Till politikerna i Region Västerbotten!

En dyster stämning ligger som ett moln över vår annars så glada arbetsplats på Medicinavdelningen i Lycksele, vi har nu jobbat med Covidpatienter i ungefär ett års tid, vi har varit både en avdelning där vi blandat våra vanliga patienter med Covidpatienter men även varit en renodlad Covidavdelning och vår ork håller nu på att tryta. Hur länge kommer vi att orka? Vi är medvetna om att det är vårt jobb, att det är vad som förväntas av oss men för att orka behöver vi uppskattning, vi vill känna att ni uppskattar oss, att ni ser oss, att vi blir belönade i vår kamp för samhället.

Under arbetet med de sjuka jobbar vi i täta plastförkläden och bär tjocka munskydd som är ansträngande att andas i, det ger både huvudvärk och dimmig syn genom visiren som täcker vårt ansikte. Vi är trötta över att behöva bevittna resultatet av detta eländiga covidvirus. Vi ser patienter som snabbt försämras i andningen, vi ser paniken i deras blick, vi hör skräcken i deras andfådda svaga röst och gör allt vi kan för att lindra och trösta.

Vi är med när läkarna informerar patienten att tillståndet blir mer och mer kritiskt och risken är stor att hen måste sövas och flygas vidare till Covid-IVA 12 mil bort från vårt lasarett. Vi hör också när den svårt sjuka patienten med ansträngd andning använder sina sista krafter för att ringa ett samtal till sina anhöriga och berätta det tragiska beskedet med ovissheten om de någonsin kommer höras eller ses igen för att några minuter senare sövas ner för att läggas i respirator. Trots detta arbetar vi snabbt, professionellt och effektivt men inom oss bryter vi ihop om och om igen. Gång på gång faller vi i gråt för det vi bevittnar gör så ont, det är ett liv vi pratar om, någons son, fru, mamma, lillebror, syster, klasskompis. Det är någons närstående eller vän som har kämpat tappert mot sjukdomen på egen hand i hemmet. Viruset har tagit över mer och mer och tillslut behövs vår sjukvård. Det vi möter är både fysiska problem som sviktande organ men även psykologiska problem som patientens oro och ångest likväl som patientens oroliga närstående som vi via telefon tar hand om, vi lyssnar in och ger dem stöd att hantera deras gemensamma ångest och rädslor.

När arbetspasset är slut och vi lämnar jobbet är det inte enkelt att lämna dagens händelser där, ofta följer det med oss hem och där försöker vi förstå, hitta lösningar och bearbeta allt vi gjort och bevittnat. Många av oss kommer hem till vår egna familj där våra närmsta möts av oss som kanske är fysiskt närvarande men många gånger med något frånvarande blick och mentalt slutkörda, vi kanske behöver en stunds tystnad för bearbetning eller en promenad för att rensa tankarna, våra närstående möts inte av samma glada person som vi var tidigare, vi har varit med om extra mycket svårigheter senaste tiden. Våra hjärtan värker för den påfrestande arbetsmiljö vi befinner oss vi, där vi dagligen slåss mot en osynlig fiende som utmanar oss alla. Detta är inte något motstånd vi mött förut, detta är inte en sepsis eller en hjärtsvikt, det är inte heller en KOL exacerbation eller en neutropen cancersjuk. Detta kan vara allt det ovannämnda och dessutom covid på en och samma gång eller så är det en fullt frisk ungdom med Covid som vi kämpar tillsammans med. Virusets framfart följer ingen speciell mall eller ordning, vi vet inte i förväg hur förloppet kommer se ut men vi har kommit en bra bit på väg vilken behandling som ska ges och vi gör allt för att tillsammans försöka bromsa sjukdomens framfart i patientens kropp.

Från vårt arbete innan covid har vi goda erfarenheter med arbete kring svårt sjuka människor, vi har mött anhöriga i sorg, hållit den döende patientens hand vid det sista andetaget och har tidigare haft många långa och tunga perioder på avdelningen. Trots all kunskap vi har kunde vi aldrig föreställa oss att vi skulle vara med om denna känslomässiga påfrestning. Någonstans trodde vi att erfarenhet skulle ge oss verktyg att kunna distansera, att kunna skilja på empati och sympati men vi arbetar mitt i den dödliga smittan och blir påminda om verkligheten varje dag. Vi går rakt in i salar där maskiner för andningshjälp, Optiflow, orsakar stora virvlande moln med det virus som dödat mängder av liv. Vi blåstränar lungor och uppmuntrar till slemmiga upphostningar som vi fångar upp i papper och kräkpåsar, där kan man inte hålla några avstånd. Vi sköter personens personliga hygien och vi förser utslagna kroppar med vätska och näring, vi tvekar aldrig utan vi bara gör det.

Vi har slitit oss själva ut och in för att ge allt vi kan till våra medborgare, grannar, kompisar, främlingar för oavsett vem än patienten är kommer vi att ge vårt allt för i hjärtat är det omöjligt att ens tänka att alternativet finns att gå sin väg och lämna en medmänniska med större risk för bestående skador eller död. Vi tar risker för andra och riskerar även vår egna hälsa för ett misstag eller ett snett skydd kan medföra konsekvenser för oss och vår omgivning, men hur länge ska vi orka?

Inom andra yrken tillkommer risktillägg, exempelvis för gruvarbetare, takläggare, målare eller sanerare. Vi vårdpersonal tillhör också den grupp av människor som har samhällsviktig funktion och som i hög grad är utsatta för risker, såväl fysiska som psykiska. Vi står i frontlinjen, med öppna armar – vi håller i, håller om och håller ut. Liksom faror som en gruvarbetare utsätts för så utsätts vi vårdpersonal för enorma risker varje dag eftersom coronaviruset i stort sett trängt sig in i världens alla sjukhus och vårdsalar.

I denna svåra tid, kommer vi att liksom förut fortsätta att kämpa för människors hälsa och god vård men vi måste värderas för det vi gör med rätt lön, ett personligt ekonomiskt lyft, något som visar att det vi gör är viktigt. Vi är trötta, om ni vill att vi ska orka kämpa, ge oss stöd och tacka med lön annars kommer våra ben krokna och vården med!

/ Sjuksköterskorna Ramona Rönnholm och Therese Holmbom, Medicinavdelningen/Covidavdelningen, Lycksele Lasarett.

Skriv på uppropet

Dags att vårda vården – vi kräver en bättre arbetsmiljö.

Vårdavården logotyp

Skriv på här