Vem ska vårda mig när jag blir gammal?

Den dag jag inte själv har kapacitet att ta hand om mig själv längre, vem ska vårda mig då? Förhoppningsvis ligger denna dag långt fram i tiden, men i det Sverige vi lever i idag känns frågan befogad. För kommer vi att ha det bättre än dagens äldre medborgare? Det känns inte riktigt så, det känns snarare som om resurserna i samhället blir allt sämre när det gäller vår åldrande befolkning.

1989 hade jag mitt allra första arbete inom vården. Som sjuttonåring arbetade jag då som vårdbiträde under sommarlovet på Hammars Sjukhem i Nyland, Ångermanland. Det här var före Ädelreformen, när långvården, som det hette då, bedrevs av landstinget. Utan någon som helst erfarenhet av vårdjobb fick jag en kort inskolning och sedan jobbade jag precis som alla andra där. Jag matade, tvättade, bäddade och pysslade om de gamla som mest låg i sina sängar hela dagarna. Vi var många som arbetade, och jag upplevde aldrig någon direkt stress. När vi hade lite att göra kunde vi gå ut i den vackra parken som tillhörde sjukhemmet med patienterna. Vare sig de satt i rullstol eller låg i sina sängar fick de alla komma ut i friska luften. Vi kunde också ägna oss åt att baka något gott till kaffet eller rulla håret eller måla naglarna på damerna. Jag tycker att min väg in i vården var bra, och jag blev inte avskräckt, snarare tvärtom.

I dag ser det annorlunda ut. Det finns liksom ingen plats för vår åldrande befolkning och vården har effektiviserats på många sätt. Detta trots att vi idag lever längre, vilket gör att det är fler som är äldre idag än för 25 år sedan. Idag ska vi hålla oss friska och bo kvar hemma, helst ända in i döden, och tanken är ju i sig fin, men inte särskilt realistisk. Ju äldre vi blir desto mer ökar risken att drabbas av sjukdom och olyckor.

Många som arbetar i sjukvården idag känner en ständig stress, en känsla av att aldrig riktigt räcka till. Det är tufft att komma som ny in i vården idag, vare sig du gör entré som vårdbiträde, undersköterska eller sjuksköterska. Lägger vi dessutom till usla villkor och en dålig löneutveckling känns det helt befogat att ställa sig frågan: hur ska vi lösa framtidens kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården?

Själv försöker jag att göra det jag kan för att hålla mig frisk så länge det bara går. Jag tränar, försöker att äta hälsosamt, använder inte tobak och dricker måttligt med alkohol. Men det finns ju inga garantier, eller hur?

Så frågan kvarstår, vem ska vårda mig när jag blir gammal och saknar förmågan själv? En människa, eller en robot, eller blir det kanske ättestupan?

Jessica Östberg
Sjuksköterska och vice ordförande
avdelning Västerbotten