Nationell brist på sjuksköterskor

I media talar politiker och arbetsgivare om den nationella bristen på sjuksköterskor. För varje år ökar bristen, frågan är varför. Är det en nationell brist på sjuksköterskor i allmänhet eller en nationell brist på sjuksköterskor som vill arbeta för Sveriges vårdgivare?

Gemensamt för landets sjuksköterskor är att de är missnöjda med de svenska arbetsgivarna. Missnöjda med arbetsmiljö, arbetstider, arbetsbelastning och lön. Dessa faktorer torde vara tungt vägande skäl för varje enskild sjuksköterska att stanna kvar eller lämna en arbetsplats. De är också orsak till att allt fler slutar arbeta som sjuksköterskor för att skola om sig till andra yrken. Dessa faktorer bidrar därmed till den nationella bristen på sjuksköterskor.

Vore det då inte på sin plats att åtgärda dessa för att behålla den personal man har och attrahera fler att söka anställning?

Vad kostar det arbetsgivarna att fortsätta som man gör nu? Att ta in dyr hyrpersonal, stänga vårdplatser, köra slut på den personal som fortfarande arbetar kvar, förvänta sig att de ska avstå semester för att fortsätta köra slut på sig och betala minsta möjliga lön för detta är inte ett recept på framgång. Snarare ett recept på fler framtida långtidssjukskrivningar, uppsägningar och minskad produktion/ produktivitet. Det kostar arbetsgivarna och samhället enorma summor. För att inte tala om lidandet för de samhällsmedborgare som inte får rätt vård i rätt tid.

För att attrahera personal måste man ge rätt förutsättningar och rätt lön, annars får man ingen personal. Det torde stå klart för alla som driver ett företag, men det verkar ha gått många arbetsgivare inom vården helt förbi. Eller så förlitar man sig fortfarande på att sjuksköterskor ser sitt yrke som ett kall och inte en proffession.

Vad är då arbetsgivarnas lösning på den nationella bristen på sjuksköterskor?

Ett är att uppmuntra universiteten att öka antalet utbildningsplatser. Det kan tyckas vara en bra lösning vid en första anblick, men några faktorer är viktiga att ta med i analysen. Främst är att attrahera unga människor till att välja sjuksköterskeyrket. Det är inte prio ett för våra kommande generationer att ta hand om andra på bekostnad av sitt sociala liv, sin hälsa och se det som ett kall. Nej, de vill ha en rimlig lön, bra arbetstider och en bra arbetsmiljö, annars får det vara.

Under sin kliniska praktik ska sjuksköterskestudenten få handledning av sjuksköterskor på arbetsplatsen. Hen ska använda sina teoretiska kunskaper i klinisk praxis för att utvecklas i sin kommande yrkesroll. I en vårdmiljö som är slimmad på personal blir det en omöjlig uppgift, studenterna blir i värsta fall ännu ett stressmoment för redan stressade sjuksköterskor som inte har tid att stanna upp och ge tid och engagemang till studenten. I bästa fall blir studenternas praktik dräglig, i värsta fall ett tungt vägande skäl att hoppa av utbildningen.

För att få ut mesta möjliga av varje utbildningsplats bör arbetsgivarna åtgärda arbetsmiljö, arbetstider och lön för att attrahera kommande generationer att vilja utbilda sig till och arbeta som sjuksköterskor. Den vårdverklighet som möter studenterna ska inte skrämma bort dem utan tvärtom göra dem motiverade att stanna i yrket.

Därför är fler utbildningsplatser inte en lösning på sjuksköterskebristen om man först inte åtgärdar arbetsplatsernas problem.

En annan lösning är att ta in undersköterskor som ska avlasta sjuksköterskorna som avlastar läkarna. Det har även förts en politisk diskussion om att anställa vårdbiträden som ska avlasta undersköterskorna. Alla kompetenser är viktiga i sin roll inom sitt område oavsett yrke. Varför ta in personal för att avlasta istället för att ta in rätt kompetens på rätt plats i rätt antal? Rätt antal personer inom varje kompetensområde tjänar verksamheten på. Avlastning av andra yrkeskategorier löser inte den nationella bristen på sjuksköterskor.

Ett annat förslag är att landstingen själva ska utbilda sjuksköterskorna till specialister då det är en grupp sjuksköterskor som minskat drastiskt. Utbildningen gäller då endast på det sjukhus den tillhandahålls. Sjuksköterskan utbildar sig för att sedan bli livegen för det landsting hen fått utbildningen av. Dessutom får hen varken en akademisk examen eller forskningskompetens. Vem tjänar på ett sådant förslag? Vilka sjuksköterskor tror man är beredda att ta ett sådant steg i sin karriär?

Genom åren har sjuksköterskan själv skaffat sig specialistutbildning, genom studielån och genom att avstå lön och framtida pension under utbildningstiden. Efter avslutad utbildning har hen fått en lönesänkning till sitt högre ansvar om hen tidigare arbetat för samma arbetsgivare och haft en blygsam löneutveckling. Nämn någon annan yrkeskategori där man efter avslutad specialistutbildning fått en lönesänkning? Det säger sig självt att intresset för vidareutbildning minskar.

Vi själva har varit en del av problemet genom att acceptera dessa förhållanden för att vi velat specialicera oss och utvecklas. Men kommande generationer kommer inte att gå med på det längre. På samma sätt som vi inte gick med på att bo på sjukhuset, avstå äktenskap och barn för kallet att ta hand om andra som generationer före oss gjort.

För varje nytt förslag från politiker och arbetsgivare står landets sjuksköterskor och skakar på huvudet. Vad är det de inte förstår? Länge har personal och fackförbund vittnat om var problemen ligger och även gett förslag på lösningar.

Frågar ni mig i egenskap av specialistsjuksköterska så är lösningen enkel. Fråga sjuksköterskorna vad de vill ha för att ta jobbet. Skapa förutsättningar för att ge dem det och skörda sedan frukterna av er investering.

Arbetsgivarnas främsta ansvar är väl ändå att ge samhällsmedborgarna en god och säker vård. Deras vinst är väl att hålla medborgarna vid god hälsa så de kan arbeta, bidra till landets BNP, konsumera varor för sin lön och därmed hålla ekonomins hjul i rullning.

Det är dags att skapa en vårdverklighet som gör framtida generationer intresserade av arbeta som sjuksköterskor och bidra till en vård i världsklass.

Det är dags att börja lyssna på sjuksköterskornas idéer och visioner när det gäller framtidens vård, hur den ska utformas för att vara säker och hållbar. Dags att lyssna på vad de behöver för att stanna kvar på landets arbetsplatser.

Det är dags att erkänna att vi nått vägs ände när det gäller att effektivisera personalstyrkan för att spara pengar. Det är inte längre kostnadseffektivt att låta få personer göra flera personers arbete, det är inneffektivt och skapar inte förutsättningar för sjuksköterskorna att orka stanna kvar i sitt yrke fram till pension. Det genererar sjuksköterskor som blir sjuka av sitt arbete med långtidssjukskrivningar som följd, vilket kostar stora summor för både samhälle och individ.

Utvecklingen går framåt kära arbetsgivare. Det är ert ansvar att uppdatera er personalpolitik till 2000-talet och skapa arbetsförhållanden som framtidens sjuksköterskor vill arbeta i, till en lön som speglar deras ansvar och kompetens. På så sätt får ni personal att uppfylla ert åtagande till samhället att ge en god och säker vård till dess medborgare.

Susanne Rundgren, intensivvårdssjuksköterska och patient