länets sjuksköterskor. Gör det innan ni spelar rysk roulette med människors liv.

/Jenny Olsson, stolt legitimerad sjuksköterska och ordförande i Vårdförbundet Västerbotten.