Sparka uppåt, inte nedåt!

När hörde du senast en politiker säga: Om vi vinner valet ska vi spara in på skola, vård och omsorg. Jag lovar, det har du aldrig hört, men likväl är det så vallöftena infrias mellan valen. Om man hade en kompis som ständigt lovade stort men höll lite, skulle man sluta lita på honom. Om kompisen trots påpekningar skulle fortsätta med att ge löften och ständigt bryta dem skulle du säkert med rätta kalla denne för en lögnare. Till slut skulle du inte vilja ha nånting med denne att göra. Det finns med andra ord materiell grund för att politikerföraktet breder ut sig. Ett stort problem i dagens Sverige, och världen, är att de som bestämmer inte själva berörs av sina egna beslut. Det är lätt att höja pensionsåldern för andra när man själv har ett grundarvode på 66900 kr, såsom riksdagsledamöter har, och dessutom har ett jobb som består av att prata och sitta på rumpan. Där knäcks inga ryggar minsann.

​

Politiker skyller sina tillkortakommanden på de ekonomiska realiteterna. Jag är inte ekonom, och kanske just därför kan jag se lite klarare än dessa räknenissar som borde göra bäst i att rationalisera bort sig själva. Deras analys består i att det offentliga kostar för mycket, och då brukar antingen åtstramnings- eller privatiseringskortet tas fram. Men de vägarna ska vi inte vandra frivilligt. I min värld ser de ekonomiska realiteterna ut så här: Skattesänkningar alltsedan 90-talets början, främst för de rika, och en massiv skatteflykt, återigen genomförd främst av de rika. Jag förstår med mina basala matematiska kunskaper att det offentliga (vård, skola, omsorg, polis etc.) går på knäna och inte får budgetar att gå ihop.​

​

Region Västerbotten ska spara 93 miljoner. Vi som jobbar på Cancercentrum ska spara mest: 8721000 kr. Nyligen fick många sjuksköterskor på NUS den lägsta löneökning någonsin under sina arbetsliv, vissa till och med under inflationen. Detta får mig att tänka på annat litet faktum. Femton finansfamiljer kontrollerar 70 procent av börsvärdet i Sverige. Där har vi problemet. De har råd att dra åt svångremmen miljarder gånger om.​

​

Det är så oändligt uselt, och det mest tragiska i sammanhanget är att vi finner oss i det. För snart exakt 50 år sedan satte sig 5000 gruvarbetare i Malmfälten och visade att inget fungerade utan dem. De fick inte igenom alla sina krav, men de reste sig och återerövrade sitt människovärde när de sa att nu fick det vara nog. Jag är hoppfull och tror på människan. Jag har inte lösningen på alla problem, men grundplåten ska alltid vara: Sparka uppåt, inte nedåt!​

​

Oskar Wigren​

Sjuksköterska, Strålbehandlingen, NUS​

​