Västerbottenbloggen

Västerbottenbloggen

Västerbottenbloggen

Gästbloggare

Vi har en rad olika gästbloggare i Västerbottenbloggen! Vill du också skriva här? Kontakta oss på info.vasterbotten@vardforbundet.se

Landstingspolitiker svarar på frågan om lön och löneutveckling

av

2. Det skiljer 11.500 kronor i lön mellan en barnmorska och en man med likvärdig utbildning. Hur ser ditt parti på Vårdförbundets medlemmars lön och löneutveckling?

 

Peter Olofsson (S):

Kompetens ska vara vägledande vid lönesättning, inte kön. Löneutvecklingen är en fråga mellan arbetsmarknadens parter och vi vill inte se politiskt beslutade löner.

 

Emma Lindqvist (Mp):

Detta är ett övergripande systemfel som är totalt oacceptabelt. Könssegregeringen och samhällsklyftorna (som bland annat innefattar löneklyftorna) är det största hotet mot ett välfungerande samhälle. Ser vi historiskt i Sverige har löneskillnaderna mellan låg- och höginkomsttagare aldrig varit så stora som nu, om än skillnaderna mellan män och kvinnor krymper. Löneskillnaden mellan könen är ett symptom på ett ojämställt samhälle. Det mest handgripliga och första vi kan göra från politikerhåll i regionen är at titta på vår egen verksamhet. Hur ser löneskillnaderna ut mellan sjukvårdsanställda och politiska tjänstepersoner till exempel? För övrigt ska statusen för sjukvårdsyrken höjas, och det görs bland annat med högre lön.

 

LiseLotte Olsson (V):

Lönediskrimineringen är stor och löneutvecklingen undermålig. Därför vill Vänsterpartiet införa jämställdhetsmiljarder, ett ekonomiskt stöd på 5 miljarder kronor/år, riktat till Sveriges kommuner och landsting för att ge bättre förutsättningar att utjämna löneskillnader mellan kvinnor och män.

 

Nicklas Sandström (M):

Lönebildning är en komplex och svår fråga där det är viktigt att inte politiker sätter löner. Vi tycker att det är viktigt med en god löneutveckling, det skall vara skillnad att ha jobbat många år i vården. Vi vill särskilt se en extra löneutveckling för de som har valt att specialistutbilda sig. I detta finns även fler betalda specialistutbildningar.

 

Marianne Normark (L):

Vi är inte nöjda med ingångslönerna men den absolut viktigaste satsningen ska vara på specialistutbildade sjuksköterskor och där anser vi att det fortfarande finns mycket kvar att göra. Vi har motionerat om karriärtjänster för sjuksköterskor och AST (akademisk specialisttjänstgöring red anm.) skall införas på bred front. För oss Liberaler är det viktigt att utbildning ska löna sig.

 

EwaMay Karlsson (C):

I Västerbotten har vi haft en rätt bra löneutveckling. Utmaningen är idag att få till lönestegen så att mer erfaren personal känner att de får ersättning för sin erfarenhet och kompetens.

 

(Kd):

–

4 frågor om vården. 7 politiker svarar.

av

1. Att arbeta dygnets alla timmar är tufft. Vad har ert parti för lösning på arbetstidsfrågan?

 

Peter Olofsson (S):


-Infört tre arbetstidsmodeller inom landstinget.
-Politiskt fokus på att personal ska få fler kollegor, ökat temaarbete samt införande av vårdnära service för att avlasta vårdpersonal med serviceuppgifter och administration.

 

Liselott Olsson (V):

Vi ser att 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön är en bra lösning för att förbättra arbetsmiljön, ge möjlighet till återhämtning och kan ge organistatoriska fördelar, inte minst i dygnet-runt-verksamheter. Vi vill också bibehålla och utveckla de arbetstidsmodeller som idag ger arbetstidsförkortning.

 

Emma Lindqvist (Mp):


Under den senaste mandatperioden har vi i majoriteten (S, V, och MP) genomfört arbetstidsförkortning på några av landstingets arbetsplatser. Detta förljer helt Miljöpartiets linje som anser att vi skall jobba mindre och få mer tid till social samvaro och vila. Det höjer livskvalitén och mildrar sannolikt den psykiska ohälsan. Vi vill fortsätta arbetet med förkortad arbetstid genom att genomföra detta på fler arbetsplatser.

 

Nicklas Sandström (M):


Moderaterna är väl medvetna om att det är högt specialiserad vård som bedrivs dygnet runt på länets sjukvårdsinrättningar. Det krävs ett aktivt arbete med hur schemaläggningen kan förbättras för att möte vårdens behov. Vi har även som vallöfte att få på plats en strategi för att bli Sveriges bästa sjukvårdsgivare.

 

Marianne Normark (L):


För att eventuellt kunna locka fler till ständig natt under vissa perioder i livet, ska det vara en rejäl arbetstidsförkortning nattetid. Detta bör underlätta övrig schemaläggning. Den obekväma arbetstiden (OBK) bör även höjas ordentligt. Schemaläggningen ska möjliggöra återhämtning och att få ihop livspusslet.

 

EwaMay Karlsson (C):

Nuvarande arbetstidsmodell är i grunden bra. Bristen på personal gör tyvärr att vi idag ser att belastningen på personalen ofta blir för hög. I grunden handlar det om ledarskap och arbetsmiljö.

 

(Kd):

–

Skillnad i livslön kan betala ett hus

av

Att lönerna är viktiga faktor för att behålla sjuksköterskor anser75% väljarna och en majoritet av svenska folket (53%) kan tänka sig att betala högre skatt om dessa pengar öronmärks till högre löner för vårdpersonal (Novus).

”VLLs lönepolitiska plattformen grundar sig på en arbetsgivarstrategi där lönebildning och lönesättning hänger samman med:
– Förmåga att kompetensförsörja organisationen
– Inriktning till likabehandling och jämställdhet
– Insikten att individuell och differentierad lön kan bidra till verksamhetsförbättring”

Då lönen tillsammans med arbetsmiljön är två viktiga aspekter varför många sjuksköterskor slutar eller går vidare till en ny arbetsplats, så krävs det aktiva åtgärder för att lösa båda delarna, och nedan kommer jag att beröra Västerbottens läns landsting (VLL) interna granskning av lönen.

För att upptäcka, åtgärda och förhindra oskäliga löneskillnader mellan män och kvinnor skall alla arbetsgivare från och med 2017 årligen genomföra en lönekartläggning. Lönekartläggningen delar in medarbetarna i grupper med likvärdigt arbete och steg upp i grupperna ökar bland annat ansvar/svårighet. Grupper delas sedan in i icke- och kvinnodominerande arbeten. Kartläggningen omfattar även bonussystem, bostads- eller reseförmåner, tjänstebil osv. VLL genomförde en lönekartläggning för 2017 och läsningen är i många fall nedslående, samt det finns klara brister kring deras analys enligt min mening.
Enligt VLL utgör marknaden saklig grund för löneskillnader mellan gruppen och detta i enlighet med den lönepolitiska plattformen. Dock står det i den lönepolitiska plattformen att ”Det råder i sig ingen automatik mellan känsligt marknadsläge och högre lön.” Och konstigt nog är det endast marknaden för manliga yrken som förklarar löneskillnaden med denna marknad. Marknaden för sjuksköterskor skulle många nog säga är väldigt het och det saknas flertalet sjuksköterskor som vill jobba för den lön/arbetsvillkor VLL erbjuder dem.

Vidare i VLL:s lönekartläggning har arbetsgivaren försökt förklara löneskillnader, vilka de anser vara befogade, genom att jämföra heltidsmåtten mellan icke- och kvinnodominerade yrkena. Där de icke kvinnodominerade jobbar i regel 40 h/vecka medan kvinnodominerade har ett heltidsmått på i snitt 36-38 h/vecka relaterat till bland annat arbete i treskift. I många fall anser VLL att detta till stora delar förklarar löneskillnaden och då undrar jag hur? Om mitt heltidsmått är på 36-38 eller 40 h/vecka så ger det fortfarande 100 % lön och inte 90 % respektive 100 % lön.

VLL skriver vidare i andra kapitlet att ”Yrkeskompetens avspeglar sig också i de landstingsgemensamma lönekriterierna vilket kan vara en påverkande faktor till att lönekurvan stiger i takt med ålder … Individer mellan 15-35 år tjänar omkring 71 % mindre än någon mellan 50-66 år enligt statistik från SCB 2014.” När VLL själv skriver denna text så har de uppenbarligen inte analyserat sina egna lönestruktur för sjuksköterskor. De har infört en lägsta nivå för grundutbildade sjuksköterskor på 26000 kr/månader och om VLL skulle ligga som snittet, så skulle en grundutbildad sjuksköterska i den övre åldersgruppen ligga på 45000. Som förtroendevald vet jag att detta inte är fallet bland mina kollegor i den övre åldersgruppen och ofta rör de sig om 5-6000 kr mer i lön än den som har lägst på arbetsplatsen, det vill säga strax över 30 000 kr/mån.

När VLL sedan jämför kategorin ”högre värderade kvinnodominerade befattningar jämförs mot lägre värderade icke kvinnodominerade befattningar” så framkommer det en väldigt tydlig bild att medellönen från en jämförelsegrupp från icke kvinnodominerat yrke ligger oftast 2-3 grupper under en likvärdig medellön av jämförelsegruppen för ett kvinnodominerat yrke. Här kan det synas tydligt hur livslönen påverkas för kvinnodominerat arbete där de måste göra mer för att komma upp i likvärd lön som ett icke kvinnodominerat yrke.

När sjuksköterskors livslön (dvs. hur mycket de tjänar under hela sin arbetstid) jämförs med jämförbara manliga akademiska yrken så innebär det en löneskillnad på 2,6 miljoner under arbetslivet och 600 000 mindre i pensionskapital. En löneskillnad som i sig skulle kunna betala av ett hus för de flesta! Om vi som medborgare anser att sjuksköterskor har ett sådant livsviktigt yrke att vi starkt begränsat deras strejkrätt – då det anses samhällsfarligt om de skulle strejka. Då är det väldigt märkligt att vi låter dem förlora 2,6 miljoner i livslön relaterat till låga löner jämfört med likvärdiga akademiska yrken. Ge oss en värdig lön för ett livsviktigt yrke!

Vidare i lönekartläggningen saknas följande:
• Under inledning tar de upp definitioner av begrepp och utlämnar då förklaring av termen ”andra könsneutrala skäl”. Denna term nämns först i grupp 10 (av 16) och fortsätter sedan att förekomma i lönekartläggningen i de högre grupperna. Vore intressant att veta vad VLL menar med denna term.
• VLL har endast bedömt om det finns ej könsrelaterade löneskillnader där kvinnors medellön i förhållande till männen överstiger mer än 5 %, dock syftar en lönekartläggning att även belysa åt andra hållet vilket även VLL skriver på sida 7. Hittar tiotal avvikelser i de 16 grupperna där Lika arbete analyseras där medellönen för kvinnor är mer än 5 % av medellönen för män och inte en enda gång analyseras denna skillnad.
• På sida 41 kan man ta del av de lönejusteringar och andra åtgärder som behöver göras efter att alla löner är analyserade. Mycket saknas här och framkommer inga åtgärder eller tidsplanering för dessa och en kostnadsberäkning för åtgärderna.
• Lönekartläggningen ligger inte ens ute på intranätet och måste aktivt efterfrågas för att få fram den.

Efter att ha läst lönekartläggningen och vad som anges på DO:s hemsida så ställer jag mig frågande om VLL brutit mot diskrimineringslagen (2008:567) i avseende kap 3:
– 8 § där de inte angett andra anställningsvillkor som omfattar bland annat löneförmåner, bonussystem, rese- och bostadsförmåner, tjänstebil osv.
– 14 § ”dokumentationen skall innehålla de uppgifter som framgår av 13 § 3-6 och en redogörelse för hur samverkansskyldigheten enligt 11 § fullgörs i fråga om arbetet med lönekartläggningen.” Brister enligt 8 § som nämns ovan och ingen redovisning angående lönejustering, kostnadsberäkning och tidsplanering (4-5). Inte hellre enligt punkt 6 ”redovisning och utvärdering av hur föregående års planerade åtgärder har genomförts…” har de presenterat, trots att den är gjord för 3 år sedan enligt Allians 3 års intervaller för lönekartläggning.

Gör om och gör rätt!
Jonas Forssander
Leg. sjuksköterska och uroterapeut
Förtroendevald Kirurgmottagningen Skellefteå

Det här är jag – Annika Forssander

av

Hej!

Mitt namn är Annika Forssander och jag specialistsjuksköterska med inriktning mot vård av äldre. Jag har min tjänst som sjuksköterska på Skellefteå korttidscentra i Skellefteå kommun. Då jag startade min utbildning 2003 till sjuksköterska valde jag att omgående byta mitt dåvarande fackförbund till att bli medlem i Vårdförbundet. Det kändes viktigt för mig att vara i medlem i det förbund som representerade mig i mitt nya yrkesval. Sedan oktober 2017 är jag invald som styrelseledamot i Vårdförbundet Västerbotten. Jag sitter på 80% facklig tid i Skellefteå kommun som förtroendevaldcoach/samordnare. Utöver att vara ledamot och förtroendevaldcoach så har jag även fått förtroendet att ingå i två grupper, student/rekryterings- gruppen och utbildningsgruppen. Det känns både spännande och roligt att ta sig an dessa uppgifter under de kommande fyra åren.

Att jag lät mig nomineras till posten som ledamot i styrelsen beror på att jag är en engagerad person som gillar att vara med i förändring, ha möjlighet att påverka och att jag inte gillar orättvisor. Som ledamot och förtroendevaldcoach i Vårdförbundet Västerbotten får jag möjlighet att medverka och påverka det arbete som Vårdförbundet Västerbotten skall genomföra, men också medverka och påverka de förändringar och förutsättningar som vi sjuksköterskor, Biomedicinska analytiker, Röntgen sjuksköterskor och Barnmorskor har ute på våra arbetsplatser. Jag tror på att vi tillsmans har möjlighet och makten att påverka. Jag känner mig hedrad av att få vara en del av detta och ha fått möjlighet att vara med och påverka/ förändra för sjuksköterskor i sin helhet, men särskilt för de som arbetar åt Skellefteå kommun.

Att arbeta som sjuksköterska är en av de viktigaste professionerna i vårt samhälle, alla människor har någon gång kommit i kontakt med sjukvården och oss sjuksköterskor. Vi är en av de bärande krafterna i den Svenska modellen. Tyvärr är vården av tradition en hierarkisk organisation med en starkt patriarkatisk struktur som även genomsyrar vårt samhälle i stort. För att få en mer jämlik struktur behöver vi jobba med dessa frågor både inifrån (på arbetsplatser) och utifrån (politiken)om vi vill se en förändring. Att arbeta inifrån är viktigt och de frågor som engagerar och berör mig lite extra är som ni kanske förstår jämställdhet, lön och arbetsmiljö. Jag anser att dessa tre viktiga frågor hänger starkt ihop och påverkar varandra. Kan vi hjälpas åt med att få en jämlik syn, bli jämlikt värderade och med en jämlik arbetsmiljö och lön ute på våra arbetsplatser, så har vi möjlighet till att skapa strukturella förändringar som sträcker sig ut i samhället. Vårdförbundet är en stark part gentemot arbetsgivare och genom politiken kan vi påverka och medverka till positiva förändringar för vården och de som arbetar där. För att fortsätta vara en stark part behöver vi vara många och ha kunskap, därför känns det naturligt för mig att ingå i gruppen rekrytering/studenter och i utbildningsgruppen.

Mina styrkor i detta arbeta är att jag är bra på samarbete och att föra dialog, jag vågar belysa svagheter och komma med förslag på förändringar/förbättringar.

När jag om några år lämnar min post i Vårdförbundet vill känna att genom mitt arbete och engagemang tillsammans med er i Vårdförbundet genomfört förändringar för sjuksköterskor och patienter som genom det skapat ett mer jämlikt samhälle för framtida generationer.

Med vänliga hälsningar

/Annika

Vi klarar oss utan dem, men de klarar sig inte utan oss

av

Oskar Wigren

Oskar Wigren

Jag alltid haft en magkänsla att administrationen ökar inom vården, men även om magkänslan ofta säger mycket så kan den ändå ibland visa sig vara långt ifrån sanningen. Här nedanför har jag dock länkat till två artiklar, en från Vårdfokus och en från Läkartidningen, som berättar hur administrationen inom vården sväller. Jag är helt övertygad att detta sticker i ögonen på många vårdanställda.

Jag tror personligen att vårdpersonalen kollektivt själva skulle kunna sköta många av de sysslor som administrationen gör, men låt gå för att det behövs en viss administration. Denna administration anser jag dock ska hållas minimal.

Vem är det som egentligen bygger upp vården och får den att rulla? Är det administrationen eller vårdpersonalen? Anta att landstingsdirektör Anders Sylvan skulle strejka en dag. Vad skulle hända? Ingenting. Anta att hela administrationen skulle strejka? Kanske skulle skava en del, men det skulle nog gå att lösa det mesta. Anta att alla vi i vårdpersonalen skulle strejka? Då skulle NUS stanna. Så är det. Sån är vår egentliga makt, vi vet bara inte om det.

Nu inför ledigheten får ni gärna ta med er denna tanke: Vi klarar oss utan dem, men de klarar sig inte ut oss. Återkom sen efter sommarledigheten med lite rakare ryggar så tar vi oss an alla problem.

På min ”att göra-lista” inför hösten finns bland annat:

  • Kämpa för rätten att få byta om till arbetskläder på arbetstid.
  • Fortsätta kämpa mot inskränkningar av strejkrätten.

En skön sommar och fred på jorden,

önskar
Oskar Wigren
Sjuksköterska på Strålbehandlingen, NUS

Här har ni artiklarna:

Fler styr och färre vårdar – Vårdfokus
Administrativ personal har gått om antalet läkare i vården – med råge – Läkartidningen

Sommarhälsning från SoloSister

av

Det har gått en tid sedan min rekordexpedition till Sydpolen. Under de varma och soliga majdagarna känns Antarktis och alla minusgraderna långt borta. Mycket har hänt sedan jag kom hem. Boken om vägen till Sydpolen kom ut i april. Det har varit ett hektiskt år men det har varit värt allt jobb. Jag är tacksam över alla positiva händelser och möjligheter som jag har fått vara med om efter Sydpolen. Jag har fått fina utmärkelser, jobberbjudande på Antarktis och inte minst de personer som har hört av sig och blivit inspirerade till att göra sina egna äventyr.

Att jag kan kombinera mitt äventyrsliv med att jobba som sjuksköterska känns lyxigt. Jag jobbar halvtid som syrra på Legevakta i Tromsø och resten av tiden lägger jag på föredrag, boken och turer. För mig är sjuksköterskejobbet ett perfekt yrke som är varierande, roligt och stimulerande och som jag kan kombinera min passion. Att ha de kunskaperna jag har som sjuksköterska är heller ingen nackdel när jag är ute på expedition. När jag är på äventyr som betyder mycket för mig själv bidrar de inte direkt till samhället så därför känns det bra för mig att kunna gå till jobbet på Legevakta och hjälpa andra när de blir sjuka, har ont eller kanske bara behöver någon att prata med. Det väger liksom upp. Jag hoppas att fler som har andra passioner i livet ser möjligheterna med sjuksköterskeyrket och söker sig hit.

Jag önskar alla en härlig sommar!

/Johanna Davidsson, SoloSister

Jag fikar för en bättre värld, gör du det också?

av

I Sverige gillar vi att fika. Vi fikar gärna flera gånger per dag: På jobbet, i hemmet, ensam, tillsammans med andra och även kanske på språng på bussen eller i bilen. I snitt konsumerar svensken runt 9,19 kilo kaffe per år. Det motsvarar 3,4 koppar per dag. Att välja kaffe eller choklad med omsorg borde vara en enkel sak.

Dagens småskaliga kaffe- och kakaoodlare runt om i världen står inför många utmaningar. På grund av mellanhänder, pressade priser och bristande resurser får odlarna sällan en tillräcklig betalning. Det är något som får konsekvenser, både för enskilda individer men också för hela samhällen.

För många kaffe- och kakaoodlare är det inte en självklarhet att kunna skicka iväg barnen till skolan, än mindre kunna servera tre mål mat om dagen. I Västafrika, där kakaon kommer ifrån, är barnarbete vanligt förekommande som följd av fattigdomen. Vi talar helt enkelt om varor som produceras under bedrövliga arbets- och levnadsvillkor, något som Fairtrade arbetar för att förändra.

I dessa utmanande regioner fungerar Fairtrade som ett verktyg för odlarna att själva kunna ta sig ur fattigdomen och kunna påverka sin egen värld och framtid. Det är dessutom ett arbete som går hand i hand med arbetet med Agenda 2030.

Mellan den 7-9 maj samlas människor i över 20 länder under World Fairtrade Challenge för att tillsammans fika Fairtrade-märka produkter för att visa vårt ställningstagande för goda arbets- och levnadsvillkor. Det gör också vi medlemmar i Vårdförbundet, Vårdförbundet har tagit ställning och blivit en Fair Union vilket jag tycker är toppen.

Vi är med i fikautmaningen för att visa att vi vill se en handel som tar hänsyn till mänskliga rättigheter.

Tycker du som jag att Fairtrade är intressant och viktigt finns det en bra digital utbildning som du hittar på www.fairtrade.se

Camilla Lingbro Dömstedt
Leg Barnsjuksköterska, förtroendevald på arbetsplats
samt engagemangssamordnare Fairtrade

Hur hanterar vi barnmorskor som inte vill vara med i Vårdförbundet?

av

Jag är stolt och glad över internationella barnmorskedagen och att denna dag uppmärksammas över hela landet. Som barnmorska finns jag med i kvinnans livscykel, både från ungdomstid, fertil tid samt den äldre kvinnans bekymmer. Det är ett stort privilegium och som barnmorska har jag ett mycket viktigt uppdrag i samhället. Jag kommer själv ihåg de barnmorskor jag haft i mitt liv, som hjälpt mig genom barnafödande och familjeplanering och jag tror att alla vi kvinnor känner en stor samhörighet med de barnmorskor som vi haft genom livet.

Den senaste tiden har Vårdförbundet stött på en situation som inte funnits tidigare. En yrkeskår funderar på att starta ett eget fackförbund. Jag skriver ”funderar” eftersom det i dagsläget är på utredningsstadiet och inget beslut är fattat. Vårdförbundet har förklarat att barnmorskorna är välkomna att vara kvar. Det finns ingen avsikt att aktivt stöta ut denna yrkeskår ur Vårdförbundet. Tvärtom. Barnorskorna hör hemma hos oss. Ändå upplever många barnmorskor att de inte är det, hemma alltså. De upplever en besvikelse och känner att Vårdförbundet inte jobbar för deras yrkeskår.

Vårdförbundet har imponerande 114.000 medlemmar. Det är ett stort förbund med mycket att säga till om. Barnmorskorna består av ca 6000 medlemmar. En försvinnande liten del i det stora hela. Personligen kan jag se varför barnmorskor landet runt funderar på att bryta sig ur. Jag kan se och förstå att barnmorskor tycker att de försvinner i den stora massan och att deras yrke kommer till sin rätt många gånger. Så konstigt kan det inte vara för Vårdförbundet heller.

Jag är ganska nyligen vald som förtroendevald på min arbetsplats. Jag har varit förtroendevald en gång tidigare, då var jag sjuksköterska. Jag stred helt och hållet och enbart för de rättigheter en sjuksköterska ska ha på den arbetsplatsen. Jag såg till att anpassa mitt engagemang och de frågor jag skulle driva genom att prata med mina medlemmar på arbetsplatsen och arbetade för det som de ansåg vara viktigt just då. Personligen hade jag inte någon som helst tanke på att det kunde finnas andra yrken i Vårdförbundet. Varför skulle jag strida för olika yrken? Jag var ju sjuksköterska? Jag har ändrat mig i detta sedan jag utbildade mig till barnmorska.

Idag har jag fått en större världsbild och kanske även mognat lite. Jag inser att vi är många i Vårdförbundet men även flera olika yrken. Det är inte lätt att balansera detta så att olika avtal och arbetssätt kommer till tals. Men jag tror att det är här som Vårdförbundet har en brist.

Vårdförbundet har idag ett barnmorskenätverk, vilket är mycket bra. Men jag tror att det kanske kommit för sent. Upproret har kommit tidigare och jag vet genom min arbetsplats men även andra forum, att besvikelsen är stor över att Vårdförbundet inte tagit tillvara på skillnaden mellan sjuksköterskor och barnmorskor. Att skillnaden mellan dessa yrken inte belyst. Att det kanske behövs olika avtal och arbetstider. Att barnmorska inte är en specialistutbildning som sjuksköterska utan ett helt eget yrke.

Det är här som Vårdförbundet måste vara ödmjuk och kunna erkänna att vi har missat något väsentligt som barnmorskorna nu reagerar på.

Såklart är inte alla barnmorskor missnöjda med Vårdförbundet. Det ändå är det en stor del som i förlängningen skulle kunna bilda ett eget fackförbund, eller som det precis är nu, vara med i en fackförening med flera olika yrkeskårer. Att det i norden finns flera fackförbund att välja på för barnmorskorna är inte någon hemlighet, jag vet i ärlighetens namn inte om det är något att sträva efter.

Upplevelsen som jag personligen har är att vi som Vårdförbund i dag har stängt ute barnmorskeförbundet och i dag inte försöker komma närmare för att kunna se vad som skulle behövas för att en enad barnmorskekår. Det tycker jag är oerhört tråkigt. Jag tror att Vårdförbundet behöver Barnmoskeförbundet för att kunna utveckla barnmorskefrågorna och ta del av den kunskap som barnmorskeförbundet besitter. Barnmorskeförbundet är trots allt vårt professionsförbund likväl som sjuksköterskorna har sjuksköterskeföreningen som sitt.

På vår arbetsplats har dessa frågor diskuterats och kommer säkerligen att diskuteras mer framöver. Som förtroendevald är det viktigt att lyssna på mina medlemmar, även fast det kan vara obekvämt att hantera. Varför vill barnmorskor lämna Vårdförbundet?

Det är kanske dags att granska oss själva i sömmarna och bita i det sura äpplet. Att erkänna att vi inte gjort helt rätt är ett steg närmare till att få en bättre lösning än en splittrad barnmorskekår. En splittrad barnmorskekår vinner ingen på. Framförallt inte Vårdförbundet.

/Erika Häggblad
Barnmorska

Ett scenario ur verkligheten för en kommunalanställd sjuksköterska, idag 2018.

av

Jag sitter och dagdrömmer om sommaren, den sköna härliga sommaren, semester, sol och värme. Snart är den här och allt skall bli så skönt. Äntligen får jag och familjen vila från allt slit som varit under året. Vi ska umgås, hämtar krafter, bara vara och ha det skönt… Eller…
Jag rycks upp ur mina dagdrömmar och blir snabbt nedtagen på jorden igen tillbaka till verkligheten. Jag hör min chef säga att vi har gett alla semester i 4:a veckor under sommaren och vi tror att vi kommer att klara sommaren, jag rycker till … Vadå ”tror” tänker jag, vet ni inte? Ja, jo säger chefen det är lite skört på en del ställen och vi kan inte bemanna alla ställen med en sjuksköterska, så vi får gå på minimibemanning och samarbeta över områdena, slå ihop oss, då behöver man ju inte känna sig ensam. Av en sjuksköterska på ett annat ställe får jag höra att deras chef ännu inte hittat någon vikarie för att täcka upp till ens att gå minimibemanning. Det är nu mindre än två månader kvar tills det att första kullen av sjuksköterskor skall FÅ ta ut sin semester.

Samtidigt får jag höra från chefer på boendet om att det råder stor vikariebrist på undersköterskesidan, våra stöttestenar ute i verksamheterna. Det är mycket värre än förra sommaren säger hen. Jag får panik… förra sommaren behövde jag semester nästan direkt efter att sommarsemestern var över, för att det var så tufft då jag var i arbete. De undersköterskor jag arbetade med då fick flera av dem långa perioder av sjukdom, några fick gå ner i tid för att orka. Hur ska det går nu? Vad ska/måste hända för att arbetsgivaren ska ta detta på större allvar?

Min chef poängterar att vi (alltså jag och mina sjuksköterskekollegor) måste i god tid före semestern se till att ha jobbat undan så mycket som möjligt så det inte finns annat än det absoluta och akuta sakerna att göra under min/vår frånvaro. Då blir det ju mindre att göra för de som skall jobba och då klarar vi oss. Vi måste också bli bättre på att prioritera säger chefen, inte göra “massa onödigt”… Jag sitter och funderar på om min chef vet vilken yrkeskår hen pratar med, vi prioriterar varje dag, vi gör inget annat än prioriterar och omprioriterar, säkert 50 gånger om dagen då vi arbetar. Detta för att vi arbetar med sjuka människor som är individer och detta ändrar förutsättningarna hela tiden.

Ingen nämner att det skall vara ca 55 sjuksköterskor som ska ansvara för ca 4000 patienter/brukare varje dag i drygt två månader och över hela kommunen. Samtidigt som undersköterskorna minskar sin bemanning. Ingen nämner patientsäkerhet, ingen nämner god arbetsmiljö, ingen nämner att jag skall arbeta för tre eller fyra sjuksköterskor under den tid jag skall arbeta under sommaren. Ingen nämner att jag skall arbeta för minst två, före och efter min egen semester för att bereda vägen och hinna ikapp. Ingen nämner att jag förmodligen också kommer att behöva arbeta övertid.
Ingen nämner något av det som har betydelse…

Jag blir ledsen, känner förtvivlan, känner ilska, vill bara skrika rätt ut i ett jättevrål.

Är det fler än jag som kommer att mötas av ett liknande scenario under denna härliga sköna sommar?

/Från en sjuksköterska som just nu bara vill skrika/vråla rätt ut, ha en skön d…a sommar.

Gästbloggare – Veronica Eriksson

av

Mitt namn är Veronica Eriksson och jag jobbar som sjuksköterska på Brogården, som är ett särskilt boende i Skellefteå. Jag har varit medlem i Vårdförbundet sedan jag examinerade som sjuksköterska 1997. Genom åren har Vårdförbundet gett mig möjligheter att få värdefull information och utbildning. Som förtroendevald under ca 10 år (under 2000-talet) gavs jag möjligheter att driva medlemmarnas frågor, genom samverkan “från idé till beslut”, både på lokal nivå men även uppåt i organisationen. Vårdförbundet har genom arbetet med löneprocessen gett mig värdefull kunskap om hur jag kan påverka min löneutveckling.

I mitt nuvarande arbete inom äldreomsorgen trivs jag mycket bra, att vårda sköra äldre upplever jag som givande och “det finaste som finns”. Det är ett varierande, utmanande och självständigt arbete. Det som ligger mig varmast om hjärtat är den palliativa vården, vård i livets slutskede.

I teoretiska sammanhang beskrivs att den palliativa vårdnivån som bedrivs inom Äldreomsorgen är allmän. Men patienter med komplexa palliativa vårdbehov, exempelvis diagnosgrupper som hjärtsvikt, KOL, demenssjukdom, neurologiska sjukdomar och cancer finns ju även inom äldreomsorgen. Eftersom olika diagnoser ger olika sjukdomsförlopp och symtom, behövs goda geriatriska kunskaper och specifika kunskaper om palliativ vård. Patienten behöver sättas i fokus och rätt insatser i rätt tid är av vikt för att vi ska kunna möta patientens palliativa vårdbehov, oavsett ålder, diagnos eller vårdform. Målet med palliativ vård är att lindra lidande och främja livskvalitet. För att uppnå det är alltså patienten beroende av att sjuksköterskor har dessa kunskaper och med ökad kompetens om palliativ vård kan fler patienter få sin vård tillgodosedd inom särskilt boende.

Så sagt och gjort, 2015 påbörjade jag min specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning palliativ vård på Sophiahemmet i Stockholm. Jag examinerade våren 2017. Med pompa och ståt i Blå hallen i Stockholms stadshus, där jag fick ta emot min brosch av självaste prinsessan Sofia som är beskyddare av Sophiahemmet. Det var två berikande och vansinnigt roliga studieår.

Men vad kan då en specialistsjuksköterska med inriktning palliativ vård tillföra i kommunal äldreomsorg?

I första hand handlar det om att jag har bidragit med kunskapstillskott inom området palliativ omvårdnad. Mina kollegor uttrycker att de lärt sig mycket under min specialistutbildning just för att jag kunnat förmedla ny och fördjupad kunskap inom området. Oftast uppstår det frågeställningar inom området symtomhantering, men jag lyfter även fram de övriga hörnstenarna (teamarbete, kommunikation och relation samt närståendestöd). Jag kan i jämförelse med tidigare uppmärksamma patientens omvårdnadsbehov i ett tidigare skede och aktivt medverka till att patient och närstående inkluderas i teamet. På Brogården har jag antagit en koordinerande roll för att stödja teamet och utbilda vårdpersonal.

Vårdpersonalen är den som är närmast patienten och dennes närstående. De känner personen bakom sjukdomarna och har därmed en central och viktig roll i den palliativa vården, från tidigt palliativt skede till vården vid en dödsbädd och omhändertagande efter dödsfallet. Vikarier och medarbetare utan vårdutbildning behöver lära sig grunderna i palliativ vård. För att fånga upp symtom i tidigt skede har all vårdpersonal på Brogården fått utbildning i hur man gör ROAG, munhälsobedömning samt lärt sig skatta smärta med symtomskattningsinstrument. Arbetet med att synliggöra och förankra den palliativa vårdens värdegrund och förhållningssätt har varit den svåraste men viktigaste uppgiften, då den ligger som grund för en god palliativ vård. Välutbildad och trygg vårdpersonal kan även hjälpa den döende med viktiga förberedelser inför döden.

Ett personligt engagemang har bidragit till en successiv utveckling av den palliativa vården med målsättning att uppnå Socialstyrelsens kvalitetsindikatorer. Genom att vara en förebild och fylla i kvalitetsregister och visa vad insamlade data kan användas till i vardagen. Uppföljning är för mig A och O, där Svenska palliativregistret ger ett gott stöd där “spindeldiagrammet” på ett konkret sätt synliggör områden där patienterna inte fått fullgod symtomlindring och inspirerar till förbättringsarbete.

Ett annat framgångsrikt arbetssätt är att använda ett strukturerat stöd, som nationell vårdplan för palliativ vård, NVP, vilket innebär att den palliativa vården kvalitetssäkras. Den döende sätts här i fokus, NVP ger teamet stöd att identifiera, bedöma och åtgärda patientens palliativa vårdbehov samt att individanpassa vården. Eftersom NVP uppdateras årligen, känner jag en trygghet i att aktuella riktlinjer och vårdprogram följs.

Jag vill avsluta detta blogginlägg med en dikt av Pia Dellson, som för mig sammanfattar den palliativa vårdens utmaningar ganska väl.

“Att leva har sin tid
Att bota har sin
Att dö har sin

Så enkelt är det
och så svårt”

/Veronica Eriksson