Just nu är jag arg. Jag är så in i bängen arg och faktiskt ganska ledsen.
Tillsammans med politiker och andra beslutsfattare svänger vi oss med vackra ord om att sjukvården ska vara jämlik. Alla vi medborgare förväntar oss också att den ska vara jämlik oavsett var vi bor, vad vi lider av eller om vi är kvinna eller man.

I Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) står det i inledande bestämmelser, Med hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Vidare kan vi läsa i kap. 3 1 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.
Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.

Är detta ett skämt? Jag har allvarligt börja tvivla på vissa delar inom vårdkedjan och nu är jag uppriktigt sagt förtvivlad. Jag har tillsammans med några kollegor träffat medlemmar som arbetar inom psykiatrin. Om jag är ledsen och arg så är det ingenting i jämförelse med deras upplevelse. Deras arbetsdagar går ut på att kasta ut medicin till alla som behöver. Du hörde rätt, den fullkomligt slängs fram för att snabbt hinna rusa till nästa patient. Våra medlemmar är högutbildade akademiker och många har specialistutbildning inom psykiatri, vilket innebär att de är experter och gör sitt allra yttersta för att bedriva den bästa vården. Tyvärr finns inte förutsättningar och tid för det, de är underbemannade, får jobbar över, hinner inte gå på lunch, det finns inga extravak där läkaren ordinerat det.

När vi andra varit lediga under jul– och nyårshelgerna har våra medlemmar slitit ont vilket i sin tur påverkat de patienter som behövt vård. Det har till och med gått så långt att några patienter försökt ta sitt liv. Personer som lider av missbruksproblematik blir ofta sjukare när det nalkas storhelger, då behöver vården vara rustad och redo för dessa personer. Våra medlemmar är redo med sin kunskap och sitt brinnande engagemang för denna patientgrupp men landstinget som organisation är det inte.
Denna stigmatisering av personer med psykisk ohälsa är helt absurd och förändring måste ske i detta nu. Det här är en samhällsfråga av största vikt, pengar och resurser behövs till denna vård så att statusen höjs.

Tankarna och ilskan vandrar vidare i frågan om den så kallade jämlika vården, nämligen kvinnosjukvården. Utan större mattekunskaper inser vi att det inte går ihop, antal barnmorskor och kvinnor som behöver vård i livets olika skeden med räcker inte till. Trots att regeringen satsar ganska mycket pengar på förlossningsvården så hjälper det inte kvinnorna i Västerbotten. Landstinget i vårt län väljer att lägga summan på att utbilda fler barnmorskor. Jag ställer då frågan: Varför inte satsa på de som finns och redan har utbildat sig? Varför inte behålla befintlig och erfaren personal? Dessa högutbildade barnmorskor med minst 4,5 år universitetsstudier behöver få en lön värd namnet och för att inte tala om en löneutveckling. Vi vet att högskoleingenjörer inom mansdominerade yrken tjänar betydligt mycket mer än våra suveräna högutbildade barnmorskor, det skiljer ca 14 % i livslön. Varför är det så?

Vad är det som gör den psykiatriska vården och kvinnosjukvården är så orättvis? Vad är det som gör att just dessa två verksamheter är nära en kollaps? Är det den synen samhället har på kvinnor och personer med psykiatrisk sjukdom? Är det en jämlik hälso- och sjukvård?

Jag har höga förväntningar inför kommande val och förväntar mig av både media och politiker att denna fråga kommer upp till debatt. Vi väljare måste veta vad vi röstar på!

/Jenny Olsson, avdelningsordförande Vårdförbundet avdelning Västerbotten

Har du någonsin fått frågan: Är du medlem i Vårdförbundet?

I bland kan frågan upplevas provocerande och det kan uppfattas som att ett eventuellt medlemskap endast är min sak. Dessvärre så är det inte så, det är inte ens ensak om man väljer att vara med eller inte. Hur kan det vara så? Låt mig förklara hur det ligger till.

Jag har flera gånger fått frågan: Varför får de som inte är medlemmar ta del av kollektivavtal och lön? På ett sätt stämmer det men inte till vilken gräns som helst.

TCO har gjort en uträkning av vad våra kollektivavtal är värda i kronor för varje enskild medlem och det är hela 80 000 kr/år för var och en av oss. I dessa kollektivavtal ingår bl.a. pension, semester, föräldraledighet mm., saker som vi många gånger tar för givet men som inte är så självklara. Har vi inte ett kollektivavtal är det grundlagen som gäller. Vi har både centrala och lokala kollektivavtal tillsammans med arbetsgivaren och det vi med säkerhet vet, är att kollektivavtalet gäller alla som arbetar inom avtalsområdet, oavsett om man väljer att tillhöra fackförbundet som tecknat det eller om man väljer att vara oorganiserad. Avtalen vi gemensamt tecknat kan tolkas på olika sätt mellan parterna och i en sådan situation kallar Vårdförbundet självklart till förhandling. Detta går bra så länge vi är tillräckligt många medlemmar då det avgör bäringen för avtalet. Är vi för få medlemmar och för många som åker snålskjuts så kan vi inte åberopa avtalet och redan där har arbetsgivaren maktövertag. Därför bör vi vara många medlemmar som tillsammans står enade.

Har du någon förtroendevald på din arbetsplats? Om inte kanske det är just du som ska vara det? Det är ett fint uppdrag som du tilldelas i förtroende genom ett demokratiskt val. Det är stort. Är du som läser detta inlägg förtroendevald tycker jag att du ska sträcka på dig och känna att du är vald på grund av att just du är du och de egenskaper du har. Du har nu den formella makten att kunna påverka och driva frågor för dina kollegor. Du har nu möjligheten att i samverkan påverka så att besluten som fattas blir så bra som möjligt. Självklart ska alla förtroendevalda få förutsättningar för uppdraget genom utbildning och coachning vilket Vårdförbundet tillhandahåller på många olika sätt.

Ibland händer det att vi som förtroendevalda behöver hjälp i olika frågor och vår kunskap inte helt räcker till. I Vårdförbundet har vi både ombudsmän och jurister att ta hjälp av. Är vi för få medlemmar så kan vi inte heller anställa dessa personer, för det är så att vår medlemsavgift betalar deras lön. Tänk vad billigt det är ändå i jämförelse med att betala egen advokat.

Under mina år som förtroendevald har jag sett mycket och min erfarenhet säger att det är värt varenda krona i medlemsavgift och det är en billig försäkring. Jag har mött väldigt få personer som sparar pengar genom att avstå privata försäkringar. Att spara pengar genom att inte vara medlem i Vårdförbundet är lika tokigt. När du minst anar det kan du behöva hjälp från förbundet, detta oavsett om du studerar, arbetar inom kommun, landsting eller inom den privata branschen. Jag kommer alltid att stolt betala min medlemsavgift och känner mig också med det väldigt trygg, för vem vet när det är just jag som behöver hjälp?

Finns det en anledning till att just du valt att stå utanför Vårdförbundet? Tvekar du om du ska vara kvar? Har du en kollega som känner sig missnöjd och inte fått den hjälp hen behöver? Hör av dig till oss! Vi som har förmånen att arbeta med detta på heltid vill höra allt, förbättra och förtydliga vad som kan bli bättre och vi är inte rädda för kritik eller konstruktiv feedback. Det är tillsammans vi kan uppnå förändring!

Låt oss se till att 2018 blir året då vi tillsammans och enade sluter upp i Vårdförbundet, för den gamla klyschan stämmer faktiskt och tillsammans är vi starkare.

Hoppas att vi ses och hörs under 2018!

Hälsningar Jenny Olsson, ordförande Vårdförbundet avdelning Västerbotten.

Nu är vi på gång, nu är vi laddade och nu är vi äntligen med här i Vårdförbundets bloggfamilj. Som jag har längtat!

Ibland behöver saker och ting får ta sin tid och mogna fram och det är nu styrelsen och samordnare i avdelning Västerbotten är redo att börja blogga.  Vår avsikt med denna blogg är att ta ytterligare ett steg i vårt påverkansarbete och med detta skapa debatt och opinion. Vi kommer att blogga om allt som hör Vårdförbundets yrken till, villkor, löner, arbetsmiljö, profession –  you name it!

Det är personer från styrelsen och samordnare som kommer blogga men vi behöver dig och din hjälp. Vi vill att så många som möjligt ska gästblogga här, beskriva er vardag och situation som Vårdförbundets medlem. Vill du inte blogga kan du hjälpa oss med att dela och sprida blogginläggen. Prata med dina kollegor att göra detsamma. För det är Vi alla som måste göra detta tillsammans. Inte du, inte jag. Inte vi eller ni för det är vi alla tillsammans som är Vårdförbundet och jag är övertygad om att vi tillsammans kommer kunna skapa storverk och påverka så att våra förutsättningar att utföra det jobb vi är utbildade till blir så bra som möjligt!

Jag ser fram emot många blogginlägg, kommentarer och delningar. Ser också fram emot att göra detta tillsammans med just dig!

Nu kör vi!

Jenny Olsson, Avdelningsordförande Vårdförbundet Västerbotten!