Jämlik vård - Är det ett skämt eller?

Just nu är jag arg. Jag är så in i bängen arg och faktiskt ganska ledsen.
Tillsammans med politiker och andra beslutsfattare svänger vi oss med vackra ord om att sjukvården ska vara jämlik. Alla vi medborgare förväntar oss också att den ska vara jämlik oavsett var vi bor, vad vi lider av eller om vi är kvinna eller man.

I Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) står det i inledande bestämmelser, Med hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Vidare kan vi läsa i kap. 3 1 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.
Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.

Är detta ett skämt? Jag har allvarligt börja tvivla på vissa delar inom vårdkedjan och nu är jag uppriktigt sagt förtvivlad. Jag har tillsammans med några kollegor träffat medlemmar som arbetar inom psykiatrin. Om jag är ledsen och arg så är det ingenting i jämförelse med deras upplevelse. Deras arbetsdagar går ut på att kasta ut medicin till alla som behöver. Du hörde rätt, den fullkomligt slängs fram för att snabbt hinna rusa till nästa patient. Våra medlemmar är högutbildade akademiker och många har specialistutbildning inom psykiatri, vilket innebär att de är experter och gör sitt allra yttersta för att bedriva den bästa vården. Tyvärr finns inte förutsättningar och tid för det, de är underbemannade, får jobbar över, hinner inte gå på lunch, det finns inga extravak där läkaren ordinerat det.

När vi andra varit lediga under jul– och nyårshelgerna har våra medlemmar slitit ont vilket i sin tur påverkat de patienter som behövt vård. Det har till och med gått så långt att några patienter försökt ta sitt liv. Personer som lider av missbruksproblematik blir ofta sjukare när det nalkas storhelger, då behöver vården vara rustad och redo för dessa personer. Våra medlemmar är redo med sin kunskap och sitt brinnande engagemang för denna patientgrupp men landstinget som organisation är det inte.
Denna stigmatisering av personer med psykisk ohälsa är helt absurd och förändring måste ske i detta nu. Det här är en samhällsfråga av största vikt, pengar och resurser behövs till denna vård så att statusen höjs.

Tankarna och ilskan vandrar vidare i frågan om den så kallade jämlika vården, nämligen kvinnosjukvården. Utan större mattekunskaper inser vi att det inte går ihop, antal barnmorskor och kvinnor som behöver vård i livets olika skeden med räcker inte till. Trots att regeringen satsar ganska mycket pengar på förlossningsvården så hjälper det inte kvinnorna i Västerbotten. Landstinget i vårt län väljer att lägga summan på att utbilda fler barnmorskor. Jag ställer då frågan: Varför inte satsa på de som finns och redan har utbildat sig? Varför inte behålla befintlig och erfaren personal? Dessa högutbildade barnmorskor med minst 4,5 år universitetsstudier behöver få en lön värd namnet och för att inte tala om en löneutveckling. Vi vet att högskoleingenjörer inom mansdominerade yrken tjänar betydligt mycket mer än våra suveräna högutbildade barnmorskor, det skiljer ca 14 % i livslön. Varför är det så?

Vad är det som gör den psykiatriska vården och kvinnosjukvården är så orättvis? Vad är det som gör att just dessa två verksamheter är nära en kollaps? Är det den synen samhället har på kvinnor och personer med psykiatrisk sjukdom? Är det en jämlik hälso- och sjukvård?

Jag har höga förväntningar inför kommande val och förväntar mig av både media och politiker att denna fråga kommer upp till debatt. Vi väljare måste veta vad vi röstar på!

/Jenny Olsson, avdelningsordförande Vårdförbundet avdelning Västerbotten