Hot och våld - en verklighet i vår yrkesvardag

”Jag har under mina 6 år som sjuksköterska blivit biten 6 gånger, slagen 9 gånger och spottad på 5 gånger. Jag har blivit utskälld och verbalt attackerad av anhöriga och patienter. Jag har hotats till livet flertalet gånger både verbalt och fysiskt. Jag har gått emellan när arbetskamrater har attackerats fysiskt. Jag har känt mig hotad fler gånger än jag kan räkna till. Det här är vår vardag, dag som natt”

Sorgligt nog så tog det mig några år att inse att det här inte borde vara en del av vår vardag. Jag vet inte varför vi tolererar så pass mycket som vi egentligen gör. Hade de saker som jag utsatts för under min arbetstid skett på min fritid så hade jag garanterat polisanmält varje enskild händelse. Men i min yrkesroll så ligger det tyvärr en viss acceptans i att utsättas för hot och våld. Acceptansen finns hos många av oss på golvet och som jag senare fått erfara även till viss del hos arbetsgivaren.

Den morgonen för 2 år sedan då en kollega ropade på hjälp från en patientsal kommer jag aldrig att glömma. Jag sprang dit och fann denne upptryckt mot väggen av en patient som hade virat larmsladden runt halsen på hen och precis tänkte dra åt. Den natten minns vi alla som var i tjänst. Hur vi på en mikrosekund hamnade i en krigszon där vårt enda mål var att överleva och skydda övriga patienter. Saker som kastades mot oss, personal som grät, slag som utdelades.

Vi hade en handlingsplan för situationer som denna. Ta skydd, larma och avvärj den hotfulle från eventuella vapen genom att få undan möbler och sådant som kan skada oss i omgivningen.

Vi larmade.

Det kom en väktare.

Det kom en ensam väktare för klockan var efter fyra på natten.

Vi var fyra personal den natten på min avdelning men 2 av 4 var extremt chockade. Den andra sjuksköterskan försökte få dit ansvarig läkare och stötta de chockade kollegorna. Det var jag och väktaren som skulle försöka tygla denne man och ingen av oss kunde i det läget larma polis.

Jag har aldrig någonsin känt mig så ensam, sårbar och utelämnad i min yrkesroll. Vi gjorde allt enligt de riktlinjer och den handlingsplan vi hade på avdelningen och situationen klarades ut efter några timmar. Men på avdelningen fanns inte enbart denne patient, där fanns 19 andra svårt sjuka och skadade patienter som under tumultet vaknat och var oroliga över vad som hände ute i korridoren.

19 patienter som under 2 timmar var satta åt sidan.

Det här är ingen enskild händelse, inget undantag. Det här händer i vår yrkesvardag. Jag bryr mig inte om att Västerbotten rent statistiskt är Sveriges tryggaste län. Jag vill istället belysa arbetsgivarens ansvar att se till att det finns handlingsplaner kring hot och våld som ska vara kända för all personal på varje enskild enhet. Jag vill belysa att vår trygghet och säkerhet är av ytterst stor vikt dygnets alla timmar. Jag vill belysa att det här är vår vardag. Jag har gått en självförsvarskurs för att vara trygg i mitt yrke.

Varför är det så?

Cecilia Lundberg
Leg. Sjuksköterska
Förtroendevald på facklig tid
Vårdförbundet Västerbotten

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!