Vårdförbundet och forskning

Sjuksköterskor har ett flertal olika möjligheter att komma i kontakt med forskningsvärlden. Man kan som grundutbildad på vårdavdelning till exempel vara delaktig i att inkludera patienter i kliniska studier, man kan arbeta som forskningssjuksköterska eller med en magisterexamen i portföljen kanske få möjlighet att genomföra olika kvalitetsprojekt på sin avdelning. Några sjuksköterskor väljer även att gå vidare till att bli doktorander och där arbeta som forskarstudenter under fyra år på heltid innan doktorsexamen. Som sjuksköterska är man inte heller hänvisad enbart till omvårdnad som forskningsfält. Har man läst på avancerad nivå inom till exempel geriatrik, njurmedicin, epidemiologi, pedagogik, folkhälsa eller kardiologi kan man disputera även i det ämnet.

Det finns i grunden två former av doktorander. Den ena är anställd på en doktorandtjänst vid ett universitet och forskar ofta på heltid, men kan genomföra studierna på deltid samt ha upp till 20% undervisning. Doktoranden får lön enligt en mellan de olika fackförbunden för statligt anställda och enskilda universitet framförhandlad lönestege. Ett exempel: en doktorand som antogs vid UmU 2012 fick ingångslön 23700 kr första året1. Under fjärde året hade doktoranden vandrat upp längs stegen varje år, samtidigt som löneavtalet omförhandlats flera gånger under tiden. Det medför att samma doktorand under år 2016 har en lön på 30300 kr2, en löneutveckling på 6600 kr på fyra år. Dessutom har statligt anställda fler semesterdagar jämfört med anställda inom SKLs verksamhetsområden.

Den andra formen av doktorand är den som behåller sin kliniska anställning, men genom extern finansiering erhåller lönemedel via sin handledare för forskarstudierna. Även dessa studier kan bedrivas på heltid, men inte sällan görs det på deltid under upp till åtta år, medan man den andra delen av arbetstiden fortsätter arbeta kliniskt. Denna doktorand behåller sin grundlön och är för löneutveckling beroende av de årliga lönerevisioner som äger rum på den kliniska arbetsplatsen. Då denna sjuksköterska/doktorand inte befinner sig på sin kliniska arbetsplats fullt ut, och de kliniska cheferna inte sällan har dålig inblick i, och/eller lågt intresse av individens forskarutbildning riskerar man att de redan blygsamma lönepåslagen hålls ner något i jämförelse med de kliniskt på heltid verksamma kollegorna. Ännu ett räkneexempel: Om doktoranden får 500 kr/månad istället för som de kliniska kollegorna 600 kr i lönepåslag gör det att man efter sex års doktorandstudier förlorat 7200 kr i bruttolön och ligger 600 kr/månad lägre i lön som tack för att man velat behålla en fot i den kliniska verksamheten. Sedan som plåster på lönesåren så ger VLL i och för sig ett lönepåslag på 2000 kr efter 4 års heltidsstudier och erhållande av doktorsexamen. Detta kan då jämföras med att en ettårig specialistsjuksköterskeutbildning ger 3000 kr (exemplet gäller psykiatri i VLL).

Ett av problemen den kliniskt anställde sjuksköterskan/doktoranden har är att man får förlita sig på sitt yrkesfackförbund, Vårdförbundet, när det gäller lön och arbetsvillkor. De fackligt förtroendevalda på arbetsplatserna har, fullt förståeligt, inte speciellt god inblick i forskarutbildningens villkor och utmaningar, samtidigt som majoriteten av deras fokus naturligt ligger på de kliniskt aktiva medlemmarna på vårdgolvet, varför det kan vara svårt för doktoranden att finna hjälp där. Vart ska man då vända sig? Vårdförbundet har ett centralt utarbetat utbildningspolitiskt dokument om detta, ger det någon vägledning? Inte mycket alls tyvärr3. Det finns några vagt formulerade meningar, till exempel: ”Genom att uppmärksamma forskningen som en viktig karriärväg och genom att förbättra villkoren för studier på forskarnivå kan framtidens forskning inom kunskapsområdena tryggas”. ”Fler inom våra kunskapsområden ska ha möjlighet till forskningsstudier” och ”Finansieringen av forskarutbildningen behöver omfördelas så att våra yrkesgrupper har jämlika förutsättningar att få del av dessa medel”. Men inget om HUR de forskarstuderande eller disputerade sjuksköterskornas villkor ska förbättras nämns.

Vill man få fler sjuksköterskor att forska, och även bedriva kliniknära forskning, vilket också antyds som ett mål i det utbildningspolitiska dokumentet, behövs en tydligare uttalad strategi av Vårdförbundet. Jag föreslår att det utses en eller flera personer som kan fungera som fackligt förtroendevalda för doktorander på regional eller nationell nivå. Vidare bör Vårdförbundet aktivt arbeta för att en doktorsexamina uppvärderas lönemässigt. Klinisk koppling under doktorandstudier bör värderas, belönas och uppmuntras istället för att man ska riskera ekonomisk bestraffning. För att en återgång till klinisk tjänstgöring ska vara lockande måste disputerade sjuksköterskor säkerställas en lön som överstiger sista lönesteget i doktorandstegen med ett lönepåslag som minst matchar vad som ges vid en specialistexamen, samt att de kliniska cheferna förstår att utnyttja den disputerade sjuksköterskans kompetens. Här har Vårdförbundet mycket arbete kvar att göra.

Ulf Nilsson

Leg sjuksköterska, doktorand

Referenser

1. Doktorandavtal

2. Regler och riktlinjer/lön och ersättning

3. Vårdförbundets utbildningspolitiska idé