Läs Mathildas superviktiga och modiga betraktelser! Tack Mathilda för en tydlig ögonblicksbild av läget!

//Robin

Lördag morgon på akutmottagningen, kl är 05.00. Har arbetat hela natten och det ska bli skönt att om två timmar gå hem.

Ensam sjuksköterska på kirurgsidan, ansvarar för ALLA kirurgpatienter. Undersköterskan som var i mitt team gick hem kl 02, trots överenskommelsen att vi alltid ska vara en undersköterska extra på helgnätter. Vart tog det löftet vägen?

I natt är det två kirurgjourer, effektiva och hyffsat snabba på att arbeta, men jag är ensam sjuksköterska!

Larmteamet som tillhör min sida, står på larm, en stökig patient med förgiftning som kommer in med massa poliser. Det tar upp vårt larmteam i dryga timmen och vem har jag? INGEN.

Då kommer vi till problemet, till det som är min frustration. Ensam med ett alldeles för stort ansvar !!

Jag har 3 unga killar som är fulla och hamnat i slagsmål, de behöver samtliga sys, sedan ligger Agda 92 år i korridoren, har ramlat på boendet inatt när hon skulle kissa. Agda behöver också sys i pannan och tvättas rent för det är blod överallt och hon har också kissat på sig. Inne på rum 3 ligger Kalle 78 år med behov av att spola sin kateter regelbundet för att det inte ska bli stopp.

Jag står inne på ett rum tillsammans med ena kirurgen och syr. Känner mig stressad och rädd, vill därifrån så fort som möjligt för att kunna titta till de andra patienterna, för det finns ingen annan som gör det. Den andra kirurgen går runt och letar efter mig för han behöver också assistans att suturera, men kan jag det? Och när han inte hittar mig, ringer han mig istället. Jag får avbryta och svara i telefonen att jag redan assisterar en suturering och sedan får han sitta overksam på expeditionen tills jag är klar. Fortsätter sy och telefonen ringer igen, det är röntgen som vill ha upp en patient till sig. Får springa därifrån för att beställa transport. Då blir jag stoppad av Agda 92år som behöver kissa, jaha. Vem ska hjälpa henne med det då? Jag? När jag i hastigheten springer in på rummet igen för att fortsätta sy, hinner jag precis få på mig handskar och ta upp saxen, så hör jag en duns utanför i korridoren, springer ut. Där ligger en av de unga killarna som mått illa och skulle gå till toa, kräkts ner hela sig själv och korridorren och har ramlat och kan ej ta sig upp.

Agda behöver fortfarande kissa och kirurgerna kan i nuläget inget göra, för jag kan inte hjälpa dem!

När det är dags att sy nästa patient finns inga suturset klara, för vi har sytt hela natten. Då behöver jag ställa mig att greja detta för att kunna fortsätta arbetet. Agda får hjälp att kissa men efter 30 min behöver hon på bäcken igen. Fortfarande ensam med mina patienter. klockan är snart 6, jag har inte hunnit kissa, inte hunnit äta och knappast hunnit dricka något och snart kommer dagpersonalen och jag behöver titta över behandlingsrummen och tömma pappers-korgarna, för annars kommer jag bara få frågan varför jag inte gjort det?

Agdas sjuktransport kommer och jag måste hjälpa henne, jag ska dessutom ringa sjuksköterskan på hennes boende. Kirurgerna vill fortfarande ha min hjälp att sy, skriva DSK remisser och hjälpa patienter hem. Mannen som ligger på rum 3, där jag har sprungit in och ut hela tiden för att spola katetern, för jag har inte tid att stanna där. Hur mår han?  VAD ÄR DET HÄR FÖR VÅRD? Jag har inte ens tid att sitta där inne för att göra klart allt, för då har jag ingen koll på de andra patienterna.

Om någon patient skulle komma till skada, på grund av bristande tillsyn och stress?

 Då är det mitt ansvar!

Då är det min legitimation som är i fara!

Det är inte kirurgerna och det är verkligen INTE mina chefer som kommer stå ansvariga.

Jag ska vara helt ärlig och säga att jag förstår varför folk säger upp sig, det är inte patientsäkert. Ni chefer är aldrig där när vi jobbar kl 5 morgonen med alla fulla ungdomar som kommer och stökar och eller gamla Agda som behöver kissa flera gånger i timmen. Ni är inte där då, det är jag och har jag otur så är det “BARA” jag!

Er personal mår inte bra, vi orkar inte ! Vi är fysiskt och psykiskt trötta. Jag gör allt jag kan för att hålla patienterna jag ansvarar för vid liv. Jag vill inte att de inte ska må sämre av att vara i min vård än vad de gjorde när de kom.

Nu tror ni kanske att jag bara är negativ, men jag är en av de som verkligen är positiv till mitt arbete på akuten, jag älskar att jobba här. NÄR DET FUNKAR ! Vilket det i nuläget inte gör, eftersom vi inte har den överenskomna bemanningen. Tidigare var det alltid roligt att gå till jobbet, det är egentligen ett fantastiskt roligt arbete, men som det är nu orkar jag inte.

Ni måste börja lyssna på er personal, för annars kommer ni snart förlora än fler anställda!

Jag är rädd, frustrerad, orolig, ständigt ont i magen och mår psykiskt dåligt!

OCH JAG VET ATT JAG INTE ÄR ENSAM!

 

/ Mathilda på SU