Västbloggen

Västbloggen

Västbloggen

Sjuk-Huset

av

“Sjuk-Huset” Tecknaren Lars Duvander
#Duvanderomvården
Text i bilden:
-Kom du fram till någon diagnos?
-Ett allvarligt bristtillstånd. Brist på personal, brist på acceptabla löner, brist på bra arbetsmiljö, brist på…

Våra sjukhus finns till för att ge Sveriges invånare tillgång till god och säker vård i tillfälle av att behov uppstår. I sjukhusen finns personal av olika yrkeskategorier som via sina utbildningar skaffat sig den kunskap och kompetens som behövs för att utföra vård. Där finns även många yrkeskategorier som inte arbetar i patientnära arbete men som lika fullt behövs för att god vård ska kunna utföras. Till detta finns lokaler, utrustning och mediciner som möjliggör en vård av hög kvalitet.

Hälso- och sjukvårdslagen, HSL

5 kap. Verksamheten

Allmänt

1 §  Hälso- och sjukvårdsverksamhet ska bedrivas så att kraven på en god vård uppfylls. Det innebär att vården särskilt ska
1. vara av god kvalitet med en god hygienisk standard,
2. tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet,
3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen, och
5. vara lätt tillgänglig.

2 §  Där det bedrivs hälso- och sjukvårdsverksamhet ska det finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges.

 

Vi ser idag en situation där våra sjukhus drivs med en brist på personal, då främst Vårdförbundets medlemmar. Bristen på kollegor med rätt kompetens för uppdraget leder till en allt för stor arbetsbörda på många som i sin tur leder till en ohälsosam stress och risk för sjukskrivning för individen. För patienten kan effekterna vara katastrofala då risken för fel och misstag ökar då personalen är överbelastad. På vilket sätt uppfylls vår lagstiftning när arbetsgivarna tillåts bedriva en underfinansierad vård, fortfarande med kraven att prestera i toppklass på bekostnad av våra medlemmars hälsa? Är vår lagstiftning bara fina ord på ett papper eller är den ryggraden i det Sverige vi vill ha? Allt kostar, och en vård av god kvalitet kostar mer än man idag betalar. Det får bli slut på det!

/Avdelningsstyrelsen Vårdförbundet Västra Götaland

Underläkare kan inte ersätta sjuksköterskor

av

Hur långt kan vårdens arbetsgivare gå för att slippa ta tag i den verkliga frågan, bristen på sjuksköterskor inom slutenvården? Den senaste veckan har vi i Göteborgsområdet fått se ännu ett exempel på kreativt tänkande från våra chefer.

Enligt Socialstyrelsen finns 15 000 legitimerade sjuksköterskor som inte arbetar i hälso- och sjukvård i Sverige. Många vårdavdelningar vittnar om svårigheter att rekrytera, men ännu fler om svårigheter att behålla. Sahlgrenska universitetssjukhuset (SU), verksamhetsområde Medicin och akutsjukvård Mölndal, skickade i förra veckan ut ett brev som var adresserat till läkarstudenter termin 10 och underskrivet av verksamhetschef Jerker Persson. I brevet erbjuds läkarstudenterna arbete som sjuksköterskor inför sommaren. Brevet publicerades av (minst) en student och fick stor spridning i sociala medier. Vi i Vårdförbundet läste det med bestörtning. Inte i första hand för att tanken tänkts, men för att brevet gått ut till studenterna innan första kontakten tagits med Vårdförbundet. Brevets innehåll är i flera avseenden kränkande mot sjuksköterskeprofessionen och för omvårdnaden som akademiskt ämne. Måndagen 4 mars, gick dessutom SUs ledning ut med att man vill arbeta på detta sätt, alltså att anställa underläkare för att ersätta sjuksköterskor. Fortfarande utan samverkan med Vårdförbundet.

Vårdförbundet kan ha respekt för att trycket är högt på våra chefer på olika nivåer och att bristen på vårdplatser inte bara drabbar patienter utan alla oss som arbetar i vården. Däremot kan vi inte acceptera att vår arbetsgivare frångår gängse rutiner för hur information framförs till fackförbunden och absolut inte bilden av sjuksköterskeprofessionen som framförs i brevet.

Jerker Persson skriver att ”allt som en sjuksköterska får göra får också en läkare göra”. Detta påstående är förstås inte helt felaktigt rent juridiskt, men visar på en bristande respekt för vår profession och för omvårdnaden som ämne. I en intervju med Vårdfokus (190301) menar Jerker Persson även att man ”alltid kan fråga sig vad som är omvårdnad”. Vi är många som inte behöver fråga oss det.
Legitimerade sjuksköterskor har minst en kandidatexamen i omvårdnad, specialistsjuksköterskor har en magister och det finns många på våra universitet och högskolor med omvårdnad som sitt forskningsområde. Omvårdnad är ett ämne som behandlar frågor om vårdande relationer, handlingar och som främjar hälsa på alla plan utifrån patientens livssammanhang. Inte något som går att koka ned till ett antal uppgifter som sedan kan fördelas ut. En underläkare kan vara aldrig så duktig på att utföra medicinsktekniska uppgifter, men specifik omvårdnad kommer hen inte att bemästra med mindre än att faktiskt vara legitimerad sjuksköterska.

Medicin och akutsjukvård Mölndal har blivit ett uppmärksammat exempel på hur arbetsgivare inom vården försöker hantera sjuksköterskebristen, men de är alltså inte ensamma. Dessutom återinför arbetsgivaren sjukvårdsbiträden, delegerar läkemedelsuppgifter och tar fram låtsas-tjänster, som sjuksköterskeassistenter. Samtidigt framhåller arbetsgivaren vikten av att vi alla arbetar på toppen av vår kompetens. Toppen av sjuksköterskans kompetens är att se helheten. För att kunna göra det måste man vara ute bland patienterna.

Vi ser fram emot den dag då vår arbetsgivare ägnar lika mycket engagemang åt våra villkor som åt att hitta lösningar på att ersätta sjuksköterskor med andra yrken. Vårdplatser hålls öppna genom att ha medarbetare i rätt antal och med rätt kompetens. Alla vårdens yrken behövs, men vi kan inte ersätta varandra.
Våra yrken är inte till salu!

Förtroendevalda för Vårdförbundet på Sahlgrenska universitetssjukhuset
Carina Deréus
Matilda Eriksson
Nicklas Martinsson
Susanne Blom Persson

Snabbt på benen

av

  “Snabbt på benen” Tecknaren Lars Duvander
#Duvanderomvården
Text i bilden:
-Var bara lugn… vi ska se till att du snart är på benen och igång igen!
-… och förmodligen innan jag är frisk!

 

Att patienter skickas hem innan de själva tycker sig vara friska är inget nytt. Att patienter mobiliseras tidigt vet vi är bra. Men att patienter skickas hem innan personalen tycker de är tillräckligt friska för att vårdplatserna behövs till patienter som är ännu mer sjuka, är det nya normala.

Hälso- och sjukvårdslagen, HSL

3 kap

1 §  Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.

Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.

2 §  Hälso- och sjukvården ska arbeta för att förebygga ohälsa.

 

Att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde är självklart för oss som arbetar i vården. Men idag ser vi att de som är mest sjuka läggs in i ena änden men samtidigt knuffar ut fortfarande vårdbehövande i andra änden. I de fallen beror det med andra ord på det aktuella inflödet av sjukare patienter om jag plötsligt är frisk nog att bli hemskickad. Det beror inte på hur frisk jag egentligen är eller hur jag mår.
Är det vård på lika villkor? Är det värdigt? Är det att förebygga ohälsa? När gick vi över gränsen?

 /Avdelningsstyrelsen Vårdförbundet
Västra Götaland

Äta och kissa

av

“Äta och kissa” Tecknaren Lars Duvander
#Duvanderomvården
Text i bilden:
-Men… du har ju varken ätit eller kissat på hela dagen!
-Kissat?… Aha… det är kanske därför som det kluckar i öronen!

Det är inte ovanligt att man som barnmorska inte hinner gå på toaletten, ta sina arbetspauser och raster för att vårda sina patienter, födande mammor. I förlossningsvården går det inte att planera sitt arbete då det till stor del ären akutverksamhet.

Arbetstidslagen 15 §
Med raster förstås sådana avbrott i den dagliga arbetstiden under vilka arbetstagarna inte är skyldiga att stanna kvar på arbetsstället.
Arbetsgivaren ska på förhand ange rasternas längd och förläggning så noga som omständigheterna medger.

Arbetstidslagen 17 §
Arbetsgivaren ska ordna arbetet så att arbetstagarna kan ta de pauser som behövs utöver rasterna.

Att det händer att vi som personal inom akutverksamhet inte får ut våra raster eller pauser som det var tänkt är något vi alla är beredda på. Vad vi däremot inte accepterar är när verksamheten bemannas så slimmat att det från början inte är möjligt att ta ut sin rast. Bemannar man en verksamhet med så få barnmorskor att den ena inte kan lämna avdelningen för då blir den andra ensam barnmorska kvar, då har man byggt in ett system som omöjliggör uttag av rast. Det samma gäller om man bemannar med för få för befintlig arbetsbörda.
Att inte bemanna för att möjliggöra avlösning för rast är ett brott mot arbetstidslagen, arbetsmiljölagen och patientsäkerhetslagen.
Att därigenom tvinga Vårdförbundets medlemmar att välja mellan god vård för patienten eller egen lagstadgad och nödvändig återhämtning är varken humant eller god personalpolitik!

 

Avdelningsstyrelsen Vårdförbundet
Västra Götaland

Frukost

av

“Frukost” Tecknaren Lars Duvander
#Duvanderomvården
Text i bilden:
-Oh!… Är det frukost?
-Nä!… Det är gårdagens middag. Vi är ont om personal och ligger lite efter…

Att arbeta underbemannad leder till att man har fler arbetsuppgifter än man hinner med inom den tidsrymd de bör utföras. Det leder antingen till att man hoppar över en uppgift eller skjuter den på framtiden. För personalen leder det alltid till att tid och energi måste läggas på att prioritera bland viktiga omvårdnadsåtgärder istället för att faktiskt utföra dem.

Arbetsmiljölagen, kap 2, 2 §

”Arbete skall planläggas och anordnas så, att det kan utföras i en sund och säker miljö”

Arbetsmiljöverkets författningssamling (AFS 2015:4)

Organisatorisk och social arbetsmiljö

9 §” Arbetsgivaren ska se till att de arbetsuppgifter och befogenheter som tilldelas arbetstagarna inte ger upphov till ohälsosam arbetsbelastning. Det innebär att resurserna ska anpassas till kraven i arbetet.”

10 §, 4” Arbetsgivaren ska se till att arbetstagarna känner till vilka arbetsuppgifter som ska prioriteras när tillgänglig tid inte räcker till för alla arbetsuppgifter som ska utföras.

Att vara tvungen att välja mellan viktiga omvårdnadsåtgärder och hela tiden besluta att en patient ska få en sämre vård än man vet sig vara kapabel till att ge, är grundbulten till samvetsstress.
Är det verkligen det Sverige vi vill ha? Är det det resultat vi vill få av all forskning, undersökningar, studier och utvecklingsarbete vi lägger pengar, tid och kraft på i Sverige? Är det den arbetsmiljön vi ska vara nöjda med som barnmorska, biomedicinskanalytiker, röntgensjuksköterska och sjuksköterska?
Svaret är NEJ!
Vi förväntar oss mer!
Vi kräver mer!

/Styrelsen Vårdförbundet avdelning Västra Götaland

Den sjuka vården

av

När jag var sjuksköterskestudent hade jag fortfarande en kämpaglöd och en tro på att läget inom vården skulle förändras. Vårdkrisen uppmärksammades medialt och studentupproret ingav hopp om att vi kunde sätta press på politiker och arbetsgivare och skapa förändring.

Jag älskar att jobba som sjuksköterska, jag har jobbat inom vården och med människor sedan jag var 17 och vet att jag gör ett bra jobb och är på rätt plats. Men även glöden hos någon som brinner för något kan släckas.
Sedan två år tillbaka lämnade jag sjukvården och Stockholm. Det var många saker som spelade in. Jobbet och svåra händelser i mitt liv just då och jag kände att jag behövde en förändring för att inte riskera att bli utbränd. Jag saknade någonting som gav mig energi och alla krafter jag hade gick till jobbet.
I Göteborg började jag jobba halvtid som skolsköterska för att ha energi kvar till musiken. Men en halvtidstjänst hjälper inte om man då tvingas göra dubbla arbetet under den tiden. Även den här gången hann jag känna av det i tid. Jag hann inte bli utbränd, men jag är sjukskriven pga stress och hade jag fortsatt hade det kunnat bli en lång väg tillbaka.

Jag längtar tillbaka till jobbet. Jag saknar mina kollegor och barnen i skolan, men jag är inte helt redo än. Jag önskar jag orkade fortsätta jobba som jag gjort. Jag saknar pulsen på sjukhus och att jobba med högspecialiserad vård, men vad jag sett sedan jag slutade har läget bara förvärrats.

När jag läser om situationen på Sahlgrenska blir jag helt bestört.
Jag jobbade 4 arbetspass på MAVA för 1,5 år sedan och hade konstant panik. Det kändes att det var en arbetsplats på gränsen till kollaps. Fantastiskt fina människor jobbar och sliter ut sig där, och det gäller för hela vården. Folk dör redan i vårdköer och allvarliga misstag begås pga den höga arbetsbelastningen.

Jag blir totalt mörkrädd av att tänka på framtiden.
Alla ni som orkar bära upp sjukvården: ni är fantastiska. Men glöm inte att ta hand om er själva. Jag var tvungen att välja mellan ett jobb jag älskar, brinner för och saknar oerhört -och mig själv. Jag var tvungen att välja mig själv. Jag vet att det kanske är egoistiskt och att jag behövs, men jag orkade inte mer. Det känns oerhört sorgligt och jag blir så otroligt ledsen för alla mina kollegor som fortsätter kämpa genom detta helvete.

Fortsätt ställa krav och ifrågasätt arbetssituationen. Och orkar ni inte, prioritera er själva.
Det är inte fel att vara sjukskriven, det bevisar bara hur trasig vården är.
Det är inte vi som är sjuka, det är vår arbetssituation.
Det behövs en förändring, det är bråttom nu.

“Sjukskriven sjuksköterska”

Hans Karlsson – bara för att man vill se något betyder inte att det finns!

av

Vad har Hans Karlssons för utbildning?

Var är listan på de arbetsuppgifter man “växlat bort” från sjuksköterskorna?

Var är de risk och konsekvensanalyser som styrker Hans Karlssons påståenden?

Var finns de enheter som har positiva erfarenheter av denna påstådda uppgiftsväxling?

Var finns kunskapen på SKL om sjuksköterskans profession ?

 

Denna påstådda “uppgiftsväxling” som fungerat “så bra” i sommar är vår tids Kejsarens nya kläder, alla pratar om det men ingen har sett det. Jag ser snarare att de växlingar av uppgifter som gjorts har varit från undersköterskor till annan personal. Detta innebär INTE att sjuksköterskegruppen har blivit avlastad utan i de fall jag personligen varit inblandad, har det handlat om en ökad belastning för sjuksköterskekåren med fler uppgifter, fler patienter, ökade krav med färre resurser = avsevärt ökad risk för ohälsosam stress och risker för patienterna.

Detta är INTE en framgångsfaktor, för någon!

Så Hans Karlsson och SKL:

-Sluta sälj ”uppgiftsväxling” som lösningen på bristen på sjuksköterskor på våra sjukhus.

-Sluta få det att låta som om denna strategi är till får vårt väl och ve.

-FRÅGA OSS istället vad vi gör i vår profession, vilka uppgifter vi behöver ”Växla bort” och vilka behov vi har.

Fundera sen på vad ni har framför er när ni tittar på en sjuksköterska om lösningen på bristen på hennes profession är att anställa arbetsterapeuter, socionomer, receptarier, farmaceuter, undersköterskor och vårdbiträden. Det borde tala om vilken enorm kompetens som ligger hos en legitimerad sjuksköterska och vilken tankevurpa det är att inte värdera oss rätt.

Lene Lorentzen – operationssjukköterska och styrelseledamot #Vårdförbundet avdelning Västra Götaland.

 

Lene Lorentzen

Hör intervjun med Hans Karlsson i Sveriges radio. Hans Karlsson är chef för avdelningen för vård och omsorg på SKL.

 

Det frivilliga extrapassets paradox

av

När huvudskyddsombudet går runt på avdelningarna på sjukhuset möts hon av hårt arbetande personal. Frågar som alltid, hur har ni det? Svaret, samma som igår, mycket, det är fullt men det går bra. Är ni fullt bemannade? Är ni dem ni ska vara? Ja, det är vi. Fast tre sjuksköterskor gör extra pass och själv ska jag jobba ikväll också. Så vad betyder egentligen orden, det går bra?

Jo, det betyder att arbetet på avdelningen, just nu, går bra. De är tillräckligt många för att lösa uppgiften. Tillräckligt många kollegor har ställt upp och tagit extra arbetspass för att säkerställa patientsäkerheten på avdelningen, säkerställa arbetsmiljön på avdelningen. Men kan de säga att patientsäkerheten är säkerställd när tre i styrkan kanske jobbar sin sjunde, tionde, tolfte dag på raken? Kan de säga att arbetsmiljön är god när halva styrkan består av överarbetad personal? Kan de vara säkra på att de fattar rätt beslut, att deras bedömningsförmåga är adekvat när de arbetar för mycket?
När arbetets art innebär att man är på fötterna, aktivt tänkande, praktiskt utförande hela arbetspasset och hanterar andra människors sorg, smärta och tårar är återhämtning mellan arbetspass oerhört viktigt. Så när arbetsgivaren påkallar behovet av arbete utöver heltid sätts den inre pliktkänsla i konflikt med det egna behovet av vila.

På sommartid finns ett ofta ersättningssystem där man ersätts utöver avtal med X antal kronor per timma. Men förutsättningarna för att få dessa ersättningar är att extrapassen tas frivilligt. Måste chefen beordra in personen så får man endast enligt avtal. Om man inte tar extrapasset får kollegorna då slita hårdare, blir man då den som knuffar dem över gränsen till vad de orkar med?
Om jag inte tar extrapasset, anser mina kollegor då att jag är okollegial och inte drar mitt strå till stacken?
Om jag inte tar extrapasset sätter jag då våra patienter i fara, riskerar de få en sämre vård än de behöver när det är för få i tjänst?
Om jag inte tar extrapasset förvärrar jag då min chefs arbetsmiljö, måste hon beordra mig då, fast jag vet att hon inte vill peka med hela handen?
Om jag inte tar extrapasset anses jag då inte så flexibel och engagerad som jag bör vara för att få en god bedömning nästa gång ny lön ska sättas?
Om jag inte tar extrapasset blir jag då utan extraersättningen om jag ändå är den som blir beordrad att arbeta?
Om jag inte tar extrapasset, kan jag då slappna av med gott samvete och vila, när jag vet vilken sits jag satt alla andra i?
Ja, chefen, jag kommer….

Lene Lorentzen

Lene Lorentzen Ledamot Avdelningsstyrelsen Vårdförbundet Västra Götaland

 

Hur frivilligt kan man säga att det är när både mitt samvete och min plånbok hålls som gisslan?

//Lene Lorentzen

3 300 miljoner skäl till att vi inte utbildar nya sjuksköterskor?

av

3 300 miljoner skäl till att vi inte utbildar nya sjuksköterskor?
Kanske inte riktigt sant men en del saker under min utbildning till sjuksköterska har fått mig att börja fundera på om utbildningen verkligen är inne på rätt väg. Efter fyra terminer blev det ett abrupt avbrott, vilket har gett mig möjlighet till en del reflektion i frågan.
Våren 2015 samlades alla nya elever och den första funderingen kom redan vid andra välkomsttalet.

”Kom ihåg en sak, sjuksköterska är inget praktiskt yrke”. Oj då, jag hade ingen aning om att vi skulle bli akademiker och forskare allihopa 20160617_154802som satt i aulan. Jag trodde i min enfald att jag skulle springa i en korridor med en sökare i fickan som piper, en telefon i örat med en överrapportering till kommunen, en anhörig som vill flika in en fråga och en undersköterska som behöver hjälp med en tyngre patient samt en läkare som behöver ronda. Och kanske även under samma nanosekund som allt sker blanda till antibiotika, lägga mitt schema och handleda en student.

Men jag kanske har fel om verkligheten och skolan har rätt, sjuksköterska är inget praktiskt yrke.
Att gå från 40 veckors VFU (verksamhetsförlagd utbildning) till nästan hälften och fylla ut teoritiden med massa inlämningsarbeten på minst 2 000 ord som ska vara vetenskapligt skrivna enligt mallar och referenser, då undrar jag om utbildningen speglar verkligheten. Att ta bort kurser som smärta, svikt och dra in på VFU på IVA och istället vara kvar i skolans lokaler och tro att en docka kan spegla det som händer en människa på en IVA-avdelning känns inte helt relevant. Sen har lärosätet mage att kritisera andra lärosäten att de är för medicinskt inriktade, kanske borde man revidera i vilken riktning skolan är på väg. En nationell standard och en revidering av samtliga utbildningsplatser för framtida sjuksköterskor borde vara aktuellt innan VFU’n är nere på 10 veckor och alla refererar enligt APA (American Psychological Association).
Efter att ha arbetat med människor i över 15 år inom alla områden så tror jag att jag har en hyfsad omvårdnadskänsla. På min första omvårdnadstenta fick jag VG (väl godkänd) men på min kliniska omvårdnad blev jag underkänd och spärrad. Efter två år måste jag ta en paus innan jag får göra mina sista två terminer och det hade varit helt okej om det hade känts relevant. Men om jag har VG på första omvårdnaden och när 76% blir underkända efter fyra terminers studier och vid sista tentatillfället underkänns 91%!

Har då verkligen alla studenter efter två år plötsligt blivit dumma i huvudet eller skulle det kunna vara så att det är något fel på kursen?

De som går terminen efter oss har fyra chanser innan de blir spärrade, vissa ämnen har fem tillfällen, vi blev spärrade efter tre. Några studenter fick komma till examinatorn och bli muntligt godkända medans vissa av oss aldrig fick den chansen. Ett fel som jag gärna lyfter är på en fråga om vad som kan hända med en patient vid isolering, jag skrev att de kunde bli arga. Det var fel, rätt svar är att de kan uppleva ilska. Tillåt mig skratta men hur ser du skillnad på någon som är arg eller upplever ilska, vilka olika bemötandestrategier använder vi oss av vid dessa två vitt skilda tillstånd.

untitledSå ett halvårs avstängning från fortsatta studier, hur ska jag klara mig? 

Jo tack bara bra, jag blev erbjuden 100% på en hjärtmedicin avdelning men tackade nej för jag fick även ett erbjudande om 100% på IVA och full lön vid specialistutbildningen senare. Det positiva i det hela är att jag som undersköterska på IVA nu får allt det som skolan har skalat bort som irrelevant, så jag kan jämföra hur dockorna simulerar cyanotiskt utseende, blek och svettig hud när jag kommer tillbaka. Jag tror på allvar att utbildningen behöver en rejäl översyn och tydligare riktlinjer för att spegla verkligheten, vi kan inte bli spärrade på grund av att en examinator inte kan förstå synonymer och bara tillåter vissa att sitta i knät och bli muntligt godkända eller att vi missar ett kommatecken när vi refererar enligt APA. Utbildningen glider mer och mer bort från verkligheten.

/Mikael Öström

Jag dog men jag lever

av

Det där låter som en kraftfull titel, en slogan  för att väcka uppmärksamhet men är min verklighet. Jag dog men jag lever.

Den som berättar för dig är Peder Jarnvall, präst i Harplinge-Steninge utanför Halmstad.

En av dessa många människor som tror, eller får jag kanske säga EN GÅNG trodde,att livet var en komprimerad kalender, ständig andnöd och något jagat i blicken i oro för att underprestera.Nu vet jag, skriver han, att DET inte var livet utan rena döden.

Jag befann mig i semesterns sista skälvande dagar i mitten av augusti 2014. Kvällen lovade gott grillväder och min man Hasse var på väg till stallet för en kort ridtur före middagen.”Hinner jag ta en vända på cykeln då?”, frågade jag. Han vände sig om och nickade.”Gör du det, om du känner att du behöver. Jag tänder grillen, så blir det bra tajming tills du är tillbaka”.

Regelbunden motion, rörelse överhuvudtaget har alltid varit min kropp och tankes rastplats.Fåfäng? Tja, visst är jag nöjd att kunna bära upp samma prästkaftan som för tjugo år sedan. Den sitter till och med lite bättre idag.

Förbi Töringes åkrar gick färden, upp genom Vinberg och så svängen mot kyrkbyn. Det var i backen upp mot kyrkan på höjden värken kom. En plötslig  kramp vid hjärtat. En värk som inte ville släppa. Jag saktade farten  och tog det lite lugnare i uppförslutet. Krampen släppte. Phu! Det skulle känts opraktiskt att dö här mitt i backen, om Hasse sedan skulle ut och  leta efter mig i dikena.

Det sista var en drastisk bild jag skämtsamt brukat göra, var gång  Hasse tyckt att jag pressat mig alltför hårt med motionen efter en  arbetsdag. Jag hade lovat att inte dö utom räckhåll för honom. Väl hemma var jag fylld av oro i kroppen, och med tårar i ögonen  förklarade jag läget för Hasse. Nu var krampen kring hjärtat och det  vassa strålandet genom min vänsterarm så påtagligt att jag inte kunde  bortse ifrån det.Han såg min oro och hörde ju att jag inte försökte skämta bort det,  som vid andra tillfällen. “Vill du att jag skall ringa en ambulans?””Nej, bara jag får vila går det över”. Jag påstod mig redan känna mig  lite bättre. “Vi skall inte besvära Landstinget i onödan. Det är andra  som behöver den hjälpen bättre”. Den värsta smärtan hade släppt något,och jag tänkte att det här har jag vilat bort före maten.

“Jag ringer Branka, i alla fall”, ropade Hasse upp till mig. “Nej, det  behöver du inte. Jag mår redan bättre”, sa jag.Sedan minns jag inget mer.

Nu är Branka inte bara en väl prövad sjuksköterska utan också  serbiska, och en sådan dam nöjer sig inte med annat än att ha fått sin  vilja igenom.

“Lägg på! Ring 112!!”, var hennes klara besked när Hasse bara kort förklarat läget. Det fanns uppenbart inte rum för någon diskussion om  nödvändigt eller inte.Allvaret för Hasse underströks av att ett samtal med Branka sällan  understiger tjugo minuter. Nu hade det inte tagit ens två.

Som en lycklig försyn befann sig tack och lov en ambulans strax bortanför  avtaget mot Falkenberg. En oplanerad retur från Varberg som blev min  räddning. De dirigerades in och lyckades hitta rätt väg in till gården.Efter kort briefing från Hasse gick ambulanssjukvårdarna upp på  övervåningen. Då var jag redan död.

Sedan hur länge vet jag inte, men uppskattningsvis ca fyra minuter.Ja, död och död. Diagnosen var hjärtstopp men principen den samma och  utfallet fatalt utan en professionell insats.I det allvarliga läget, hade de efter anrop nu fått sällskap av en extra bil.Nedför trappan i ett hus med snäva vinklar bars jag. Personalen hade  inte bara 100 kilo dökött att släpa på. De skulle också ha sinnesnärvaro att möta Hasses oro i alla de frågor som nu rusade genom hans huvud.

Under resan mot Halmstad och en varskodd vårdinsats i väntan gav  personalen alla nödvändiga uppgifter för att sjukhuset skulle kunna  möta upp efter rådande förutsättningar. Hjärtstoppet hade varat länge och utgången var oviss. Överlevnad?  Kanske. Skador? Möjligen, troligen, men omöjligt att svara på i detta läge.

Väl på plats väntade en personalinsats som inte bara skulle lösa de  nödvändiga insatserna i mig, utan också finna tiden för och omsorgen om Hasse.En blixtinsats i stort och smått som så här i efterhand storligen imponerar på mig.Det kändes som om ett helt sjukhus ställde sin samlade resurs till en persons förfogande och räddning.

Ja, jag överlevde. Det tog tre dagar, en ballongsprängning och så  mycket smärtstillande, att jag nog aldrig kommer att uppleva liknande psykedeliska visioner som de jag hade under min medvetslösa period.Det var först på tredje dagen jag vaknade upp. Läkarna hade inte velat  svara på frågan hur stora mina skador var, för att inte i förtid oroa  Hasse och familjen.

De sade som privatdetektiven Ture Sventon; ” Det är för tidigt att  yttra sig om den saken”.

Det var först där när jag plötsligt slog upp ögonen, matt klarade  blicken och sade; ” Hasse, du glömmer inte bort att lämna böckerna  till biblioteket så vi slipper förseningsavgift”, som han förstod att  jag var tillbaka.

Peder på sjukhuset

Ja, jag överlevde. Tack vara vår sjukvård. Jag lever idag två år  senare, i stor tacksamhet till varje enskild och samfälld insats som  gjordes under de tre dagarna och tiden som sedan följde.Jag dog då, men jag lever idag.

Min historia är naturligtvis bara ett av många lyckliga  återberättanden, så jag aspirerar inte på någon originalitet. Bara att  få uttrycka min tacksamhet.Den där tårtturnen Hasse och jag sedan gjorde till de  räddningstjänster i Falkenberg och Varberg som räddade mig i det akuta  läget och transporterade mig till tryggheten i Halmstad, kändes lite  ringa med tanke på insatsen.”Vårdpersonal älskar tårta! Allt som passar till fikat är bra”, sade  de med en skämtsam blinkning till blomsteruppsättningar och  minnesplaketter.

Hängivna. Självuppoffrande. Drivna av sin professionallitet och  medmänsklighet.å vill jag sammanfatta mitt möte och min fortsatta kontakt med den  underbara personal jag mött i svensk sjukvård.Ingen skulle kalla dem underskattade, men sorgligt nog måste jag  tillägga underbetalda, undervärderade och underbemannade.

Jag vet inte vilka pressade scheman och dubbla skift mina räddande änglar levde i, den natten de tog mig tillbaka till livet. Bara ett vet jag; så ser vår vårdpersonals verklighet ut. Dagligen. Nattligen. Ändå förutsätts de lösa differensen mellan liv och död.För dig och mig. Därför är ansvaret vårt. Ansvaret att söka lösningar på deras orimliga arbetssituation.

Vår vård är vår överlevnad. Word!

 

//Peder Jarnvall, präst i Harplinge-Steninge utanför Halmstad.

 

Peder och Hasse