Västbloggen

Västbloggen

Västbloggen

Den sjuka vården

av Lämna en kommentar

När jag var sjuksköterskestudent hade jag fortfarande en kämpaglöd och en tro på att läget inom vården skulle förändras. Vårdkrisen uppmärksammades medialt och studentupproret ingav hopp om att vi kunde sätta press på politiker och arbetsgivare och skapa förändring.

Jag älskar att jobba som sjuksköterska, jag har jobbat inom vården och med människor sedan jag var 17 och vet att jag gör ett bra jobb och är på rätt plats. Men även glöden hos någon som brinner för något kan släckas.
Sedan två år tillbaka lämnade jag sjukvården och Stockholm. Det var många saker som spelade in. Jobbet och svåra händelser i mitt liv just då och jag kände att jag behövde en förändring för att inte riskera att bli utbränd. Jag saknade någonting som gav mig energi och alla krafter jag hade gick till jobbet.
I Göteborg började jag jobba halvtid som skolsköterska för att ha energi kvar till musiken. Men en halvtidstjänst hjälper inte om man då tvingas göra dubbla arbetet under den tiden. Även den här gången hann jag känna av det i tid. Jag hann inte bli utbränd, men jag är sjukskriven pga stress och hade jag fortsatt hade det kunnat bli en lång väg tillbaka.

Jag längtar tillbaka till jobbet. Jag saknar mina kollegor och barnen i skolan, men jag är inte helt redo än. Jag önskar jag orkade fortsätta jobba som jag gjort. Jag saknar pulsen på sjukhus och att jobba med högspecialiserad vård, men vad jag sett sedan jag slutade har läget bara förvärrats.

När jag läser om situationen på Sahlgrenska blir jag helt bestört.
Jag jobbade 4 arbetspass på MAVA för 1,5 år sedan och hade konstant panik. Det kändes att det var en arbetsplats på gränsen till kollaps. Fantastiskt fina människor jobbar och sliter ut sig där, och det gäller för hela vården. Folk dör redan i vårdköer och allvarliga misstag begås pga den höga arbetsbelastningen.

Jag blir totalt mörkrädd av att tänka på framtiden.
Alla ni som orkar bära upp sjukvården: ni är fantastiska. Men glöm inte att ta hand om er själva. Jag var tvungen att välja mellan ett jobb jag älskar, brinner för och saknar oerhört -och mig själv. Jag var tvungen att välja mig själv. Jag vet att det kanske är egoistiskt och att jag behövs, men jag orkade inte mer. Det känns oerhört sorgligt och jag blir så otroligt ledsen för alla mina kollegor som fortsätter kämpa genom detta helvete.

Fortsätt ställa krav och ifrågasätt arbetssituationen. Och orkar ni inte, prioritera er själva.
Det är inte fel att vara sjukskriven, det bevisar bara hur trasig vården är.
Det är inte vi som är sjuka, det är vår arbetssituation.
Det behövs en förändring, det är bråttom nu.

“Sjukskriven sjuksköterska”

Hans Karlsson – bara för att man vill se något betyder inte att det finns!

av

Vad har Hans Karlssons för utbildning?

Var är listan på de arbetsuppgifter man “växlat bort” från sjuksköterskorna?

Var är de risk och konsekvensanalyser som styrker Hans Karlssons påståenden?

Var finns de enheter som har positiva erfarenheter av denna påstådda uppgiftsväxling?

Var finns kunskapen på SKL om sjuksköterskans profession ?

 

Denna påstådda “uppgiftsväxling” som fungerat “så bra” i sommar är vår tids Kejsarens nya kläder, alla pratar om det men ingen har sett det. Jag ser snarare att de växlingar av uppgifter som gjorts har varit från undersköterskor till annan personal. Detta innebär INTE att sjuksköterskegruppen har blivit avlastad utan i de fall jag personligen varit inblandad, har det handlat om en ökad belastning för sjuksköterskekåren med fler uppgifter, fler patienter, ökade krav med färre resurser = avsevärt ökad risk för ohälsosam stress och risker för patienterna.

Detta är INTE en framgångsfaktor, för någon!

Så Hans Karlsson och SKL:

-Sluta sälj ”uppgiftsväxling” som lösningen på bristen på sjuksköterskor på våra sjukhus.

-Sluta få det att låta som om denna strategi är till får vårt väl och ve.

-FRÅGA OSS istället vad vi gör i vår profession, vilka uppgifter vi behöver ”Växla bort” och vilka behov vi har.

Fundera sen på vad ni har framför er när ni tittar på en sjuksköterska om lösningen på bristen på hennes profession är att anställa arbetsterapeuter, socionomer, receptarier, farmaceuter, undersköterskor och vårdbiträden. Det borde tala om vilken enorm kompetens som ligger hos en legitimerad sjuksköterska och vilken tankevurpa det är att inte värdera oss rätt.

Lene Lorentzen – operationssjukköterska och styrelseledamot #Vårdförbundet avdelning Västra Götaland.

 

Lene Lorentzen

Hör intervjun med Hans Karlsson i Sveriges radio. Hans Karlsson är chef för avdelningen för vård och omsorg på SKL.

 

Det frivilliga extrapassets paradox

av

När huvudskyddsombudet går runt på avdelningarna på sjukhuset möts hon av hårt arbetande personal. Frågar som alltid, hur har ni det? Svaret, samma som igår, mycket, det är fullt men det går bra. Är ni fullt bemannade? Är ni dem ni ska vara? Ja, det är vi. Fast tre sjuksköterskor gör extra pass och själv ska jag jobba ikväll också. Så vad betyder egentligen orden, det går bra?

Jo, det betyder att arbetet på avdelningen, just nu, går bra. De är tillräckligt många för att lösa uppgiften. Tillräckligt många kollegor har ställt upp och tagit extra arbetspass för att säkerställa patientsäkerheten på avdelningen, säkerställa arbetsmiljön på avdelningen. Men kan de säga att patientsäkerheten är säkerställd när tre i styrkan kanske jobbar sin sjunde, tionde, tolfte dag på raken? Kan de säga att arbetsmiljön är god när halva styrkan består av överarbetad personal? Kan de vara säkra på att de fattar rätt beslut, att deras bedömningsförmåga är adekvat när de arbetar för mycket?
När arbetets art innebär att man är på fötterna, aktivt tänkande, praktiskt utförande hela arbetspasset och hanterar andra människors sorg, smärta och tårar är återhämtning mellan arbetspass oerhört viktigt. Så när arbetsgivaren påkallar behovet av arbete utöver heltid sätts den inre pliktkänsla i konflikt med det egna behovet av vila.

På sommartid finns ett ofta ersättningssystem där man ersätts utöver avtal med X antal kronor per timma. Men förutsättningarna för att få dessa ersättningar är att extrapassen tas frivilligt. Måste chefen beordra in personen så får man endast enligt avtal. Om man inte tar extrapasset får kollegorna då slita hårdare, blir man då den som knuffar dem över gränsen till vad de orkar med?
Om jag inte tar extrapasset, anser mina kollegor då att jag är okollegial och inte drar mitt strå till stacken?
Om jag inte tar extrapasset sätter jag då våra patienter i fara, riskerar de få en sämre vård än de behöver när det är för få i tjänst?
Om jag inte tar extrapasset förvärrar jag då min chefs arbetsmiljö, måste hon beordra mig då, fast jag vet att hon inte vill peka med hela handen?
Om jag inte tar extrapasset anses jag då inte så flexibel och engagerad som jag bör vara för att få en god bedömning nästa gång ny lön ska sättas?
Om jag inte tar extrapasset blir jag då utan extraersättningen om jag ändå är den som blir beordrad att arbeta?
Om jag inte tar extrapasset, kan jag då slappna av med gott samvete och vila, när jag vet vilken sits jag satt alla andra i?
Ja, chefen, jag kommer….

Lene Lorentzen

Lene Lorentzen Ledamot Avdelningsstyrelsen Vårdförbundet Västra Götaland

 

Hur frivilligt kan man säga att det är när både mitt samvete och min plånbok hålls som gisslan?

//Lene Lorentzen

3 300 miljoner skäl till att vi inte utbildar nya sjuksköterskor?

av

3 300 miljoner skäl till att vi inte utbildar nya sjuksköterskor?
Kanske inte riktigt sant men en del saker under min utbildning till sjuksköterska har fått mig att börja fundera på om utbildningen verkligen är inne på rätt väg. Efter fyra terminer blev det ett abrupt avbrott, vilket har gett mig möjlighet till en del reflektion i frågan.
Våren 2015 samlades alla nya elever och den första funderingen kom redan vid andra välkomsttalet.

”Kom ihåg en sak, sjuksköterska är inget praktiskt yrke”. Oj då, jag hade ingen aning om att vi skulle bli akademiker och forskare allihopa 20160617_154802som satt i aulan. Jag trodde i min enfald att jag skulle springa i en korridor med en sökare i fickan som piper, en telefon i örat med en överrapportering till kommunen, en anhörig som vill flika in en fråga och en undersköterska som behöver hjälp med en tyngre patient samt en läkare som behöver ronda. Och kanske även under samma nanosekund som allt sker blanda till antibiotika, lägga mitt schema och handleda en student.

Men jag kanske har fel om verkligheten och skolan har rätt, sjuksköterska är inget praktiskt yrke.
Att gå från 40 veckors VFU (verksamhetsförlagd utbildning) till nästan hälften och fylla ut teoritiden med massa inlämningsarbeten på minst 2 000 ord som ska vara vetenskapligt skrivna enligt mallar och referenser, då undrar jag om utbildningen speglar verkligheten. Att ta bort kurser som smärta, svikt och dra in på VFU på IVA och istället vara kvar i skolans lokaler och tro att en docka kan spegla det som händer en människa på en IVA-avdelning känns inte helt relevant. Sen har lärosätet mage att kritisera andra lärosäten att de är för medicinskt inriktade, kanske borde man revidera i vilken riktning skolan är på väg. En nationell standard och en revidering av samtliga utbildningsplatser för framtida sjuksköterskor borde vara aktuellt innan VFU’n är nere på 10 veckor och alla refererar enligt APA (American Psychological Association).
Efter att ha arbetat med människor i över 15 år inom alla områden så tror jag att jag har en hyfsad omvårdnadskänsla. På min första omvårdnadstenta fick jag VG (väl godkänd) men på min kliniska omvårdnad blev jag underkänd och spärrad. Efter två år måste jag ta en paus innan jag får göra mina sista två terminer och det hade varit helt okej om det hade känts relevant. Men om jag har VG på första omvårdnaden och när 76% blir underkända efter fyra terminers studier och vid sista tentatillfället underkänns 91%!

Har då verkligen alla studenter efter två år plötsligt blivit dumma i huvudet eller skulle det kunna vara så att det är något fel på kursen?

De som går terminen efter oss har fyra chanser innan de blir spärrade, vissa ämnen har fem tillfällen, vi blev spärrade efter tre. Några studenter fick komma till examinatorn och bli muntligt godkända medans vissa av oss aldrig fick den chansen. Ett fel som jag gärna lyfter är på en fråga om vad som kan hända med en patient vid isolering, jag skrev att de kunde bli arga. Det var fel, rätt svar är att de kan uppleva ilska. Tillåt mig skratta men hur ser du skillnad på någon som är arg eller upplever ilska, vilka olika bemötandestrategier använder vi oss av vid dessa två vitt skilda tillstånd.

untitledSå ett halvårs avstängning från fortsatta studier, hur ska jag klara mig? 

Jo tack bara bra, jag blev erbjuden 100% på en hjärtmedicin avdelning men tackade nej för jag fick även ett erbjudande om 100% på IVA och full lön vid specialistutbildningen senare. Det positiva i det hela är att jag som undersköterska på IVA nu får allt det som skolan har skalat bort som irrelevant, så jag kan jämföra hur dockorna simulerar cyanotiskt utseende, blek och svettig hud när jag kommer tillbaka. Jag tror på allvar att utbildningen behöver en rejäl översyn och tydligare riktlinjer för att spegla verkligheten, vi kan inte bli spärrade på grund av att en examinator inte kan förstå synonymer och bara tillåter vissa att sitta i knät och bli muntligt godkända eller att vi missar ett kommatecken när vi refererar enligt APA. Utbildningen glider mer och mer bort från verkligheten.

/Mikael Öström

Jag dog men jag lever

av

Det där låter som en kraftfull titel, en slogan  för att väcka uppmärksamhet men är min verklighet. Jag dog men jag lever.

Den som berättar för dig är Peder Jarnvall, präst i Harplinge-Steninge utanför Halmstad.

En av dessa många människor som tror, eller får jag kanske säga EN GÅNG trodde,att livet var en komprimerad kalender, ständig andnöd och något jagat i blicken i oro för att underprestera.Nu vet jag, skriver han, att DET inte var livet utan rena döden.

Jag befann mig i semesterns sista skälvande dagar i mitten av augusti 2014. Kvällen lovade gott grillväder och min man Hasse var på väg till stallet för en kort ridtur före middagen.”Hinner jag ta en vända på cykeln då?”, frågade jag. Han vände sig om och nickade.”Gör du det, om du känner att du behöver. Jag tänder grillen, så blir det bra tajming tills du är tillbaka”.

Regelbunden motion, rörelse överhuvudtaget har alltid varit min kropp och tankes rastplats.Fåfäng? Tja, visst är jag nöjd att kunna bära upp samma prästkaftan som för tjugo år sedan. Den sitter till och med lite bättre idag.

Förbi Töringes åkrar gick färden, upp genom Vinberg och så svängen mot kyrkbyn. Det var i backen upp mot kyrkan på höjden värken kom. En plötslig  kramp vid hjärtat. En värk som inte ville släppa. Jag saktade farten  och tog det lite lugnare i uppförslutet. Krampen släppte. Phu! Det skulle känts opraktiskt att dö här mitt i backen, om Hasse sedan skulle ut och  leta efter mig i dikena.

Det sista var en drastisk bild jag skämtsamt brukat göra, var gång  Hasse tyckt att jag pressat mig alltför hårt med motionen efter en  arbetsdag. Jag hade lovat att inte dö utom räckhåll för honom. Väl hemma var jag fylld av oro i kroppen, och med tårar i ögonen  förklarade jag läget för Hasse. Nu var krampen kring hjärtat och det  vassa strålandet genom min vänsterarm så påtagligt att jag inte kunde  bortse ifrån det.Han såg min oro och hörde ju att jag inte försökte skämta bort det,  som vid andra tillfällen. “Vill du att jag skall ringa en ambulans?””Nej, bara jag får vila går det över”. Jag påstod mig redan känna mig  lite bättre. “Vi skall inte besvära Landstinget i onödan. Det är andra  som behöver den hjälpen bättre”. Den värsta smärtan hade släppt något,och jag tänkte att det här har jag vilat bort före maten.

“Jag ringer Branka, i alla fall”, ropade Hasse upp till mig. “Nej, det  behöver du inte. Jag mår redan bättre”, sa jag.Sedan minns jag inget mer.

Nu är Branka inte bara en väl prövad sjuksköterska utan också  serbiska, och en sådan dam nöjer sig inte med annat än att ha fått sin  vilja igenom.

“Lägg på! Ring 112!!”, var hennes klara besked när Hasse bara kort förklarat läget. Det fanns uppenbart inte rum för någon diskussion om  nödvändigt eller inte.Allvaret för Hasse underströks av att ett samtal med Branka sällan  understiger tjugo minuter. Nu hade det inte tagit ens två.

Som en lycklig försyn befann sig tack och lov en ambulans strax bortanför  avtaget mot Falkenberg. En oplanerad retur från Varberg som blev min  räddning. De dirigerades in och lyckades hitta rätt väg in till gården.Efter kort briefing från Hasse gick ambulanssjukvårdarna upp på  övervåningen. Då var jag redan död.

Sedan hur länge vet jag inte, men uppskattningsvis ca fyra minuter.Ja, död och död. Diagnosen var hjärtstopp men principen den samma och  utfallet fatalt utan en professionell insats.I det allvarliga läget, hade de efter anrop nu fått sällskap av en extra bil.Nedför trappan i ett hus med snäva vinklar bars jag. Personalen hade  inte bara 100 kilo dökött att släpa på. De skulle också ha sinnesnärvaro att möta Hasses oro i alla de frågor som nu rusade genom hans huvud.

Under resan mot Halmstad och en varskodd vårdinsats i väntan gav  personalen alla nödvändiga uppgifter för att sjukhuset skulle kunna  möta upp efter rådande förutsättningar. Hjärtstoppet hade varat länge och utgången var oviss. Överlevnad?  Kanske. Skador? Möjligen, troligen, men omöjligt att svara på i detta läge.

Väl på plats väntade en personalinsats som inte bara skulle lösa de  nödvändiga insatserna i mig, utan också finna tiden för och omsorgen om Hasse.En blixtinsats i stort och smått som så här i efterhand storligen imponerar på mig.Det kändes som om ett helt sjukhus ställde sin samlade resurs till en persons förfogande och räddning.

Ja, jag överlevde. Det tog tre dagar, en ballongsprängning och så  mycket smärtstillande, att jag nog aldrig kommer att uppleva liknande psykedeliska visioner som de jag hade under min medvetslösa period.Det var först på tredje dagen jag vaknade upp. Läkarna hade inte velat  svara på frågan hur stora mina skador var, för att inte i förtid oroa  Hasse och familjen.

De sade som privatdetektiven Ture Sventon; ” Det är för tidigt att  yttra sig om den saken”.

Det var först där när jag plötsligt slog upp ögonen, matt klarade  blicken och sade; ” Hasse, du glömmer inte bort att lämna böckerna  till biblioteket så vi slipper förseningsavgift”, som han förstod att  jag var tillbaka.

Peder på sjukhuset

Ja, jag överlevde. Tack vara vår sjukvård. Jag lever idag två år  senare, i stor tacksamhet till varje enskild och samfälld insats som  gjordes under de tre dagarna och tiden som sedan följde.Jag dog då, men jag lever idag.

Min historia är naturligtvis bara ett av många lyckliga  återberättanden, så jag aspirerar inte på någon originalitet. Bara att  få uttrycka min tacksamhet.Den där tårtturnen Hasse och jag sedan gjorde till de  räddningstjänster i Falkenberg och Varberg som räddade mig i det akuta  läget och transporterade mig till tryggheten i Halmstad, kändes lite  ringa med tanke på insatsen.”Vårdpersonal älskar tårta! Allt som passar till fikat är bra”, sade  de med en skämtsam blinkning till blomsteruppsättningar och  minnesplaketter.

Hängivna. Självuppoffrande. Drivna av sin professionallitet och  medmänsklighet.å vill jag sammanfatta mitt möte och min fortsatta kontakt med den  underbara personal jag mött i svensk sjukvård.Ingen skulle kalla dem underskattade, men sorgligt nog måste jag  tillägga underbetalda, undervärderade och underbemannade.

Jag vet inte vilka pressade scheman och dubbla skift mina räddande änglar levde i, den natten de tog mig tillbaka till livet. Bara ett vet jag; så ser vår vårdpersonals verklighet ut. Dagligen. Nattligen. Ändå förutsätts de lösa differensen mellan liv och död.För dig och mig. Därför är ansvaret vårt. Ansvaret att söka lösningar på deras orimliga arbetssituation.

Vår vård är vår överlevnad. Word!

 

//Peder Jarnvall, präst i Harplinge-Steninge utanför Halmstad.

 

Peder och Hasse

Helt ny nivå, nivån av idioti!

av

Adjektiven räcker inte till för att beskriva hur illa jag tycker om Socialstyrelsens senaste föreskriftsförslag. Den där de vill öppna upp för delegering av läkemedel till undersköterskor inom slutenvården.

Ja, du hörde rätt!
Enligt det här förslaget vill Socialstyrelsen alltså att undersköterskor som har en gymnasieutbildning, som förresten ser olika ut beroende på vilken skola du gått på, ska få iordningställa, administrera och överlämna läkemedel, även inom slutenvården. I samma mening som man föreslår detta säger man att många av de skador som uppstår i vården kan kopplas till användningen av läkemedel och att allvarliga vårdskador kan inträffa i samband med ordination, iordningställande och administrering av läkemedel. Motivet till denna förändring anges bland annat vara en ökad säkerhet för patienterna!
20160617_154944

För att vara den myndighet som utfärdar en sjuksköterskas legitimation är det djupt oroande att se vilken dålig insikt Socialstyrelsen verkar ha i de kunskaper en sjuksköterska måste behärska vad gäller just läkemedelshantering.

Det handlar ju förstås inte om tabletten i sig, det handlar om vad som är i tabletten eller infusionen, injektionen eller plåstret, vilken förväntad effekt den ska ha, vilka oväntade effekter den kan få och förmågan att ta hand om de oväntade effekterna om de uppstår. Är patienten i skick att ta in medicinen eller ska man helt avstå på grund av hur patienten mår för övrigt? Är patienten till och med i behov av något helt annat just nu? Listan kan göras lång och absolut inte rymmas inom två timmars webbutbildning gjord av SKL som föreslås vara lösningen. Sen kan man lägga till lite praktiska instruktioner också, för all del.

Detta är att göra narr av både sjuksköterskors kunskap och kompetens och patienters behov. Det är att sätta undersköterskor i en situation de inte alls är utbildade för eller har erfarenhet av. Det är raka motsatsen till patientsäkerhet.

I texten hänvisar man till att samhället sparar pengar på denna lösning, då undersköterskor är billigare arbetskraft än sjuksköterskor. Detta får mig att ifrågasätta om Socialstyrelsen har glömt sin egen värdegrund där de hävdar att deras arbete bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Så vitt jag vet visar ingen forskning på att en delegering av läkemedelshanteringen till gymnasieutbildad personal ökar patientsäkerheten.

Detta förslag lyfter uppgiftsväxlingen och besparingsivern till en helt ny nivå, nivån av idioti!

/Lene Lorentzen

Internationella biomedicinska analytikerdagen 15 april

av

 

Biomedicinska analytiker är en yrkesgrupp som sällan uppmärksammas i den svenska sjukvården. Den 15 april firar vi vår yrkesdag med årets tema; patientsäkerhet. Med anledning av detta vill vi uppmärksamma den centrala roll som Biomedicinska analytiker har för patientsäkerheten i den svenska sjukvården. Biomedicinska analytiker är en förutsättning för patientsäkerhet!

Diagnoser, behandlingar och uppföljning bygger på de provsvar vi tar fram. Även om vi sällan syns i vården är vårt arbete en garant för att rätt behandling ges.

 

Det är faktiskt så att 70% av alla diagnoser grundar sig på underlag från biomedicinska analyser. Resultatet ger läkaren förutsättning att kunna ställa diagnos, genomföra operationer och ge rätt behandling.Vi arbetar med olika typer av provtagning och analyser. Vi arbetar med att finna frånvaron, närvaron, utbredningen och orsaken till sjukdom.

 

Biomedicinska analytiker träffar inte alltid patienten, men med avancerad teknologi och yrkesskicklighet utgör yrkesgruppens precision och noggrannhet en garant för patientsäkerheten.

 

Vården måste precis som andra system i samhället använda den bästa kunskapen för att vi ska nå det allra bästa resultatet – både för varje individ och för samhället. En förutsättning för detta är att man inom alla vårdens områden är öppen för att ta emot nya arbetsmetoder och låta medarbetare utveckla sin kunskap i patientens tjänst. Biomedicinska analytiker behövs i Sveriges framtida sjukvård, då kravet på snabba och säkra diagnoser ökar.

Trots att vi är en yrkesgrupp som är mycket betydelsefulla för patientsäkerheten uppmärksammas vi sällan i den svenska sjukvården. Därför vill vi fira vår yrkesdag med att påtala vår betydelse för vården och patientsäkerheten.

Biomedicinska analytiker är nyckeln till diagnos, rätt diagnos ger säker vård!

BMA

Anne Karin Höglund ordförande Vårdförbundet Västra Götaland

Vivianne Johansson Biomedicinsk analytiker Södra Älvsborgs sjukhus

Emma Gustafsson Biomedicinsk analytiker Nu-sjukvården

Annika Corneliusson, Berit Johansson Biomedicinska analytiker Sahlgrenska Universitets sjukhuset