Jag är sjuk. Jag söker vård. Jag blir omhändertagen. Jag blir opererad.

Sedan är jag inte längre någons ansvar?!

Detta skildrades i ett reportage i Göteborgsposten i helgen som gick. ”Sjukhuschefer köpte privat rehabplats”
En man som sökte vård för ett ”allvarligt” diskbråck.
Han blev opererad och omhändertagen.
Men sedan blev han ingens problem. Sjukhuset hade gjort sitt, diskbråcket var bortopererat. På det stora sjukhuset fanns inga resurser att ta hand om honom, att rehabilitera honom.

Nu börjar tvisten med vems ansvar för den fortsatta rehabiliteringen.
Primärvårdens? Stadsdelsförvaltningens hemsjukvård? Sjukhusets?

Som medborgare vill jag ha vård när jag behöver den. Jag anser att jag har rätt till det! Det står till och med i hälso- och sjukvårdslagen.
Jag bryr mig faktiskt inte om vems ansvar eller vem som får betala.

Jag ska inte bollas runt mellan primärvård eller hemsjukvård eller sjukhusvård för att få rehabilitering. Jag ska få den vård jag behöver!
Jag förstår inte varför det stora sjukhuset inte kan ta ansvar även för rehabilitering.
Det är möjligt att rehabiliteringen inte behöver bedrivas just på sjukhuset. Det viktiga är att den bedrivs av kompetent personal. Den personalen kan mycket väl vara anställd i hemsjukvård eller i primärvård.

Patienten i centrum är honnörsord för så väl sjukvårdspolitiker som anställda.
Låt då vården utgå från patientens behov och inte utifrån vems ansvar det är!

Mannen som skildrades i tidningsreportaget stötte på två rådiga chefer! All heder åt dem!
De köper in vård från en, av Västra Götaland godkänd, externvårdgivare. Patienten fick sin rehabilitering!