Västerbottenbloggen

Västerbottenbloggen

Västerbottenbloggen

Gästbloggare

Vi har en rad olika gästbloggare i Västerbottenbloggen! Vill du också skriva här? Kontakta oss på info.vasterbotten@vardforbundet.se

Vi klarar oss utan dem, men de klarar sig inte utan oss

av

Oskar Wigren

Oskar Wigren

Jag alltid haft en magkänsla att administrationen ökar inom vården, men även om magkänslan ofta säger mycket så kan den ändå ibland visa sig vara långt ifrån sanningen. Här nedanför har jag dock länkat till två artiklar, en från Vårdfokus och en från Läkartidningen, som berättar hur administrationen inom vården sväller. Jag är helt övertygad att detta sticker i ögonen på många vårdanställda.

Jag tror personligen att vårdpersonalen kollektivt själva skulle kunna sköta många av de sysslor som administrationen gör, men låt gå för att det behövs en viss administration. Denna administration anser jag dock ska hållas minimal.

Vem är det som egentligen bygger upp vården och får den att rulla? Är det administrationen eller vårdpersonalen? Anta att landstingsdirektör Anders Sylvan skulle strejka en dag. Vad skulle hända? Ingenting. Anta att hela administrationen skulle strejka? Kanske skulle skava en del, men det skulle nog gå att lösa det mesta. Anta att alla vi i vårdpersonalen skulle strejka? Då skulle NUS stanna. Så är det. Sån är vår egentliga makt, vi vet bara inte om det.

Nu inför ledigheten får ni gärna ta med er denna tanke: Vi klarar oss utan dem, men de klarar sig inte ut oss. Återkom sen efter sommarledigheten med lite rakare ryggar så tar vi oss an alla problem.

På min ”att göra-lista” inför hösten finns bland annat:

  • Kämpa för rätten att få byta om till arbetskläder på arbetstid.
  • Fortsätta kämpa mot inskränkningar av strejkrätten.

En skön sommar och fred på jorden,

önskar
Oskar Wigren
Sjuksköterska på Strålbehandlingen, NUS

Här har ni artiklarna:

Fler styr och färre vårdar – Vårdfokus
Administrativ personal har gått om antalet läkare i vården – med råge – Läkartidningen

Sommarhälsning från SoloSister

av

Det har gått en tid sedan min rekordexpedition till Sydpolen. Under de varma och soliga majdagarna känns Antarktis och alla minusgraderna långt borta. Mycket har hänt sedan jag kom hem. Boken om vägen till Sydpolen kom ut i april. Det har varit ett hektiskt år men det har varit värt allt jobb. Jag är tacksam över alla positiva händelser och möjligheter som jag har fått vara med om efter Sydpolen. Jag har fått fina utmärkelser, jobberbjudande på Antarktis och inte minst de personer som har hört av sig och blivit inspirerade till att göra sina egna äventyr.

Att jag kan kombinera mitt äventyrsliv med att jobba som sjuksköterska känns lyxigt. Jag jobbar halvtid som syrra på Legevakta i Tromsø och resten av tiden lägger jag på föredrag, boken och turer. För mig är sjuksköterskejobbet ett perfekt yrke som är varierande, roligt och stimulerande och som jag kan kombinera min passion. Att ha de kunskaperna jag har som sjuksköterska är heller ingen nackdel när jag är ute på expedition. När jag är på äventyr som betyder mycket för mig själv bidrar de inte direkt till samhället så därför känns det bra för mig att kunna gå till jobbet på Legevakta och hjälpa andra när de blir sjuka, har ont eller kanske bara behöver någon att prata med. Det väger liksom upp. Jag hoppas att fler som har andra passioner i livet ser möjligheterna med sjuksköterskeyrket och söker sig hit.

Jag önskar alla en härlig sommar!

/Johanna Davidsson, SoloSister

Jag fikar för en bättre värld, gör du det också?

av

I Sverige gillar vi att fika. Vi fikar gärna flera gånger per dag: På jobbet, i hemmet, ensam, tillsammans med andra och även kanske på språng på bussen eller i bilen. I snitt konsumerar svensken runt 9,19 kilo kaffe per år. Det motsvarar 3,4 koppar per dag. Att välja kaffe eller choklad med omsorg borde vara en enkel sak.

Dagens småskaliga kaffe- och kakaoodlare runt om i världen står inför många utmaningar. På grund av mellanhänder, pressade priser och bristande resurser får odlarna sällan en tillräcklig betalning. Det är något som får konsekvenser, både för enskilda individer men också för hela samhällen.

För många kaffe- och kakaoodlare är det inte en självklarhet att kunna skicka iväg barnen till skolan, än mindre kunna servera tre mål mat om dagen. I Västafrika, där kakaon kommer ifrån, är barnarbete vanligt förekommande som följd av fattigdomen. Vi talar helt enkelt om varor som produceras under bedrövliga arbets- och levnadsvillkor, något som Fairtrade arbetar för att förändra.

I dessa utmanande regioner fungerar Fairtrade som ett verktyg för odlarna att själva kunna ta sig ur fattigdomen och kunna påverka sin egen värld och framtid. Det är dessutom ett arbete som går hand i hand med arbetet med Agenda 2030.

Mellan den 7-9 maj samlas människor i över 20 länder under World Fairtrade Challenge för att tillsammans fika Fairtrade-märka produkter för att visa vårt ställningstagande för goda arbets- och levnadsvillkor. Det gör också vi medlemmar i Vårdförbundet, Vårdförbundet har tagit ställning och blivit en Fair Union vilket jag tycker är toppen.

Vi är med i fikautmaningen för att visa att vi vill se en handel som tar hänsyn till mänskliga rättigheter.

Tycker du som jag att Fairtrade är intressant och viktigt finns det en bra digital utbildning som du hittar på www.fairtrade.se

Camilla Lingbro Dömstedt
Leg Barnsjuksköterska, förtroendevald på arbetsplats
samt engagemangssamordnare Fairtrade

Hur hanterar vi barnmorskor som inte vill vara med i Vårdförbundet?

av

Jag är stolt och glad över internationella barnmorskedagen och att denna dag uppmärksammas över hela landet. Som barnmorska finns jag med i kvinnans livscykel, både från ungdomstid, fertil tid samt den äldre kvinnans bekymmer. Det är ett stort privilegium och som barnmorska har jag ett mycket viktigt uppdrag i samhället. Jag kommer själv ihåg de barnmorskor jag haft i mitt liv, som hjälpt mig genom barnafödande och familjeplanering och jag tror att alla vi kvinnor känner en stor samhörighet med de barnmorskor som vi haft genom livet.

Den senaste tiden har Vårdförbundet stött på en situation som inte funnits tidigare. En yrkeskår funderar på att starta ett eget fackförbund. Jag skriver ”funderar” eftersom det i dagsläget är på utredningsstadiet och inget beslut är fattat. Vårdförbundet har förklarat att barnmorskorna är välkomna att vara kvar. Det finns ingen avsikt att aktivt stöta ut denna yrkeskår ur Vårdförbundet. Tvärtom. Barnorskorna hör hemma hos oss. Ändå upplever många barnmorskor att de inte är det, hemma alltså. De upplever en besvikelse och känner att Vårdförbundet inte jobbar för deras yrkeskår.

Vårdförbundet har imponerande 114.000 medlemmar. Det är ett stort förbund med mycket att säga till om. Barnmorskorna består av ca 6000 medlemmar. En försvinnande liten del i det stora hela. Personligen kan jag se varför barnmorskor landet runt funderar på att bryta sig ur. Jag kan se och förstå att barnmorskor tycker att de försvinner i den stora massan och att deras yrke kommer till sin rätt många gånger. Så konstigt kan det inte vara för Vårdförbundet heller.

Jag är ganska nyligen vald som förtroendevald på min arbetsplats. Jag har varit förtroendevald en gång tidigare, då var jag sjuksköterska. Jag stred helt och hållet och enbart för de rättigheter en sjuksköterska ska ha på den arbetsplatsen. Jag såg till att anpassa mitt engagemang och de frågor jag skulle driva genom att prata med mina medlemmar på arbetsplatsen och arbetade för det som de ansåg vara viktigt just då. Personligen hade jag inte någon som helst tanke på att det kunde finnas andra yrken i Vårdförbundet. Varför skulle jag strida för olika yrken? Jag var ju sjuksköterska? Jag har ändrat mig i detta sedan jag utbildade mig till barnmorska.

Idag har jag fått en större världsbild och kanske även mognat lite. Jag inser att vi är många i Vårdförbundet men även flera olika yrken. Det är inte lätt att balansera detta så att olika avtal och arbetssätt kommer till tals. Men jag tror att det är här som Vårdförbundet har en brist.

Vårdförbundet har idag ett barnmorskenätverk, vilket är mycket bra. Men jag tror att det kanske kommit för sent. Upproret har kommit tidigare och jag vet genom min arbetsplats men även andra forum, att besvikelsen är stor över att Vårdförbundet inte tagit tillvara på skillnaden mellan sjuksköterskor och barnmorskor. Att skillnaden mellan dessa yrken inte belyst. Att det kanske behövs olika avtal och arbetstider. Att barnmorska inte är en specialistutbildning som sjuksköterska utan ett helt eget yrke.

Det är här som Vårdförbundet måste vara ödmjuk och kunna erkänna att vi har missat något väsentligt som barnmorskorna nu reagerar på.

Såklart är inte alla barnmorskor missnöjda med Vårdförbundet. Det ändå är det en stor del som i förlängningen skulle kunna bilda ett eget fackförbund, eller som det precis är nu, vara med i en fackförening med flera olika yrkeskårer. Att det i norden finns flera fackförbund att välja på för barnmorskorna är inte någon hemlighet, jag vet i ärlighetens namn inte om det är något att sträva efter.

Upplevelsen som jag personligen har är att vi som Vårdförbund i dag har stängt ute barnmorskeförbundet och i dag inte försöker komma närmare för att kunna se vad som skulle behövas för att en enad barnmorskekår. Det tycker jag är oerhört tråkigt. Jag tror att Vårdförbundet behöver Barnmoskeförbundet för att kunna utveckla barnmorskefrågorna och ta del av den kunskap som barnmorskeförbundet besitter. Barnmorskeförbundet är trots allt vårt professionsförbund likväl som sjuksköterskorna har sjuksköterskeföreningen som sitt.

På vår arbetsplats har dessa frågor diskuterats och kommer säkerligen att diskuteras mer framöver. Som förtroendevald är det viktigt att lyssna på mina medlemmar, även fast det kan vara obekvämt att hantera. Varför vill barnmorskor lämna Vårdförbundet?

Det är kanske dags att granska oss själva i sömmarna och bita i det sura äpplet. Att erkänna att vi inte gjort helt rätt är ett steg närmare till att få en bättre lösning än en splittrad barnmorskekår. En splittrad barnmorskekår vinner ingen på. Framförallt inte Vårdförbundet.

/Erika Häggblad
Barnmorska

Ett scenario ur verkligheten för en kommunalanställd sjuksköterska, idag 2018.

av

Jag sitter och dagdrömmer om sommaren, den sköna härliga sommaren, semester, sol och värme. Snart är den här och allt skall bli så skönt. Äntligen får jag och familjen vila från allt slit som varit under året. Vi ska umgås, hämtar krafter, bara vara och ha det skönt… Eller…
Jag rycks upp ur mina dagdrömmar och blir snabbt nedtagen på jorden igen tillbaka till verkligheten. Jag hör min chef säga att vi har gett alla semester i 4:a veckor under sommaren och vi tror att vi kommer att klara sommaren, jag rycker till … Vadå ”tror” tänker jag, vet ni inte? Ja, jo säger chefen det är lite skört på en del ställen och vi kan inte bemanna alla ställen med en sjuksköterska, så vi får gå på minimibemanning och samarbeta över områdena, slå ihop oss, då behöver man ju inte känna sig ensam. Av en sjuksköterska på ett annat ställe får jag höra att deras chef ännu inte hittat någon vikarie för att täcka upp till ens att gå minimibemanning. Det är nu mindre än två månader kvar tills det att första kullen av sjuksköterskor skall FÅ ta ut sin semester.

Samtidigt får jag höra från chefer på boendet om att det råder stor vikariebrist på undersköterskesidan, våra stöttestenar ute i verksamheterna. Det är mycket värre än förra sommaren säger hen. Jag får panik… förra sommaren behövde jag semester nästan direkt efter att sommarsemestern var över, för att det var så tufft då jag var i arbete. De undersköterskor jag arbetade med då fick flera av dem långa perioder av sjukdom, några fick gå ner i tid för att orka. Hur ska det går nu? Vad ska/måste hända för att arbetsgivaren ska ta detta på större allvar?

Min chef poängterar att vi (alltså jag och mina sjuksköterskekollegor) måste i god tid före semestern se till att ha jobbat undan så mycket som möjligt så det inte finns annat än det absoluta och akuta sakerna att göra under min/vår frånvaro. Då blir det ju mindre att göra för de som skall jobba och då klarar vi oss. Vi måste också bli bättre på att prioritera säger chefen, inte göra “massa onödigt”… Jag sitter och funderar på om min chef vet vilken yrkeskår hen pratar med, vi prioriterar varje dag, vi gör inget annat än prioriterar och omprioriterar, säkert 50 gånger om dagen då vi arbetar. Detta för att vi arbetar med sjuka människor som är individer och detta ändrar förutsättningarna hela tiden.

Ingen nämner att det skall vara ca 55 sjuksköterskor som ska ansvara för ca 4000 patienter/brukare varje dag i drygt två månader och över hela kommunen. Samtidigt som undersköterskorna minskar sin bemanning. Ingen nämner patientsäkerhet, ingen nämner god arbetsmiljö, ingen nämner att jag skall arbeta för tre eller fyra sjuksköterskor under den tid jag skall arbeta under sommaren. Ingen nämner att jag skall arbeta för minst två, före och efter min egen semester för att bereda vägen och hinna ikapp. Ingen nämner att jag förmodligen också kommer att behöva arbeta övertid.
Ingen nämner något av det som har betydelse…

Jag blir ledsen, känner förtvivlan, känner ilska, vill bara skrika rätt ut i ett jättevrål.

Är det fler än jag som kommer att mötas av ett liknande scenario under denna härliga sköna sommar?

/Från en sjuksköterska som just nu bara vill skrika/vråla rätt ut, ha en skön d…a sommar.

Gästbloggare – Veronica Eriksson

av

Mitt namn är Veronica Eriksson och jag jobbar som sjuksköterska på Brogården, som är ett särskilt boende i Skellefteå. Jag har varit medlem i Vårdförbundet sedan jag examinerade som sjuksköterska 1997. Genom åren har Vårdförbundet gett mig möjligheter att få värdefull information och utbildning. Som förtroendevald under ca 10 år (under 2000-talet) gavs jag möjligheter att driva medlemmarnas frågor, genom samverkan “från idé till beslut”, både på lokal nivå men även uppåt i organisationen. Vårdförbundet har genom arbetet med löneprocessen gett mig värdefull kunskap om hur jag kan påverka min löneutveckling.

I mitt nuvarande arbete inom äldreomsorgen trivs jag mycket bra, att vårda sköra äldre upplever jag som givande och “det finaste som finns”. Det är ett varierande, utmanande och självständigt arbete. Det som ligger mig varmast om hjärtat är den palliativa vården, vård i livets slutskede.

I teoretiska sammanhang beskrivs att den palliativa vårdnivån som bedrivs inom Äldreomsorgen är allmän. Men patienter med komplexa palliativa vårdbehov, exempelvis diagnosgrupper som hjärtsvikt, KOL, demenssjukdom, neurologiska sjukdomar och cancer finns ju även inom äldreomsorgen. Eftersom olika diagnoser ger olika sjukdomsförlopp och symtom, behövs goda geriatriska kunskaper och specifika kunskaper om palliativ vård. Patienten behöver sättas i fokus och rätt insatser i rätt tid är av vikt för att vi ska kunna möta patientens palliativa vårdbehov, oavsett ålder, diagnos eller vårdform. Målet med palliativ vård är att lindra lidande och främja livskvalitet. För att uppnå det är alltså patienten beroende av att sjuksköterskor har dessa kunskaper och med ökad kompetens om palliativ vård kan fler patienter få sin vård tillgodosedd inom särskilt boende.

Så sagt och gjort, 2015 påbörjade jag min specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning palliativ vård på Sophiahemmet i Stockholm. Jag examinerade våren 2017. Med pompa och ståt i Blå hallen i Stockholms stadshus, där jag fick ta emot min brosch av självaste prinsessan Sofia som är beskyddare av Sophiahemmet. Det var två berikande och vansinnigt roliga studieår.

Men vad kan då en specialistsjuksköterska med inriktning palliativ vård tillföra i kommunal äldreomsorg?

I första hand handlar det om att jag har bidragit med kunskapstillskott inom området palliativ omvårdnad. Mina kollegor uttrycker att de lärt sig mycket under min specialistutbildning just för att jag kunnat förmedla ny och fördjupad kunskap inom området. Oftast uppstår det frågeställningar inom området symtomhantering, men jag lyfter även fram de övriga hörnstenarna (teamarbete, kommunikation och relation samt närståendestöd). Jag kan i jämförelse med tidigare uppmärksamma patientens omvårdnadsbehov i ett tidigare skede och aktivt medverka till att patient och närstående inkluderas i teamet. På Brogården har jag antagit en koordinerande roll för att stödja teamet och utbilda vårdpersonal.

Vårdpersonalen är den som är närmast patienten och dennes närstående. De känner personen bakom sjukdomarna och har därmed en central och viktig roll i den palliativa vården, från tidigt palliativt skede till vården vid en dödsbädd och omhändertagande efter dödsfallet. Vikarier och medarbetare utan vårdutbildning behöver lära sig grunderna i palliativ vård. För att fånga upp symtom i tidigt skede har all vårdpersonal på Brogården fått utbildning i hur man gör ROAG, munhälsobedömning samt lärt sig skatta smärta med symtomskattningsinstrument. Arbetet med att synliggöra och förankra den palliativa vårdens värdegrund och förhållningssätt har varit den svåraste men viktigaste uppgiften, då den ligger som grund för en god palliativ vård. Välutbildad och trygg vårdpersonal kan även hjälpa den döende med viktiga förberedelser inför döden.

Ett personligt engagemang har bidragit till en successiv utveckling av den palliativa vården med målsättning att uppnå Socialstyrelsens kvalitetsindikatorer. Genom att vara en förebild och fylla i kvalitetsregister och visa vad insamlade data kan användas till i vardagen. Uppföljning är för mig A och O, där Svenska palliativregistret ger ett gott stöd där “spindeldiagrammet” på ett konkret sätt synliggör områden där patienterna inte fått fullgod symtomlindring och inspirerar till förbättringsarbete.

Ett annat framgångsrikt arbetssätt är att använda ett strukturerat stöd, som nationell vårdplan för palliativ vård, NVP, vilket innebär att den palliativa vården kvalitetssäkras. Den döende sätts här i fokus, NVP ger teamet stöd att identifiera, bedöma och åtgärda patientens palliativa vårdbehov samt att individanpassa vården. Eftersom NVP uppdateras årligen, känner jag en trygghet i att aktuella riktlinjer och vårdprogram följs.

Jag vill avsluta detta blogginlägg med en dikt av Pia Dellson, som för mig sammanfattar den palliativa vårdens utmaningar ganska väl.

“Att leva har sin tid
Att bota har sin
Att dö har sin

Så enkelt är det
och så svårt”

/Veronica Eriksson

Pride – In the name of Love

av

Bild från Pridetåget i Umeå, 2017.

Varför är Vårdförbundet Västerbotten med på Prideparaden i Skellefteå 2018?

Enligt Vårdförbundets stadga om etiska koder och de grundläggande värderingar som råder i Vårdförbundet är ” Alla människor är födda fria och har lika i värde och rättigheter” och ” I vår gemenskap är olikheter en tillgång, där alla har möjlighetet till utveckling” (2009).

Vårdförbundet kämpar för att fler arbetsplatser ska präglas av en kultur där mångfald uppskattas och bejakas. Arbetsplatser där alla vågar vara öppna med vem de blir kära i. Arbetsplatser där ingen behöver försvara sin könsidentitet. Om du är HBTQ-person eller inte ska självfallet inte spela någon roll för din lön, din utveckling och hur du blir bemött på din arbetsplats. (Vårdförbundets hemsida, 2018).

I en stor studie (Fritt fram) i början av 2000-talet visade det sig att många tror att det finns fler fördomar i samhället i stort och på andra arbetsplatser, än på den egna. “Men jag har ju inga fördomar” tror vi aningslöst. “Jag har jättemånga homosexuella vänner och på jobbet har vi en homosexuell, så vi har verkligen inga problem hos oss.” Men vem har sagt att det ska vara problematiskt? Eller rättare sagt: vem har tolkningsföreträde på om det finns problem eller inte? Det finns en risk för aningslöshet här, ungefär som med fördomarna. Vissa saker måste vi pränta in (Vårdförbundet, 2016).

Det finns stora skillnader i vilken utsträckning hetero- respektive homo- och bisexuella uppfattar kränkande jargonger eller diskriminering på sina arbetsplatser, något som tyder på en omedvetenhet bland de heterosexuella. På frågan om det förekommer nedsättande och förlöjligande omdömen om homo- och bisexuella i allmänhet på arbetsplatsen svarar 28 procent av de homo- och bisexuella kvinnorna ja, medan endast 8 procent av de heterosexuella kvinnorna svarar ja. (Männen: 25% resp 15%)

Nio av tio av alla homo- och bisexuella i en rad yrken är inte öppna mot kunder eller brukare. Inom äldreomsorgen är t ex över 90 procent av alla homo- och bisexuella inte öppna mot kunder och brukare. Att arbeta i en miljö där diskriminering förekommer påverkar hälsan negativt. Risken för en allmänt dålig hälsa är nästan dubbelt så hög för de homo- och bisexuella som arbetar i en miljö där trakasserier förekommer, jämfört med övriga homo- och bisexuella. Källa: Arbetslivsinstitutet 2003

Ni som läser kanske tänker att dessa studier/undersökningar är gjorda för länge sedan och att detta är inte aktuellt i dag. I en annan undersökning gjord av LO ca 10 år senare kunde man konstatera att toleransen blivit bättre. Flertalet, sex av tio, anser att det går att vara öppen på arbetet. Bara två av tio uppger att deras arbetskamrater har fördomar mot HBT-personer. Men undersökningen visar även att fyra av tio uppger att de skulle låta bli att säga ifrån om någon kollega skämtade om HBT-personer. Tre av tio uppger att de skulle säga ifrån. Så om undersökning görs idag 2018 måste siffrorna vara ännu bättre! Och därför behöver vi inte engagera oss längre! Delvis kanske det är sant men vi är långt ifrån i mål.

Idag blåser det oroliga vindar över hela världen och så även i Sverige. Dessa vindar vill inte ha olikheter, kan inte se resurserna i individerna utan ser dem som hot. I ett land som varit och är bland de bästa i världen på att föra en kamp om jämställdhet och om människors lika värde oavsett kön, sexuell läggning mm. ska också ligga i framkant i att visa solidaritet mot de som inte har det lika lätt i vårt samhälle. Med det som utgångspunkt är det därför viktigt för oss i Vårdförbundet Västerbotten att jobba aktivt med att stärka medlemmar till att kunna vara öppna med sin sexuella läggning och/ eller könsidentitet/könsuttryckt på sin arbetsplats. Ett sätt för oss är att visa engagemang och solidaritet. Alla kan vi göra något för att bidra till en bättre värld, till ett bättre samhälle.

Annika Forssander
Styrelseledamot Vårdförbundet Västerbotten

Till vårdens hjältar på alla hjärtans dag!

av

Vissa dagar kanske allt känns trist och grått,
Stanna upp och tänk, vilka fantastiska yrken som ni fått.

Dygnets all timmar, årets alla dagar,
Ni stöttar, analyserar, röntgar, lagar.

Ni torkar tårar, lyssnar, kanske bara sitter med,
Kanske håller handen, hos den ensamme som led.

Ni är med från livets allra första dag,
Finns vid sidan, när den starke blivit svag.

På alla hjärtans dagen vi vill er få hylla,
Med kärlek vill vi passa på att er fylla!

 

/Vårdförbundet Västerbotten

Personcentrerad samverkan i Västerbotten

av

Två styrelseledamöter i Vårdförbundet avdelning Västerbotten har under 2017 bedrivit ett projekt ” Personcentrerat samarbete och främjande samarbete mellan vårdenheter och vårdnivåer. Vården behöver ställas om”. Projektet finansierades av Socialstyrelsen och utmynnade i två studiebesök och ett avslutande vårdseminarium under hösten 2017.

Vårdförbundet avdelning Västerbotten önskade bidra till en rörelse för personcentrerad vård och en ökad samverkan mellan vårdgivare och vårdnivå. En personcentrerad vård som ger stöd för att utveckla vården för personer med multisjuklighet, långvarig sjukdom och personer med omfattande funktionsnedsättning.

Vårdsamverkan mellan huvudmän har aktualiserats i och med en ny betalningsansvarslag som trädde i kraft 2018-01-01. Lag (2017:612) om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård.

En del i projektet utgjordes av kunskapsinhämtning i form av två studiebesök i regioner där goda exempel på vårdsamverkan mellan huvudmän fanns. ESTHER i Jönköping och Hälsostaden i Ängelholm besöktes av en delegation bestående av projektansvariga, tjänstemän och politiker från Umeå kommun och Västerbottens läns landsting.

Resultatet från studiebesöken presenterades vid ett välbesökt vårdseminarium i slutet av november 2017, med inbjudna politiker, tjänstemän, representanter från fackföreningar och övrigt intresserade. Seminariet bjöd på aktuella föreläsningar av föredragshållare kring ämnet Personcentrerad vård och modererades av en mycket duktig moderator.

Hur arbetar vi vidare? Förhoppningsvis har detta lett fram till en rörelse för personcentrerad vård och en ökad samverkan mellan vårdgivare och vårdnivå. Vården behöver ständigt utvecklas för att säkerställa att den sker utifrån personens individuella behov och önskemål. Vi som arbetar i vården måste ständigt påminna oss vem vi är där för.

Vi måste fråga oss om vi gör det bästa för personen eller fråga som de gör i Jönköping ” Vad är bäst för Esther”?

Vill du veta mer? Kontakta oss gärna.

Martin Jonsson
Styrelseledamot
martin.jonsson@vardforbundet.se

Helena Forss Johansson
Styrelseledamot
helena.forss.johansson@vardforbundet.se

Årskrönika 2017 – Året i bilder

av

2017 har varit ett händelserikt år, Vårdförbundet Västerbottens årsberättelse kommer att läggas ut på hemsidan i slutet av januari. I väntan på det sammanfattar vi här 2017 med lite bilder från några av alla de arbetsplatsbesök, utbildningar, förtroendevaldsträffar, chefsträffar och medlemmöten som varit. Vi deltog även på Pride i Umeå, förekommit en del i tidningar och radio, uppvaktat dem som disputerat, och i oktober firade vi att Vårdförbundet fyllt 40 år, ett firande som gjordes i samband med årsmötet i Lycksele då även en ny styrelse och valberedning valdes.

Och med detta vill vi passa på att önska er alla ett Gott nytt år!