Ett scenario ur verkligheten för en kommunalanställd sjuksköterska, idag 2018.

Jag sitter och dagdrömmer om sommaren, den sköna härliga sommaren, semester, sol och värme. Snart är den här och allt skall bli så skönt. Äntligen får jag och familjen vila från allt slit som varit under året. Vi ska umgås, hämtar krafter, bara vara och ha det skönt… Eller…
Jag rycks upp ur mina dagdrömmar och blir snabbt nedtagen på jorden igen tillbaka till verkligheten. Jag hör min chef säga att vi har gett alla semester i 4:a veckor under sommaren och vi tror att vi kommer att klara sommaren, jag rycker till … Vadå ”tror” tänker jag, vet ni inte? Ja, jo säger chefen det är lite skört på en del ställen och vi kan inte bemanna alla ställen med en sjuksköterska, så vi får gå på minimibemanning och samarbeta över områdena, slå ihop oss, då behöver man ju inte känna sig ensam. Av en sjuksköterska på ett annat ställe får jag höra att deras chef ännu inte hittat någon vikarie för att täcka upp till ens att gå minimibemanning. Det är nu mindre än två månader kvar tills det att första kullen av sjuksköterskor skall FÅ ta ut sin semester.

Samtidigt får jag höra från chefer på boendet om att det råder stor vikariebrist på undersköterskesidan, våra stöttestenar ute i verksamheterna. Det är mycket värre än förra sommaren säger hen. Jag får panik… förra sommaren behövde jag semester nästan direkt efter att sommarsemestern var över, för att det var så tufft då jag var i arbete. De undersköterskor jag arbetade med då fick flera av dem långa perioder av sjukdom, några fick gå ner i tid för att orka. Hur ska det går nu? Vad ska/måste hända för att arbetsgivaren ska ta detta på större allvar?

Min chef poängterar att vi (alltså jag och mina sjuksköterskekollegor) måste i god tid före semestern se till att ha jobbat undan så mycket som möjligt så det inte finns annat än det absoluta och akuta sakerna att göra under min/vår frånvaro. Då blir det ju mindre att göra för de som skall jobba och då klarar vi oss. Vi måste också bli bättre på att prioritera säger chefen, inte göra ”massa onödigt”… Jag sitter och funderar på om min chef vet vilken yrkeskår hen pratar med, vi prioriterar varje dag, vi gör inget annat än prioriterar och omprioriterar, säkert 50 gånger om dagen då vi arbetar. Detta för att vi arbetar med sjuka människor som är individer och detta ändrar förutsättningarna hela tiden.

Ingen nämner att det skall vara ca 55 sjuksköterskor som ska ansvara för ca 4000 patienter/brukare varje dag i drygt två månader och över hela kommunen. Samtidigt som undersköterskorna minskar sin bemanning. Ingen nämner patientsäkerhet, ingen nämner god arbetsmiljö, ingen nämner att jag skall arbeta för tre eller fyra sjuksköterskor under den tid jag skall arbeta under sommaren. Ingen nämner att jag skall arbeta för minst två, före och efter min egen semester för att bereda vägen och hinna ikapp. Ingen nämner att jag förmodligen också kommer att behöva arbeta övertid.
Ingen nämner något av det som har betydelse…

Jag blir ledsen, känner förtvivlan, känner ilska, vill bara skrika rätt ut i ett jättevrål.

Är det fler än jag som kommer att mötas av ett liknande scenario under denna härliga sköna sommar?

/Från en sjuksköterska som just nu bara vill skrika/vråla rätt ut, ha en skön d…a sommar.


Kommentarer

  1. Jag kännerigen mig väldigt väl är en kommunanställd ssk som jobbat mer än 12 år är nu sjuskriven för utmattningssyndrom.

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!