Jag tänker på Florence när jag blandar antibiotika

Jag tänker på Florence när jag blandar antibiotika. Det är snart internationella sjuksköterskedagen och jag ska ge en inblick i hur det är att jobba på akutmottagningen. Risken för utsvävningar är stor. Det är motstridigt att arbeta inom vården överhuvud taget. Det finns ett stort behov av gemensam organisering omkring de strukturella frågorna: arbetstid, löner, kompetensutveckling, patientsäkerhet och arbetsmiljö. Samtidigt ställs vårdarbetare inför många situationer som naturligt lockar fram impulsen att ge från mänskliga resurser utanför den professionella rollen. Impulser som ofta gör att jag efter ett avslutat arbetspass är trött i hjärtat. Som när den tredje patienten för dagen ber mig om pengar till taxi hem. Landstinget vill inte betala sjukresor hur som helst. Jag accepterar det. Men när en taxi till glesbygden kostar lika mycket som ett flyg till Paris, förstår jag att patienter ber om pengar. Såna gånger suckar hjärtat. Hjärttrötthet går inte att avhjälpa med löneersättning. Det finns aspekter av ”kall” överallt i vården som inte ska förlöjligas. Så förstår jag Florence när jag tänker med Åsa Moberg. Florence visste att vara hård när det gällde kraven på materiella resurser för att utföra arbetet, men också vikten av att vara följsam i mötet med vårdbehovet. Det ställer motstridiga krav på oss. Motstridigheter kan lätt förvirra, därför behöver vi varandra. På den internationella sjuksköterskedagen vill jag att vi kommer ihåg att hjärttröttheten uppmärksammar oss på arbetsmiljöåtgärder. Det är inte rimligt att vi som sliter med patientnära omvårdnad ska städa läkarexpeditioner, gå oregelbunden skiftgång och jobba helger.

Jag tänker på mina undersköterskekollegor och står i läkemedelsrummet. Det är nästan alltid ni som städar läkarexpeditioner. Ni är det där tysta mellansyskonet. Den osynlige som går obemärkt förbi men som håller ihop allting. Ni gipsar alla plågsamma frakturer, fyller på alla tomma stickvagnar och tvättar alla smutsiga ytor. Patienterna ser er. Jag ser er också. Därför vill jag att vi ska kalla oss systrar och vårdarbetare. Så många av våra sysslor är samma, skillnaderna mellan oss är skrattretande godtyckliga. Vi behöver varandra för att pressa arbetsgivaren till förändring. Jag tänker, medan jag plockar ihop läkemedel i små genomskinliga plastmuggar, att framöver ska jag kalla den här dagen: Internationella sköterskedagen.

Jag tänker på Abidaz när vi snackar om medlemskap i facket: ”Folket är avaktiverade – kraftigt”. Kollegor som tycker att det är onödigt att kräva högre ersättningar, kollegor som tycker att det är onödigt att vara med i facket, kollegor som stakat ut individuella vägar i en motstridig terräng. Somliga är nog medvetna om att de inte tillhör en privilegierad grupp i samhället men orkar inte bry sig längre. Livet är större än lönearbete. Respekt. Men utan facklig kamp ingen ledig tid. Jag tänker, när jag skyndar mellan patienter och missar lunchrasten igen, att det är obehagligt med samhällets ersättningssystem. Landstingsadministrationen jobbar regelbunden dag, är ledig varje helg och tjänar mer än sköterskorna. Jag tänker att chefer ofta går hem tidigare på fredagar.

Jag tänker på Sven Lindqvists replik till professor Bo Södersten i Dagens Nyheter 1996. Södersten, nationalekonom, argumenterar för låga löner i vårdsektorn till följd av låg produktivitetsutveckling. Lindqvist svarar: ”1890 producerade en svensk cementarbetare i genomsnitt 30 ton cement om året. Hundra år senare producerar han hundra gånger så mycket: 3000 ton … Och ett vårdbiträde som 1890 matade 30 dementa professorer – ska hon nu mata 3000 för att få behålla sin lön? Skulle professor Södersten i så fall vilja vara en av dem?”. Visst känner vi det? Jag känner det. Jag känner ett starkt behov av att få det bekräftat. Det patientnära omvårdnadsarbetet måste få ta tid! Jag tänker på 3000 matade professorer och strömmar musik i läkemedelsrummet. 3000 matade professorer, som fågelungar. Halsen sträckt, munhålan öppen, skeden in, en pellet av fibrer och näring. En pellet doppad i glidslem. Enkel att svälja. Effektivt.

Jag tänker att omvårdnadsvetenskapen är sjukvårdens Tai Chi. Jag gör alla rörelser i meditativ trans. Jag tänker att jag varje dag ser Peter Krapotkins idéer förkroppsligade i akutmottagningens väntrum: ”Detta är en grundlag i människonaturen. När människor inte förlorat sitt förnuft på ett slagfält, kan de inte stå ut med att höra rop om hjälp utan att reagera”. Lite så är det att arbeta som sköterska på akutmottagningen.

/Trond Sjöström, sjuksköterska på akutmottagningen i Umeå.

Abidaz ur låten ”Dogm”, 2o16.
Sven Lindqvist ur DN, 3/5 – 96.
Krapotkin ur Göran Greiders bok ”Den solidariska genen” sida 138.