Lucka 4 - Tom Färdig

I övergången mellan studier och yrkesliv.

Det är nog mer slump än aktiva beslut som gjort att jag är i det yrke jag är i idag. Ambivalenta val under tonåren drog mig mellan drömmar om att bli brandman, polis, lärare, till och med snickare en period. Men jag landade tillslut på sjuksköterskeprogrammet i Umeå, och insåg snabbt att det är just där jag vill vara; ett yrke där man konstant är i utveckling, där det alltid finns utrymme för att lära sig mer.

Dagar blev till veckor och veckor blev till år, tiden tycktes rusa fram och snart stod jag där med en legitimation i handen och förväntades börja jobba. Det var en obehaglig känsla, spännande, men mest obehaglig. Det var svårt att tänka sig att man skulle vara redo för att stå på egna ben inom vården, utan handledare som kunde förhindra de misstag som jag var övertygad om att jag skulle begå. På min första arbetsplats lugnade min kollega mig med att hon hade haft samma oro ett år tillbaka. Hon sa att det är som när man tagit körkort; det känns obehagligt att vistas själv i trafiken till en början, men man har bedömts vara säker nog för att framföra ett fordon och resten av lärandet kommer ju mer man kör.

Idag har jag jobbat på avdelningen i 6 månader, och först nu inser jag att hon hade fel. Att manövrera ett fordon är en praktisk kunskap, men vårat yrke är en komplicerad kombination av praktisk erfarenhet och evidensbaserad teori. Oavsett hur många timmar jag spenderar med att koppla cytostatika så kommer jag aldrig att förstå mekaniken bakom cancerns uppkomst och spridning, för det är en teoretisk kunskap som inte utvinns ur praktisk erfarenhet.

Idag inser jag även att jag hade rätt; tre års studier räcker inte för att förbereda en för yrkeslivet, jag måste i likhet med vad som framhålls i ICNs etiska kod för sjuksköterskor ta ett eget ansvar för att kontinuerligt införskaffa evidensbaserad kunskap och upprätthålla min kompetens. Detta är en förutsättning för att jag ska kunna arbeta patientsäkert och göra ett bra jobb, och det är ett ansvar jag mer än gärna axlar; men jag är inte sjuksköterska dygnet runt, och vi har kommit långt sedan sjuksköterskeyrket betraktades som ett ”kall”. Samtidigt är betalda studietimmar eller så kallat förtroendetid som del av anställningen ett minst sagt sällsynt koncept.

Jag vill utvecklas, jag vill att vården förbättras och jag vill att professionen stärks, studietimmar som del av ens anställning är en av många exempel på förändringar som kan uppnå detta. Men det är förändringar som jag inte kan göra själv, det är något vi måste göra tillsammans i och mellan professionerna.

Därför är jag med i Vårdförbundet.