#hållbartyrkesliv

Det frivilliga extrapassets paradox

7 september, 2017 av Lene Lorentzen

När huvudskyddsombudet går runt på avdelningarna på sjukhuset möts hon av hårt arbetande personal. Frågar som alltid, hur har ni det? Svaret, samma som igår, mycket, det är fullt men det går bra. Är ni fullt bemannade? Är ni dem ni ska vara? Ja, det är vi. Fast tre sjuksköterskor gör extra pass och själv ska jag jobba ikväll också. Så vad betyder egentligen orden, det går bra?

Jo, det betyder att arbetet på avdelningen, just nu, går bra. De är tillräckligt många för att lösa uppgiften. Tillräckligt många kollegor har ställt upp och tagit extra arbetspass för att säkerställa patientsäkerheten på avdelningen, säkerställa arbetsmiljön på avdelningen. Men kan de säga att patientsäkerheten är säkerställd när tre i styrkan kanske jobbar sin sjunde, tionde, tolfte dag på raken? Kan de säga att arbetsmiljön är god när halva styrkan består av överarbetad personal? Kan de vara säkra på att de fattar rätt beslut, att deras bedömningsförmåga är adekvat när de arbetar för mycket?
När arbetets art innebär att man är på fötterna, aktivt tänkande, praktiskt utförande hela arbetspasset och hanterar andra människors sorg, smärta och tårar är återhämtning mellan arbetspass oerhört viktigt. Så när arbetsgivaren påkallar behovet av arbete utöver heltid sätts den inre pliktkänsla i konflikt med det egna behovet av vila.

På sommartid finns ett ofta ersättningssystem där man ersätts utöver avtal med X antal kronor per timma. Men förutsättningarna för att få dessa ersättningar är att extrapassen tas frivilligt. Måste chefen beordra in personen så får man endast enligt avtal. Om man inte tar extrapasset får kollegorna då slita hårdare, blir man då den som knuffar dem över gränsen till vad de orkar med?
Om jag inte tar extrapasset, anser mina kollegor då att jag är okollegial och inte drar mitt strå till stacken?
Om jag inte tar extrapasset sätter jag då våra patienter i fara, riskerar de få en sämre vård än de behöver när det är för få i tjänst?
Om jag inte tar extrapasset förvärrar jag då min chefs arbetsmiljö, måste hon beordra mig då, fast jag vet att hon inte vill peka med hela handen?
Om jag inte tar extrapasset anses jag då inte så flexibel och engagerad som jag bör vara för att få en god bedömning nästa gång ny lön ska sättas?
Om jag inte tar extrapasset blir jag då utan extraersättningen om jag ändå är den som blir beordrad att arbeta?
Om jag inte tar extrapasset, kan jag då slappna av med gott samvete och vila, när jag vet vilken sits jag satt alla andra i?
Ja, chefen, jag kommer….

Lene Lorentzen Ledamot Avdelningsstyrelsen Vårdförbundet Västra Götaland

Hur frivilligt kan man säga att det är när både mitt samvete och min plånbok hålls som gisslan?

//Lene Lorentzen

Varför ska jag ta från min lön och betala in till Vårdförbundet?

22 juni, 2017 av Gästbloggare

Ny som förtroendevald höll Johanna Prütz ett tal till sina barnmorskekollegor om varför hon är medlem i Vårdförbundet och vad som gör att hon är organiserad i en facklig organisation. Genom sin nyvunna inspiration om VARFÖR facket finns, får du som läsare chansen att ta del av Johannas blogginlägg och hennes “meningen med föreningen”.

“Varför ska jag ta från min lön och betala in till Vårdförbundet, de gör ingenting för mig ändå? De pengarna kan jag spara”, så kan jag höra folk resonera ibland.

Bertha Wellin

Kvinnor i Sverige fick rösträtt 1921 och en av de första kvinnorna i riksdagen var Bertha Wellin. Hon var en sjuksköterska som i början på 20-talet, när man röstade igenom lagstadgad arbetsdag på 8 timmar arbetsdag fick hon igenom att sjuksköterskor skulle undantas därför att vi inte skulle få sätta våra behov före patientens. Året 1933, när Svensk sjuksköterskeförening blev ett fackförbund, avgick Bertha Wellin som ordförande…

Vad vill jag ha sagt med denna historiska tillbakablick? Jo, att vi som är sjuksköterskor och barnmorskor kommer från en tradition där vi alltid ska sätta patienten före oss själva. Men som sjukvården och förlossningsvården ser ut idag råder stor risk att vården urholkas och försämras, eftersom ingen orkar jobba kvar! För patienternas skull MÅSTE vi värna om vår rätt till en god arbetsmiljö med hållbara arbetstider och möjlighet till återhämtning.

Och vi måste få vara lite ego. Visst, vi vill jobba med det vi gör för att vi är människor som känner omsorg om andra, annars skulle vi inte valt dessa yrken. Men vi är också eftertraktade, högskoleutbildade och erfarna anställda. Och det finns ingen vettig anledning att undanta oss från dessa rättigheter.

Det handlar om att förändra en föråldrad syn på de traditionellt kvinnliga yrkena och Vårdförbundet jobbar hårt med dessa frågor.
Genom förhandling och kunskap förändras samhället långsamt.

Den senaste HÖK 16 (Huvudöverenskommelsen) fokuserar på bättre återhämtning vid skiftarbete och nattarbete, hälsosamma arbetstider, större möjlighet till utbildning och specialisering med lön från arbetsgivaren för att på lång sikt lösa kompetensbristen.
Genom att betala din medlemsavgift till Vårdförbundet bidrar du till att Vårdförbundet kan ha anställda som aktivt driver frågor som rör allas våra rättigheter och möjligheter i arbetslivet. Det är lätt att tänka att Vårdförbundet inte ger mig något personligen, men det är för att vi idag tar saker som anställningsskydd, semester, föräldraledighet och arbetsskadeförsäkring för givna.
Idag är majoriteten av oss inom vården organiserade och medlemmar i ett fackförbund. Tänk om denna viktiga rättighet, och jag vill säga SKYLDIGHET, urholkas då är inte arbetsgivaren längre bunden av våra kollektivavtal (som gäller även ickemedlemmar)…

De kan anställa personal helt utifrån vinstdrivande intressen. Varje anställd får då förhandla om sina villkor. Är du stark och frisk och en bra förhandlare får du kanske det bättre men vad händer med dig den dag du blir sjuk? Eller med din kollega, som alltid ställer upp och inte kräver något. Ska inte hon ha semester?
Nej, kollektivavtal förenar oss och värnar om våra rättigheter som tidigare generationer har fått slåss för.
Och arbetsgivaren vinner också på ett samarbete med fackförbunden. En bättre arbetsmiljö leder till nöjdare personal och bättre utförande av vården. Att få oss att stanna kvar och trivas och vilja vara med och utveckla vården ligger i arbetsgivarens intresse. Detta bygger den svenska modellen på. Istället för konflikter och strejker har vi fredsplikt, kollektivavtal och lagar om medbestämmande och anställningsskydd som arbetsgivare och fackförbund förhandlar utifrån.
Jag upplever att jag som förtroendevald har möjlighet att påverka och föra fram medlemmarnas åsikter uppåt. Alla behöver inte själva vara förhandlare, vi har förtroendevalda och jag är en av dem.

Kom till oss om ni har frågor så ska vi tillsammans förbättra våra förhållanden. Tillsammans är vi starka!

Johanna Prütz
barnmorska och förtroendevald på förlossningen på Södra Älvsborgs Sjukhus.

#tillsammansärvistarka #flergermer #Vårdförbundet

Kollektivavtalets dag- allvarligt, hur viktigt är det på en skala?

16 mars, 2017 av Lene Lorentzen

Kollektivavtalets dag är den 17 mars. Allvarligt, hur viktigt kan det vara att uppmärksamma den? I jämförelse med riktigt viktiga dagar som kanelbullens dag eller frimärkets dag så står sig kollektivavtalets dag väl slätt?

Tvärtom! Finns nog ingen viktigare dag att uppmärksamma då den står för ordning och reda på arbetsmarknaden. Det betyder i sin tur att de flesta av oss har ett arbete att gå till med ordnade former som är kända för oss innan vi tar jobbet, att vi får en lön i kuvertet som vi på förhand vet ungefär vad det blir och att vi för året har X antal semesterdagar att se fram emot. Detta betyder att vi som medborgare och arbetstagare i Sverige kan leva våra liv i trygghet baserat på en ordnad anställning.

Tidigt 1900-tal var det oro på arbetsmarknaden med dålig arbetsmiljö och usla arbetsvillkor med låga löner. Man protesterade via strejker och arbetsgivaren kontrade med att lägga lockout. Detta var ju inte hållbart för någon part då arbetstagarna inte fick några löner att leva för och arbetsgivaren fick inte ut sin produktion. Kloka som de var satte de sig ner och kom överens om att arbetstagarna fick lov att organisera sig i fackförbund med rätten att teckna kollektivavtal, samtidigt som rätten att leda och fördela arbetet skulle ligga hos arbetsgivaren. Detta ledde till lugn och ro för båda parter i många år samtidigt som man såg många förbättringar på arbetsmarknaden.

Tyvärr avstannade förbättringsarbetet och på 70-talet insåg våra politiker att om vi skulle komma längre med våra förbättringar av den svenska arbetsmarknaden så måste de lagstifta. Det var där bland andra Lagen om facklig förtroendeman(LFF), Medbestämmandelagen (MBL) och Arbetsmiljölagen (AML) kom till. Dessa lagar stärker arbetstagarens rätt på arbetsmarknaden genom att säkerställa att vi får lov att organisera oss i fackförbund och välja förtroendevalda som för vår talan, vi får insyn i och möjlighet att påverka arbetsgivarens verksamhet via MBL och genom AML får vi en möjlighet att via skyddsombud säkerställa att vår arbetsmiljö är god.

Så kollektivavtal är det vi använder när vi vill förhandla fram bättre villkor för fler än en person, för kollektivet. Om vi inte hade möjligheten att teckna kollektivavtal skulle varje arbetstagare bli tvungen förhandla om sina egna villkor vilket leder till att det alltid finns någon som säljer sig lite billigare än de andra. Detta sänker villkoren på arbetsmarknaden, både när det gäller ersättningar och arbetstider men också arbetsmiljön.

Men kollektivavtalet är i fara. Anslutningsgraden i fackförbunden sjunker, Vårdförbundet är inget undantag. Det är endast fackförbund som har rätten att förhandla för kollektivet men denna rätten har vi bara så länge som vi kan säga att vi talar för merparten av våra yrkesgrupper. Så den dagen Vårdförbundet inte längre har tillräckligt många medlemmar är våra villkor och avtal inom sjukvården i fritt fall med en katastrof för sjukvården i kölvattnet.

Lene Lorentzen Ledamot Avdelningsstyrelsen Vårdförbundet Västra Götaland

Så stå upp för kollektivavtalet, var stolt över ditt medlemskap i ditt fackförbund. Känn att du är en del av den svenska modellen och demokratin och att du i det lilla kan påverka i det stora.

Lene Lorentzen

#kollektivavtaletsdag #flergermer #Vardforbundet

Vem ska arbeta?

1 juli, 2016 av Marianne Brindbergs

Tänk dig fredag eftermiddag. Du sitter i personalrummet ihop med tre arbetskamrater. Skulle kunna vara var som helst i vården men låt säga att det är på en operationsavdelning. Du är anestesisjuksköterska och dina tre andra arbetskamrater är operationssjuksköterskor.Det är lite fredagsfeeling och ni pratar om vad alla ska göra i helgen. Ni pratar också om veckan som varit.

Snart är alla lediga och det är FREEEEDAAAAG!!! Här kunde historian varit slut. Alla fyra hade gått hem och firat FREEDAAAG och levt lyckliga i alla sina dar…eller iallafall en skön helgledighet.

Snipp snapp slut så var ….sagan INTE slut.

Det är nu det händer, nu chefen kommer in!

”Det fattas en operationssjuksköterska ikväll och NÅGON av er måste stanna”Det är nu man skulle vilja göra som på film. Kunna frysa filmen och bara låta filmen stanna.

Låt oss frysa bilden och nu tänka efter…

Visst skulle detta kunna vara nästan var som helst i vården där arbetet sker dygnets alla timmar? Vem ska nu ta sin lediga fredag kväll och arbeta? Visst är det lite goa pengar som hägrar också?! Lite övertidsersättning och extra guldkantspengar in på kontot…!

Vem ska arbeta?

Chefen har inte sagt till de tre som kan arbeta vem som är aktuell. Det är en öppen fråga till alla tre…

ALLA i fikarummet inklusive du och de tre operationssjuksköterskorna vet hur veckan sett ut och även den stundande helgen är planerad för ni har pratat om detta i fikarummet innan chefen dök upp.

Själv ska du till kusten och bara vara och är inte aktuell för att arbeta då du inte har rätt specialisering. En har berättat att hon måste skynda sig hem för att byta av sin partner för att de har sjuka barn hemma och skulle egentligen vabbat under dagen men då skulle verksamheten bli lidande och valde att arbeta istället. Kollega nummer två ska likasom du bara vara och inget speciellt planerat och ser fram emot FREEDAAAG och ledig helg. Nummer tre har jobbat för många dagar i rad och har pratat glatt om sin förestående efterlängtade semester som hon ska åka på nästa dag. Hon ska skynda sig hem och packa! Chefen har också kunskap om vem som arbetat för många dagar i rad, förestående semester och det egentliga behovet av vab.

Vem tror ni börjar skruva på sig? Vem är frivillig? Finns det en frivillighet?

Det kunde bli så här:

Chefen pekar med handen och sagt: ” Jag beordrar kollega två” eller…
Chefen frågar igen ” Finns det någon frivillig” eller…
Kollega två hade sagt. ”Jag tar passet då ni andra har sämre förutsättningar att jobba” eller…
De andra kollegorna hade sagt det är ”Kollega två får jobba, vi andra kan inte. Vi har giltiga skäl för att slippa jobba” eller…
Kollega två säger ” Jag vill vara ledig och JAG VILL INTE och om jag ska arbeta får du BEORDRA mig!

Här sitter nu tre kollegor och en ska arbeta. Professionsstressen ligger tung över fikarummet och var finns frivilligheten?

Ska kollega nummer två som ”endast” vill vara ledig erbjuda sig? Ska hennes skäl till att var ledig vara orimliga?

För att få ett hållbart yrkesliv MÅSTE vi kunna få säga nej till att arbeta utan professionstress.

Viljan att vara ledig sätts emot och blir en kollegial press över att det ska lösas i arbetsgruppen över vem som ”frivilligt” ska arbeta.

Låt oss nu ta oss bort från samvetsstress/professionsstress och känslor till det rent faktamässiga och objektiva.

Någon måste ersättas och det saknas bemanning, vem ansvarar för det- CHEF
Vem ansvarar för att bemanna och att tillgodose att vi inte arbetar för mycket förutom den självklara arbetstidslagen- CHEF
Vem har bedömt att verksamheten måste ha kompetens för kvällen att uträtta en säker vård- CHEF
Vem ansvarar för att få in personal- CHEF
Vem har budgetansvar och mandat att beordra- CHEF
Vem har ansvar för att chef arbetsmiljö över att behöva beordra istället för ”frivillighet”- CHEFENS CHEF

Låt denna sommar och för att sedan fortsätta i kollegial anda att hantera bemanning och beordra till att bli det självklara ansvaret som chef har. Låt chef förstå att rent objektivt är det mandatet chef har och ingen annan av kollegorna.

Hur slutade nu sagan? Saga och saga, snarare sannhistoria.

Kollega nummer två blev beordrad av chef. Blev det då inga göttiga pengar eftersom hon blev beordrad? Självklart fick hon samma ersättning som om hon skulle arbetat ”frivilligt”. Det säger vårt avtal att övertidsersättning ska utgå. Var hon arg över att bli beordrad? Självklart var hon det. Arg över att hamna i professionsstress över att hennes rätt att ”bara” vara ledig för att återhämta sig inte blev respekterat utan hon skulle vara den ”frivilliga”.

Hon var nöjd över att hon slängt av sig offerkoftan och tydliggjort chefens ansvar.

Mot sommaren vandrar vi, låt objektiviteten flöda. Stoppa undan professionsstress och offerkoftan!

För ett hållbart yrkesliv och säg: ” NEJ, JAG VILL INTE!”

Snipp snapp snut så var denna berättelse slut

Stina Wernstedt och Marianne Brindbergs

Jag vill inte!!

23 maj, 2016 av Marianne Brindbergs

Hör långt borta att telefonen ringer. Registrerar att det är morgon. Min första tanke är , har det hänt min dotter något? Det andra som far igenom huvudet är, har jag tagit fel på min arbetstid, ska jag jobba nu och har försovit mig?

Lyfter luren och svarar mycket sömndrucket, Marianne.

Det är vikarieförmedlingen som undrar om jag kan byta min kväll till dag.

Säger NEJ. Jag kan inte, jag har planerat min lediga tid till andra saker. Be någon annan. Lägger på luren och lägger mig igen. Stackars människa att behöva ringa runt och väcka personal går igenom mitt huvud.

Lägger mig igen och inser att telefonen också väckt min kärbo som är en av min orsaker till att jag inte vill arbeta. Min dyrbara tid som jag har ihop med min kärbo. Få några timmar tillsammans för att vi inte kunnat träffas under veckan och ta ikapp livet mellan två städer.

Försöker sova…tankarna surrar igång. Tänker på min kollega som är själv. Ser på klockan. Den är inte sju än. Snart kommer min kollega upptäcka att hon är själv sjuksköterska i början på dagen och den stress det innebär.

Mitt samvete gnager! Jag som sett fram emot ÄNTLIGEN SOVMORGON, är klarvaken!

Arbetat långa dagar som förtroendevald i Vårdförbundet med att pendla till Göteborg och komma hem sent. Tåg som varit försenat och sena möten. Sett fram emot att arbeta en kväll och extra tid hemma i dagsljus. Klippa gräs, rensa i garage och köra till tippen och att komma ikapp med huslivet.

Vaken och dåligt samvete. Min sovmorgon är förstörd! Sannolikheten att någon kan arbeta lördagmorgon är minimal. Inser att det kommer att komma ett samtal till. Dels för att det är lättare att få in någon på kvällen och att det finns mer tid att jaga sjuksköterskor till kvällen. Inser logiken men känslan är inte logisk. JAG VILL INTE! Jag vill vara ledig och göra det som jag planerat.

07.08 kommer det som jag befarade. Chefen ringer , låter lika trött som jag. Hon undrar om jag kan arbeta. Jag lägger fram mina skäl att jag har planerat min fritid och att jag vill ta igen livet mellan två städer. Chefen förstår men ingen annan kan och hon undrar om hon kan be mig. Svaret till henne blir:

”Då får du beordra mig”

Vilket hon gör.

Klockan 08.00 är jag på arbetet.

Nej, jag blir sällan beordrad för att jag är borta från verksamheten väldigt mycket. Ja, jag har förståelse för min chef att det är en svår sits att behöva ”tvinga” någon att arbeta. Men att säga okej när hon ber mig och jag inte vill, finns inte på kartan i detta skarpa läge när valfriheten för mig är väldigt liten.

Min reflektion över situationen var inte att jag blev arg över att bli beordrad. Det har hänt förr. Utan snarare oron och det dåliga samvetet över att ”ställa” till det för min kollega. Jag tror inte att jag är ensam att få denna samvetsstress. Chefen fick säkert det med för att bli tvungen att ”tvinga” mig.

Vårdsverige är fullt av människor med samvetsstress.

Och vet ni vad? Hade jag sagt okej när chefen bad mig… oavsett vilket får jag samma ersättning som när jag blev beordrad. Att säga okej kommer aldrig kunna lyftas fram när vi vill förändra vår arbetsmiljö.Då gör jag det “frivilligt”.

Genom att säga JAG VILL INTE , jag kan inte, jag har planerat min fritid så markerar jag för mig själv och för min arbetsgivare att min tid är dyrbar och inget som arbetsgivaren kan förvänta sig att förfoga över som den vill. Genom att se till att bli beordrad istället för att ställa upp “frivilligt” kan jag i egenskap som förtroendevald bevisa att det här inte finns förutsättningar för att ha skapa ett hållbart yrkesliv. Ett verktyg både för arbetstagarna och för arbetsgivaren, en nyckel till förändring är att bevisa att problemet finns.

Mot ett hållbart yrkesliv/ Marianne Brindbergs