När jag blir stor vill jag bli superhjälte!

Hej!
Emelie Rudberg heter jag och jag har alldeles nyss blivit färdig sjuksköterska. I samband med min examen i januari blev jag ombedd att skriva en text om hur jag tycker att det känns att bli färdig sjuksköterska 2017. För att sammanfatta det med tre ord hade jag sagt att det känns fantastiskt, spännande och ärofyllt. Men tre ord räcker såklart inte, därför kommer här en drös till.

Ända sedan jag var liten har jag velat jobba på sjukhuset. När andra drömt om att bli prinsessor eller brandmän har en liten Emelie drömt om att vara någons superhjälte. Det är nämligen just det vårdpersonal är, superhjältar. Vi läker, tröstar och räddar liv efter bästa förmåga.

Jag jobbar just nu på en neonatalavdelning. Det betyder att jag jobbar på en avdelning där vi i ett arbetsteam har uppdraget att vårda förtidigt födda- och nyfödda sjuka barn. Att ta anställning där och få ingå i det teamet som jag gör är det bästa beslutet jag någonsin fattat. Varje dag får vi privilegiet att ta hand om de allra minsta och sköraste små liven tillsammans med deras föräldrar. Vi får följa med familjerna på en otrolig resa. En resa där hela känslospektrat används med bland annat glädje, sorg, hjälplöshet, frustration, rädsla och kärlek.

Ofta arbetar vi i början av barnets liv med intensivvård i sin renaste form. Förutom omvårdnaden jag förväntas vara expert på, ingår det en mängd andra saker runt om kring dygnet runt. Allting är otroligt noggrant planerat eftersom de marginaler man har med en bebis som väger 700 gram är otroligt små. Jag administrerar läkemedel i så små mängder att jag ibland inte tror att de kan ge någon effekt. Jag väger blöjor, och mäter med oändligt små decimaler upp korrekta mängder med läkemedel och mat. Jag lär mig att använda helt otroligt komplicerat medicinskteknisk utrustning. Jag gör bedömningar, letar efter tecken på att någonting är fel och tyder hela tiden barnets tecken och reaktioner på omvårdnaden de får. Tar prover ur blodkärl som är tunna som sytrådar och försöker sätta PVK:er i lika små. Väger bebisar där det känns som att vikten ibland består till 50% av medicinsk utrustning.

Jag har alltid någon att fråga, en undersköterska eller sjuksköterska med mer erfarenhet än mig som kan ge ett nytt perspektiv på saker. Jag får ingå i världens bästa team och jag känner mig aldrig någonsin ensam, rädd eller otrygg på min arbetsplats. Oavsett hur snabbt läget för en patient förändras eller hur snabbt avdelningen ibland fyller på sig så känner jag mig trygg.

Jag får tillsammans med mina kollegor lära, informera och stötta föräldrarna genom alla moment som ingår i att få barn, oavsett i vilken vecka barnet föds i. Visa åt vilket håll den lilla blöjan ska vändas, hur man sätter på en CPAP-mössa, hur man kontrollerar en sond med mera. Tillsammans med föräldrarna lära vi oss under resan att tyda barnets personlighet och tecken. Mitt jobb är fantastiskt, det är varierande och det ger mig så mycket glädje varje dag.

Allt eftersom resan pågår tas sedan medicinsk utrustning bort från barnet och föräldrarna tar mer och mer över omvårdnaden och lär istället mig hur deras barn vill ha det. De blir tillslut självständiga i sin roll och lämnar mig en känsla av att ha visat dem till rätta i tryggheten av att vi finns i kulisserna om de behöver oss. Tillslut får de åka hem, precis som det var tänkt från början. Allt de här får mig att känna mig viktig i min roll, jag går hem efter jobbet och vet att jag har gjort en livsviktig skillnad för en hel familj.

Jag läser ofta i tidningarna och på sociala medier om bristen på sjuksköterskor och dåliga löner, men lägger faktiskt inte så stor vikt vid det i nuläget. Jag väljer istället att vara glad. Jag vill påstå att jag vet vad jag har gett mig in på. Varsågod att tycka att jag är jag naiv, jag väljer att se det som lyckligt lottad. Jag är fantastiskt glad över jobbet som jag har och jag har inte valt det för att jag vill bli miljonär eller för att jag vill jobba måndag-fredag 8-16. Jag har valt det här jobbet för att det gör mig till en superhjälte. För att det ger mig så mycket mer än bara en insättning på kontot varje månad. Det ger mig glädje och mening. Jag längtar efter att gå till jobbet och det trumfar faktiskt alla pengar jag skulle kunnat tjäna om jag istället jobbade med någonting annat. Sjuksköterska är det bästa jag har bestämt mig för att bli.

 

/Emelie Rudberg, leg Sjuksköterska

 

 


Kommentarer

  1. Åh, så fint skrivet! Som prematurförälder (85, 91 och 93) fick jag ta del av all den fantastiska vård och medmänsklighet som du så väl beskriver, och dessutom erfara vilken otrolig utveckling denna del av vården genomgick bara under dessa nio år. Jag kan bara ana att den positiva trenden har fortsatt! Du, Emelie, kommer att göra skillnad och bli ihågkommen för alltid i dessa familjer – det vet jag. Även om lön inte är det som livstillfredsställelsen kan mätas i hoppas jag att ni sjuksköterskor ändå framöver ska få både bättre löner och drägligare arbetsvillkor. Lycka till i ditt yrkesliv!

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!